Kategori: Funderingar

Jag har blivit rädd. Rädd för filterbubblan.

Nej, inte på grund av de anledningar jag borde. Det vill säga hur filterbubblan tycks vara en grogrund för all möjlig form av ideologisk incest, där enbart ens redan tänkta tankar parar sig med varandra, för att sedan föda fram sjukligt dåligt underbyggda åsikter.

Jag har däremot blivit rädd för att reagera på, klicka på, eller ens hovra med muspekaren över saker. För plötsligt har någon registrerat, preparerat och profilerat all tänkbar information om “mig”.

Därefter ändras innehåll, bilder, information, reklamutskick, ja allt möjligt för att “passa mig bättre” utifrån olika kategoriseringar. Problemet är bara det att jag oftast inte alls är intresserad av det som presenteras.

Jag hamnar i fel bubbla. Blir felbubblad. Det sker en felbubblifiering.

Facebook är absolut inte värst på det här, även om de helt sonika börjar visa reklam om Sverigemokraternas förträfflighet om man så mycket som nämner Jimmie Åkesson . Positiva eller negativa ordalag spelar ingen roll. Har du nämnt Jimmie måste du vara SDare. Punkt. Det stör mig dock inte så mycket, eftersom jag nästa helt och fullt lämnat Facebook därhän.

Av de sidor jag brukar begagna är Pinterest värst. Pinterest har ett bildflöde där de presenterar nya bilder i kategorier man brukar vara intresserad av. Jag brukar använda Pinterest för att leta efter bilder på snygga klädkombinationer, konst, inredningstips, reseinspiration. Ja, lite allt möjligt.

Problemet är att vissa saker verkar ha ett oproportionerligt genomslag och helt plötsligt, genom ett oaktsamt klick, kan ditt bildflöde fyllas av saker du inte alls är intresserad av. Du ser t. ex. en man med en väldigt snygg slips, så du klickar på den bilden för att se fler liknande bilder eller ta reda på vad det är för märke på slipsen. Men, då kanske mannen i fråga även hade skägg, och plötsligt tror Pinterest att du älskar män med stora skägg, och POFF! är skäggiga män allt du får se bilder på.

Jag är väldigt ointresserad av skägg. Inget ont om skägg i sig. Jag tycker bara inte att skägg är intressant. Skägg är ungefär lika intressant som hårfrisyrer. Jag kan titta på någons hår och tänka “Snygg frisyr” eller “Du har långt hår”, sen är mitt intresse för det ämnet slut. Samma gäller skägg.

Vad hårigt ansikte du har. Roligt för dig att du tycker om att ha det. Så, nu har vi ägnat ditt ansiktshår mer tid än det förtjänar, nu pratar vi om nåt annat.

Vad jag vill komma till är att Pinterest feltolkar mina preferenser och presenterar bilder på ett ämne jag är aktivt ointresserad av. Det sker en felbubblifiering.

Värst var nog den gången jag skulle leta upp en bild på Josephine Baker, ni vet hon som dansade med en kjol av bananer. Plötsligt fick Pinterest för sig att det enda jag var intresserad av var gamla bilder på damer i ringa beklädnad.

Pinterest var NSFW (Not Safe For Work) på fler veckor!

En mycket obekväm felbubblifiering.

Man hör allt som oftast att Jantelagen råder i Sverige, men så är det inte längre.

I vår längtan efter att avskaffa Jantelagen har vi skapat något annat; ett klimat där man inte får vara något annat än bäst – inget annat än perfekt. Ett klimat där man måste vara något. Du ska sticka ut med din förträfflighet och du förväntas skryta om det, om än i förtäckta ordalag.

I ett samhälle där fokus ligger på att högprestera och att vara bäst, är det lätt att glömma det faktum att någon måste vara dålig. Vi glömmer bort att man får lov att vara dålig. Man får till och med lov att vara sämst.

Det är en ganska otacksam uppgift att vara sämst.

Samhället optimeras allt mer för de som är bäst rustade med de egenskaper vi för tillfället värderar högst. Det känns lite för dyrt att anpassa sig efter de sämsta, för de kommer förmodligen ändå aldrig bli bäst, kanske inte ens bra. De får stå vid sidan och se på när De Förträffliga lyckas.

Det är klart, att vara sämst på att lyssna på andra i konversationer är kanske inte så trevligt. Men i gengäld är kanske den personen bäst på att ta för sig och göra sin egen vilja hörd. Det är inte fy skam. Och den som är sämst på att hålla upp dörren åt andra som kommer efter, är kanske bäst på att ta sig snabbt fram. Många i finansbranschen är högt respekterade, trots att de är sämst på att betala inkomstskatt. Så man ska inte ringakta de som är sämst.

Själv är jag t.ex. sämst på husrenovering. Jag kan inte renovera hus. Jag vill inte renovera hus. Jag är också sämst på att bry mig om andras renoveringar. Jag skiter i vilka plugg och vilken fogmassa och vilka power tools som krävs för att utföra en badrumsrenovering.

Alltså, verkligen. Skiter i det. Totalt.

Men vet ni, jag är faktiskt väldigt bra på att vara artig. Jag är bra på att förstå att något är viktigt för någon annan. Därför lyssnar jag ändå. Ställer motfrågor, fast svaret nästan alltid är mig egalt.

Så det gör inget att man är sämst. Den som är sämst på en sak, kompenserar nästan alltid med att vara bra på något annat. Tyvärr kan även den bäste vara dålig – rentav sämst – på att värdesätta att någon är bäst på saker man själv finner oviktiga.

Alla är sämst på något.

“Man får ju inte ens skämta längre i det här jävla landet!” sa sexisten när “skämtet” föll platt vid fikabordet.

Det är klart att man får skämta.

Men!

Sexistiska skämt dras med samma problematik som rasistiska skämt. De kan vara acceptabla, ja till och med tjäna ett syfte, om de anspelar på det absurda i sexismen/rasismen. Om de belyser en absurditet i stereotypen.

Gjorde ditt skämt det?

Det finns komiker som “kommer undan” med rasistiska skämt. De har oftast väldigt skickligt byggt upp en stämning, satt upp sammanhanget, dragit ett par skämt på sin egen bekostnad, för att sedan belysa något absurt i stereotyperna. Allt för att åhöraren inte ska kunna missuppfatta intentionen med skämtet. 

Problemet är nämligen att det ligger i åhörarens sinne att avgöra om skämtet är A) roligt för att det är absurt eller B) roligt för att det är sant. Om åhöraren tycker skämtet är roligt för att det är absurt, kan det vara okej. Om åhöraren tycker skämtet är roligt för att det är sant, har du som dragit skämtet just gjort dig skyldig till en rasistisk handling.

En skicklig komiker, som gjort sitt förarbete väl, kan få publiken att skratta åt rasistiska skämt med vetskapen om att de är absurda. Skämtet lämnas inte öppet för tolkning. De “kommer inte undan” med skämtet, de förtydligar det. Det är en svår konst och det är få som är bra på det. Även de bästa löper risk att falla platt, förolämpa någon och blir utmålade som rasister. 

Du är inte en skicklig komiker.

Dina sexistiska kommentarer vid fikapausen på jobbet kommer i just det sammanhanget, för du har antagligen inte gjort ett grundligt förarbete. Ditt skämt kommer således också att tolkas utifrån det sammanhanget och både du och skämtet kommer dömas därefter.

Men du menade ju inget illa. Du ville ju bara vara rolig. Men det var du inte och det är ditt fel, inte din publiks.

För det ligger också på åhöraren att avgöra om ett skämt är roligt eller tråkigt. Du avgör inte om du är rolig. Du avgör inte om ditt skämt är stötande eller ej. Det gör åhöraren.

Och bara för jag inte tycker du är rolig gör inte det mig tråkig. Det gör dig till en dålig komiker, som inte kan känna av sin publik.

Och i ärlighetens namn så brukar det vara de värsta sexisterna och rasisterna som försöker maskera sina åsikter och nedrigheter vid fikabordet som “skämt”.

Tänk på det.

En dag kom en ergonom till företaget. För de flesta var det här första kvalificerade jobbet efter högskolan och universitetet. Vi var alltså alla unga och friska och tyckte kanske inte att ergonomi angick oss så mycket.

Men ergonomi är givetvis viktigt, och det bästa är förstås att sitta och stå rätt redan från början. Då slipper man kanske dras med onödiga förslitningsskador senare i livet. Så vi lyssnade artigt när damen från ergonomiföretage instruerade oss om hur vi skulle sitta och stå och ställa in våra stolar. Hon inspekterade också våra arbetsplatser och uttalade sig om olika alternativ för tangentbord och mus.

Det sistnämnda, musen, vållade henne dock stora bekymmer. “Mus” tycktes ge fel associationer. Det verkade också som att hon just i stunden drabbats av denna insikt och att hon inte övat in något bra alternativ till ordet mus.

Hon försökte därför konstruera ord för att verkligen understryka att det alltså inte var de kvinnliga könsdelarna hon talade om, utan en styrenhet för datorer. Hon höll sig inte heller till ett och samma ord, utan provade nya ord hela tiden.

Datormus. Styrmus. Musdonet. Pekmus. Klickmusen.

Eftersom vi var ett ungt gäng hade alla givetvis snuskhumorn intakt och blev allt mer fnissiga. Vår fnissighet tycktes göra ergonomen än mer nervös. Hade hon inte varit tydlig nog? Hon kände sig tvungen att precisera ännu mer noga.

Datorstyrmus. Pilstyrarmusen.

Det gick ju inte ann att vi skulle missförstå och tro att det var någon slags data-snippa hon stod och föreläste om.

Muspekardonet.

Till slut landade hon i “styrdonet” och använde det konsekvent resten av föreläsningen.

Under eftermiddagsfikat skissade vi sedan på en webbshop för penisattrapper – musdon.se.