Det är inte jag som är uppklädd

Jag gillar kläder. Jag gillar att klä mig snyggt. Det är inte så att jag tycker kläder är “viktigt” eller att alla måste klä sig som jag. Men kläder tillhör livets små glädjeämnen och en vårdad stil tillhör kategorin hyfs och gott uppförande. Det är inte så att jag ser ner på de som väljer att strunta i hur de klär sig, eller inte anser sig ha råd med “onödigt fina” kläder, men jag uppskattar när man väljer att tänka på hur man presenterar sig.

Ibland tar jag en liten bild, bara för att minnas hur jävla fin jag var den där gången…

Pyttsan, sånt ytligt dravel! kan någon tänka då och visst, det kan man få tycka. Men i så fall är väl det mesta vi gör av ren artighet bara ytligt dravel? Alla onödiga artighetsfraser, frågor om hur kollegors helg har varit, om barnen mår bra, att vänta på sin tur att tala på föräldramötet. Det handlar kanske mer om på vilken nivå man väljer att lägga ytan?

Själv tycker jag mycket i heminredningsvärlden känns enormt ytligt och ogenuint, men samtidigt uppskattar jag snygg inredning och ett trevligt presenterat hem. Mitt eget hem däremot, är oftast kullkastat i rent kaos av barns entusiasm och vuxnas oengagemang. Vi försöker dock städa innan vi får besök. Av ren artighet och barmhärtighet – våra vänner ska inte behöva lida på grund av vår oförmåga att hålla rent.

Böcker, med ryggarna inåt för att inte störa den psykvårdsavdelningsvita harmonin i rummet. WTF, mate?

Det jag däremot tycker känns väldigt tråkigt är den minsta ansträngningens väg som många ständigt verkar vilja gå när det gäller kläder. Och vad än tristare är, att komma överklädd tycks vara det mest pinsamma som kan hända. Tänk att komma i kavaj utan att formaliteterna kräver det! Vit skjorta på en vanlig jävla after work?! Otänkbart! Slips? Är det bröllop?!! Att man på något sätt är överspänd och stroppig om man inte sällar sig till den lägstanivå som råder. Att man är lite avslappnad och skön om man dyker upp i luvtröja och gympadojor på restaurangen.

Så det blir jeans. Oftast blå. Kanske rent av tvättade ett par gånger för mycket, så passformen är helt off. En skjorta. I en blå nyans. Eller en vit t-shirt. Eventuellt en tröja. Förmodligen marinblå, men mörkgrå kan funka. Eller svart. Man vill ju inte ströva utanför de tyst överenskomna Standardfärgerna för Män.

För ärligt talat är det nästan uteslutande män jag talar om och till i det här ämnet. En kvinna med samma klädintresse som jag skulle anses som genomsnittlig. Klädintresset skulle inte på något sätt vara ett definierat karaktärsdrag – en god stil är helt enkelt vad som förväntas av henne.

Oftast är det faktiskt inte jag som är speciellt uppklädd, det är alla män runt mig som är extremt nedklädda.

Män män, det är som det är med det, och det är i grunden roligt att vi alla är olika. Och jag vill på intet vis införa klädkoder eller andra tvång, för saker som inte kommer ur lust och egen vilja blir snabbt ok och irritation.

Vad jag vill ha sagt är bara att ingenting blir tråkigare bara för att man är snyggt klädd när man gör det*.

* Förutom latrintömning, kanske…ta inte smokingen då**

** Jag äger för övrigt i dagsläget ingen smoking

AC/DC och jag

Jag har mycket att säga om AC/DC. Mer än de flesta. För mycket för de flesta.

Jag ska inte påstå att bandet varit en större angelägenhet i mitt liv under de senaste tio till femton åren, men när jag var tio till femton år kretsade hela min existens kring AC/DC. Därför är de fortfarande en stor del av min person. För mig är AC/DC som huset man växt upp i. Som skolor man gått i. Känslan av pojkrummets trygghet.

Det som var skönt med AC/DC var att det inte var duktig musik, och i början av 90-talet var det heller inget som pop-pressen och kulturskribenterna vurmade för. AC/DC var inte finkultur, inte ens inom fulkulturen. Det tilltalade mig.

Rak, skitig musik som lovordade de enkla nöjena – sex, sprit och rock’n’roll. Jag var den duktiga typen. Jag ställde aldrig till problem. Jag kanske inte alltid överpresterade i skolan, men jag var alltid rättskaffens, höll vad jag lovade och vek mig ofta för andras behov och vilja. I musiken kunde jag få vara vild och opålitlig.

Jag minns inte säkert hur, var och när jag hörde Thunderstruck för första gången. Jag tror att vi befann oss hemma hos en bekant med kabel-TV. Alternativt på semester, där det erbjöds ett större TV-utbud än hemma. Brorsan och jag hade förskansat oss framför något så exotiskt som MTV. (Det här var på den tiden då MTV fortfarande till största delen var musiktelevision.)

Videon till Thunderstruck är inget märkvärdigt i sig. Efter Fly on the Wall-videodebaklet, som vi ska avhandla något senare, verkade AC/DC fattat beslutet att från och med nu ska alla videos vara exakt likadana. Det ska se ut som att vi spelar live, Angus ska bli svettig, Brian Johnson ska ha jeans, linne och keps och publiken ska fist-pumpa stenhårt till musiken.

Men låten. Det där sjuka riffet. Chris Slades skinande flint och stenhårda trumspel. Brian Johnsons röst, som låter som om han svalt ner en näve småspik med fyra klunkar whisky.

Min pre-teen hjärna bara: “WHAT THE…?!!” *KABOOOM!*

Totalt mindblown.

Shine on, you crazy drummer!

Året bör ha varit 1992, för jag köpte ganska snart AC/DC Live och la sedan större delen av den magra månadspengen på att, tillsammans med Martin K, åka in till Skivlagret på Lilla Torg i Kristianstad för att komplettera skivsamlingen med AC/DC-alster. Martin hade nog lite mer månadspeng än jag, för han kostade på sig att införskaffa dubbel-CD-varianten av AC/DC Live. Då fick han även med ett par stora planscher – som raskt åkte upp på väggen – och en sån där dollarsedel med Angus på. Den var jag sjukt avis för!

Man brukar ju “anklaga” AC/DC för att aldrig förändra sig och alltid låta likadant, men då tycker jag inte man lyssnat speciellt noga på albumen.

Thunderstruck ligger på plattan The Razors Edge som släpptes 1990 och producerade av Bruce Fairbairn. Att anlita Fairbairn låg helt rätt i tiden och The Razors Edge låter precis som rocken skulle låta 1990, innan grungen kom och skrev om reglerna. Gitarrerna ligger väldigt hårt stereo-separerat, vilket ger möjlighet att höra hur extremt samspelta bröderna Young var. Titelspåret från plattan låter som ingen annan AC/DC-låt. Den är riktigt tung och hemsökande på ett sätt som AC/DC inte brukar vara. Så lite variation i ljud och arrangemang finns det allt.

The Razors Edge innehåller två av gruppens mest framgångsrika listlåtar, Thunderstruck och Moneytalks, men även en del oinspirerade rutin-spår. Bland annat den mycket märkliga jullåten Mistress for Christmas och sömnpillren Got You by the Balls och Let’s Make It.

Och så har det alltid varit med AC/DC. Ibland kör de för mycket på rutin och det blir pajigt. Som en pastisch på sig själva. Redan från första början hade de lite svårt att avgöra vad som var bra och inte.

På deras två första album finns en hel del plojlåtar, med “humoristiska” texter som mest känns som prepubertal pojkhumor. Som serietidningen Pyton i sina sämsta stunder. Men då bör komma ihåg att Angus Young fortfarande var i tonåren när låtarna skrevs och spelades in.

Och jag får erkänna att jag i min barnslighet fortfarande tycker Big Balls från Dirty Deeds Done Dirt Cheap är lite rolig. Bon Scott sjunger om sina stora, härliga baler, där varenda textrad naturligtvis kan tolkas som att han sjunger om sina stora, härliga pungkulor. Men hur kul är The Jack egentligen, eller She’s Got Balls från High Voltage?

Sin första nivåhöjning gjorde bandet på tredje plattan, Let There Be Rock. Här har låtarna ett driv och en frenesi som inte finns på något annat AC/DC-album. Men, ärligt talat, så låter inspelningen skit. Det är slamrigt, ostämt och uttröttande för öronen att lyssna på den. (Let There Be Rock är för övrigt det första albumet som pryds med den ikoniska AC/DC-loggan.)

Varde rock!

Jag gillar öset och jag förstår att de ville fånga live-känslan, för det var med sina pulveriserande live-shower som bandet vann sin publik. Samtidigt konkurrerade de i första hand med den exploderande punkscenen och punken var energisk, slarvig och högljudd. AC/DC ville visa att rock’n’roll också kunde skramla och provocera.

Men att låta skramligt, öronbedövande och lite ostämt på en live-spelning är en sak, när man gör det på ett studioalbum har man – enligt mig – missat poängen med att gå in i studion. Sanningen att säga så låter deras första live-album, If You Want Blood (You’ve Got It), mindre slamrigt och ostämt, vilket gör att jag föredrar att höra Let There Be Rock-låtarna på den plattan istället – för låtarna i sig är bland de bästa bandet skrivit.

Uppföljaren Powerage har ett mer sansat ljud och känns mer som en återgång till den rock’n’roll bandet lirade på Dirty Deeds, fast som ett mognare band, med bättre texter och mer genomarbetade låtar. En tydlig språngbräda till vad som enligt mig är deras bästa album, Highway to Hell.

Highway to Hell kan man höra skillnaden på resultatet mellan en bra producent och en JÄTTEBRA producent. Harry Vanda och George Young, som producerade alla plattor före Highway to Hell, är inga dåliga producenter och utan deras inflytande hade AC/DC aldrig lyft ordentligt. Men utan Robert John “Mutt” Lange (onödigt långt namn), som producerade Highway to Hell hade de förmodligen “bara” varit ett kultband, men aldrig blivit det fenomen de blev.

Ljudet är så fruktansvärt bra. “Mutt” Lange har guidat gruppen i allt från låtskrivandet till hur Bon Scott levererar sången.

Jag tänkte inte nämna så mycket om Highway to Hell och Back in Black, för det är alltid de albumen alla vill prata om. Men “for the record” tillhör jag de som tycker det förstnämnda är det något starkare albumet.

Jag tillhör dessutom den – till synes – lilla skara som tycker att Blow Up Your Video är ett bra album. Faktiskt ett av de bättre med Brian Johnson.

Efter Bon Scotts död och mega genombrottet med Back in Black var det som att bandet tappade styrsel under början och mitten av 80-talet. De behöll producenten “Mutt” Lange vid inspelningen av For Those About to Rock, men även han verkade ha tappat geisten.

Ljudet på plattan är förvisso bra, till och med än mer polerat än tidigare. Trumljudet känns väldigt stort och rent, vilket ger extra tyngd till Phil Rudds fenomenalt simpla spelstil. Men för att få plats med det stora trumljudet verkar de ha skruvat ner tempot på låtarna och förenklat gitarr-arrangemangen. Riffen känns plötsligt oinspirerade. Som om man lagt mer tid på att polera ljudet än på att polera låtarna.

Låtordningen känns också fel. Titelspåret For Those About to Rock (We Salute You), som bandet sedermera suveränt använt som konsertavslutare, öppnar skivan med ett ganska lågt tempo. Kanske hade skivan upplevts som snabbare om man istället öppnat med spår nummer två, Put the Finger on You, som jag tycker är en ganska svängig låt på en i övrigt seg platta.

Inget kanonalbum alltså! … Fattar ni? “Kanon”?

(Omslaget till skivan pryds av en kanon. Ska jag behöva förklara allt, eller? Jeez!)

Inte lika kanon som omslaget ger sken av

“Mutt” Lange blev inte inkallad att producera fler AC/DC-skivor, men det gick ingen större nöd på honom. Bland annat gifte han sig med Shania Twain och har även skrivit låtar till FO&O i svenska Melodifestivalen. Det förstnämnda är väl mer avundsvärt än det andra, kan jag tänka.

Nåväl. Bandet beslöt sig för att själva producera uppföljaren, den ganska oinspirerade Flick of the Switch. Det har sagts att bandet ville gå tillbaka till det lite råare ljudet man haft på 70-talet. Jag tror att det egentligen var bröderna Young som ville ha större del av den ekonomiska kakan och bestämt sig för att själva behålla skivintäkterna som band annars brukar delar 50-50 med producenten.

Men visst, plattan låter råare, fast framför allt låter den sämre. Produktionen är inte jättedålig, men man hör återigen tydligt vad en duktig producent kan tillföra. Därmed inte sagt att Flick of the Switch är sämre än For Those About to Rock, för det tycker jag inte. De är ganska jämnrisiga. Det enda riktigt minnesvärda spåret är Guns for Hire, som har snyggt riff och arrangemang och en medryckande refräng. De borde spelat den live oftare.

Bröderna Young beslöt sedan att även producera uppföljaren Fly on the Wall på egen hand. Synd, för Fly on the Wall är ta mig fan nästan totalt olyssningsbart. Låtarna är dåliga. Produktionen grötig – det låter som om bandet lirar på en jävla fritidsgård.

Det är helt omöjligt att höra ett enda ord av vad Brian Johnson sjunger, för de har lagt en massa knas-eko på hans röst. Det spelar i och för sig mindre roll, eftersom bandets texter under 80-talet blev allt mer humorbefriat sexorienterade. Visst var även Bon Scotts texter fulla med sprit, sex och sleaze, men alltid med glimten i ögat. Här är det bara olika formuleringar av “knulla är gött!”, vilket förvisso är sant men NÅGOT annat kan man väl ändå försöka skriva om.

För att inte tala om musikfilmen de spelade in till plattan, med ett fullständigt obegripligt narrativ och slapstick humor som inte ens Benny Hill hade haft mage att slösa tid på – och Benny Hill hade ganska stor mage han.

Tjänstefel av skivbolaget att släppa igenom Fly on the Wall.

Nu hör det förvisso till storyn att bandet hade stora interna problem under den här tiden.

Phil Rudd fick kicken på grund av sitt drogmissbruk. (En historia som skulle återupprepa sig imponerande 30 år senare!) Nya trummisen, Simon Wright var inget dåligt val. Han spelar enkelt och slår hårt som fan, vilket passar AC/DC utmärkt.

Malcolm Young hade även han substansproblem vid den här tiden, i form av en galopperande alkoholism.

Problemen syns tydligt i bandets output under den här tiden, från att takfast ha släppt ett album om året – väldigt bra album dessutom – dröjde det nu allt längre mellan de halvhjärtade släppen. Det skulle dröja tre år till nästa album, vilket blev Blow Up Your Video.

Däremellan hade bandet åter ringt upp sina gamla vapendragare, parhästarna George Young och Harry Vanda, för att producera några låtar till ett soundtrack för Maximum Overdrive. Resultatet, Who Made Who, består till största delen av gamla låtar men innehåller även det briljanta titelspåret, med ett arpeggioriff som är väldigt närbesläktat med det i Thunderstruck.

Young/Vanda fick sedan även förtroendet att producera Blow Up Your Video.

Jag får lite känslan av att Blow Up Your Video låter som bandet hade tänkt sig att Fly on the Wall skulle låta, men att man misslyckades kapitalt med genomförandet. Ljudet är stort, rent och snärtigt. Tydligt inspirerat av den rådande reverb-trender, men som ändå låter AC/DC och som åldrats ganska väl – tycker jag! Det finns en energi och stuns i ljudet, som jag tycker saknas på de andra plattorna från 80-talet, inklusive Back in Black.

Ska jag klaga på något så får det bli att ljudet i viss mån saknar dynamik. Det är liksom fullt blås på allt, hela tiden. Samtidigt tycker jag att det ger lite extra energi, så det är inte enbart av ondo. Det enda jag inte riktigt gillar är att Angus solo-gitarr låter burkigt och inte alls så distinkt som en solo-gitarr, enligt min mening, ska låta.

Video – coolt 1988

Låtarna på plattan känns betydligt mer genomarbetade än större delen av bandets 80-talskatalog. Visst finns det ett par utfyllnadslåtar, och då tänker jag främst på Kissin’ Dynamite och Some Sin for Nuthin’, kanske även Ruff Stuff. Men alla tre har distinkta riff och håller ändå en förhållandevis hög nivå jämfört med mycket på tidigare nämnda album.

Sen kom The Razor’s Edge.

Under Razors Edge World Tour spelade bandet in flera av konserterna och släppte valda låtar på AC/DC Live. De filmade även en spelning på Mosters of Rock och släppte som Live at Donnington, vilket enligt mig är en riktig livevideo-juvel. Jag har hört att man mixtrat, överdubbat och fixat en hel del med ljudet på den senare DVD-utgåvan, vilket känns lite sorgligt eftersom det förtar live-känslan. Det hör till med lite felspel och snedsteg.

Förvisso funkar en del studio-live-album ganska väl. KISS första Alive!-platta är ju en riktig rockrökare, medan deras Alive III känns totalt fake med pålagda publikljud och tillfixat sound. Det sämsta “live”-album jag hört är nog Chuck Berry On Stage, där merparten av spåren är rena studioinspelningar (samma som släppts på LP och singel tidigare) med publikljud helt uppenbart pålagt i efterhand. Total pannkaka!

Chuck Berry not so much on stage

Men, tillbaka till ämnet. 1993 kom singeln Big Gun, som spelades in till Arnold Schwarzeneggers Last Action Hero. Jag tycker väldigt mycket om Big Gun, men tyvärr verkar inte bandet göra det, för de har nästan aldrig spelat den live.

Det gick hela fem år mellan The Razors Edge och nästa album, Ballbreaker – en hel evighet i ett tonårsliv. Mitt intresse för AC/DC hade i viss mån falnat vid den tidpunkten och kanske tagit en något mer sund proportion, i kontrast till den totala besatthet jag känt inför bandet ett par år tidigare. (Ett tag kunde jag texterna till alla AC/DCs låtar utantill…)

Ballbreaker producerades av Rick Rubin och Mike Fraser – som tidigare även mixat The Razors Edge.

På den här tiden hade Rick Rubin fingrarna i varenda syltburk och tycktes stå som producent på var och varannan platta under 90-talet. Han har kritiserats av många band för att han inte varit en speciellt närvarande producent och kanske därför fick endast Mike Fraser fortsatt producent-förtroende av AC/DC. (Han har till dags dato producerat bandets resterande skivor.)

Ballbreaker har ett mycket torrt ljud, ganska likt det på Highway to Hell, men är nästan helt befriat från artificiella rumseffekter som eko och reverb. Trummorna låter väldigt naturliga, nästan som om man står i samma rum. Likadant är gitarrljudet väldigt avskalat.

Jag har på tjugo år inte helt lyckats bestämma mig för om jag gillar det eller inte.

Något jag aldrig fattat med stereoseparationen av trummorna på Ballbreaker är varför hi-haten ligger nästan i mitten. Det känns helt onaturligt! Men det vågar jag knappt påpeka, för då låter man på tok för petig och folk slutar lyssna.

Hallå? Är ni kvar?

På tal om trummorna, så var originaltrummisen Phil Rudd åter tillbaka på trumstolen. Jag tyckte Chris Slade gjorde ett bra jobb, men kan samtidigt tycka att Rudds något mer släpiga spelstil passar bättre för det mer avskalade och bluesiga AC/DC som träder fram på Ballbreaker.

Hur som haver, första och enda gången jag såg AC/DC live var i Globen den 21 april 1996. Jag hade hellre velat se dem i Göteborg, för då spelade de i Scandinavium den 26 april, min 16-årsdag. Men mina kumpaner Calle och Daniel ville hellre till Stockholm, vilket var en bättre deal ekonomiskt eftersom vi kunde bo hos Calles brorsa i Haninge.

Någonstans finns ett kassettband med en flera timmar lång inspelning av vår tågresa från Hässleholm till Stockholm. Det kanske ligger bland kassetterna i mitt källarförråd. Jag hoppas det finns kvar, för vi tre var väldigt roliga tillsammans på den här tiden. (Tyckte vi själva i alla fall.) Vi hade enormt tramsiga fri-associations-samtal och massor med roliga idéer. Nån gång ska jag väl få tid att försöka hitta det där bandet och digitalisera det för eftervärlden – vare sig eftervärlden vill det eller ej.

I Globen hamnade vi bredvid ett raggargäng som bjussade på öl – vi var ju minderåriga och fick inte köpa. De hade kört bil ner från Sundsvall om jag minns rätt och tankat på ganska friskt hela vägen. En av dem somnade under förbandet, Zero Nine. Jag klandrar honom inte, jag minns absolut ingenting av Zero Nines spelning, men han vaknade inte när AC/DC entrade scenen. Hans kompisar verkade inte bry sig, så vi försökte skaka liv i den stackars överförfriskade jeansväst-raggaren. Till slut satte han sig raklång upp och vrålade: “ANGUS! Din jävla sprattelvattel!” Sen sjönk han ihop och somnade igen.

Jag tyckte konserten var skitbra, men det enda jag minns är när Angus springer ut på scenen precis när konserten börjar, samt att Phil Rudd rökte hela tiden. Det gick inte en minute under den två timmar långa konserten utan att han hade en tänd cigg i munnen. Det är något ganska äckligt, men också lite, lite imponerande i det.

När AC/DC fem år efter Ballbreaker släppte Stiff Upper Lip hade mitt intresse för gruppen svalnat rejält. Under det sena 90-/tidiga 00-talet kom det många AC/DC-inspirerade band, så plötsligt kändes AC/DC själva väldigt gubbiga och tama. Black Ice, som kom 2008, har jag knappt lyssnat på.

Men de senaste åren har ändå varit en intressant AC/DC-såpa.

Malcolm Young hängde upp gitarren 2014 och lämnade bandet, efter att i relativt unga år drabbats av så allvarlig demens att han inte längre kunde komma ihåg låtarna han spelat i hela sitt vuxna liv. Tragiskt och något som fick mig att känna att AC/DC nu var slut, även om det var Stevie Young, hans brorson, som tog över.

Malcolm spelar inte alls på Rock or Bust som kom 2015, vilket är det enda “intressanta” med den plattan. Den har fått okej recensioner, men jag har inte lyssnat igenom den en enda gång, så jag kan inte uttala mig.

I samband med skivsläppet ballade Phil Rudd ur och blev åtalad för innehav av amfetamin och cannabis, samt för anstiftan till mord. Say whaaat?! Han verkade ha tappat det helt. Det cirkulerade några videoklipp där Rudd gjorde sluddrig promotion för sin solo-platta Head Job.

Har för övrigt aldrig fattat det här när trummisar ska göra soloplattor. Är du Buddy Rich? Om inte, låt bli!

Chris Slade kallades in för att spela på Rock or Bust World Tour eftersom Rudd inte fick lämna landet under pågående rättegång och verkade lite allmänt opålitlig.

Sen har vi det där med Brian Johnsons hörsel. Mitt under Rock or Bust-turnén blev Brian Johnson rådd av läkare att omedelbart sluta turnera för att inte förlora hörseln helt. Ganska snart efter att det blev känt att Brian tvingas avbryta turnén började ryktet gå att Axl Rose skulle kliva in och ta över som sångare.

Många pannor las i djupa veck och en del kritiserade Angus och resten av bandet för att de inte la ner turnén nu när både Malcolm och Brian var borta. Jag kan dock se varför bandet fortsatte och det handlar givetvis om pengar, men inte bara för bandet själva utan för alla runt omkring. Arenorna. Alla roddare och administrativ personal som blir av med jobbet. Att avbryta och stänga ner en så stor apparat som en världsturné av den här magnituden får stora konsekvenser för många. Så jag kan respektera beslutet.

Men Axl Rose? Verkligen? Ska han ersätta Brian Johnson? Ska Axl Rose ersätta Bon Scott?

Jag kände mig oerhört skeptisk. Jag har svårt för Axl Rose. Han verkar vara en diva och diktator. Samtidigt måste jag nog ändå erkänna att han och Johnson trots allt har en snarlik sångstil.

Axelros

När live-klipp med Axl som ny AC/DC-sångare började läcka ut lät det ärligt talat inte speciellt bra. Jag tyckte att Axl levererade låtarna lite för frenetiskt. Han kändes mer framåtlutad där Brian var bakåtlutad. Men visst, jag kunde absolut förstå hur bandet tänkte när de anlita honom och samtidigt kändes det inte riktigt riktigt. Det kändes inte alls som samma band längre.

Det var inte AC/DC utan mer Rockband med AC/DC-karaktär.

Efter turnén gick även Cliff Williams, som spelat bas med bandet i 40 år, ut och sa att det kändes rätt att kliva av nu.

Angus och Axl har dock bestämt sig för att fortsätta under namnet AC/DC och det beslutet känns väldigt tråkigt. Ska det bli så att Axl Rose står där, när Angus kroknar och lägger av, och är den enda “riktiga” medlemmen i bandet, precis som det blev med Guns ‘n Roses?

Det vore sorgligt.

Angus tryckutjämnar vid Sergelfontänen

Angus borde pensionera AC/DC-namnet och fortsätta på nåt annat sätt. Med hans status i rockvärlden borde han kunna dra ihop riktigt roliga all-star-projekt eller soloplattor med gästartister. Angus & friends.

Eller göra något tillsammans med Neil Young, bara för att förvirra alla. Young and Young. Vilken Young är vilken? Och ingen av dem är ju ung? Vad fan händer? Jag fattar ingenting!

Snart spelar väl Slash och Duff också i AC/DC. Med Guns n’ Roses texter på AC/DC-låtar i någon slags ohelig mash-up.

Nä, jag tackar och backar.

Tack för den här tiden, AC/DC.

Ditt sälj säljer inte

Det var länge sedan jag spelade speciellt mycket dator-/tv-spel. Jag har helt enkelt inte tid. Jag jobbar. Jag har barn och hem att sköta. Försöker hinna träna mellan varven och läsa åtminstone en bok i månaden.

Blev därför lite provocerad av den här reklamen. Vem fan vill hållas uppe hela natten av ett datorspel? Vem har tid och ork med det? Insomnia och sömnsvårigheter är dessutom ett allvarligt hälsoproblem för många. Att försöka sälja ett spel genom att påstå att det kommer göra dig sömndepriverad (och förmodligen få dig att strunta både i disken och personhygienen av bara farten) är väl för tusan inget bra säljargument i dessa tidspressade tider?

SPELA VÅRT SPEL! DU KOMMER ALDRIG KUNNA SOVA IGEN! ASSÅ, SÄKERT! DU KOMMER FAN FÅ STORA MÖRKA PÅSAR UNDER ÖGONEN OCH SLUTA DUSCHA OCH SÅNT FÖR DET HINNER/ORKAR DU INTE, FÖR DU HAR SPELAT VÅRT SPEL HELA FÖRBANNADE NATTEN! DET GÅR INTE ATT SLUTA! TYP SOM MED HEROIN!

Det är lite som att skriva “RÖKNING DÖDAR!” på ciggpaketen i säljsyfte.

Av bilden att döma går spelet ut på att leka Arga leken med träd. Träd är ju ninjas på Arga leken. De förlorar aldrig. Har du nånsin sett ett träd garva? Nä, just det. Tro fan man blir uppe hela natten.

Fick även den här reklamen och vet ärligt talat inte vad den vill.

Vad vill den?!