CAO Flathead 770 Big Block

Att ta sig an CAO Flathead 770 Big Block känns inledningsvis som att försöka röka en mindre fagott. Jag fick ta fram kökskniven för att snoppa den! Samtidigt tänkte jag inte så mycket på hur löjligt stor den är när jag väl rökt en stund.

Jo, jag spelar Flathead i symfoniorkestern.

Cigarren känns förvånansvärt lätt i handen i förhållande till storlek och grovhet. Draget är väldigt lätt trots den till synes kompakta konstruktionen. Det stora vackra täckbladet är väl värt att närstuderas. Det breder ut sig som ett landskap, där bladnerverna syns med all önskvärd tydlighet. 

Smakerna är inte så intensiva som jag föreställt mig. Inte heller nikotinmängden. Under den första biten är det främst jordtonerna som tilltar och dominerar. Cigarren ger ifrån sig en ansenlig mängd, men relativt tunn rök. En arom av tallkottar vid retrohalering, med en snudd av punschpralin. Täckbladet slocknade ett par gånger, vilket tydligt påverkade smaken, men det var bara att ge det en liten dutt med tändaren för att få fjutt på det igen.

Det är verkligen ingen komplex historia rent smakmässigt. Det händer inte jättemycket, men efter en tredjedel kommer lädertonerna fram mer och ger en väldigt behaglig lunk i smaken. 

Två timmar tog den att röka och då är jag en ganska snabb rökare, jag har hört andra säga tre timmar. Är den då något att rekommendera? Jovars. Har man bra väder, några timmar över och tre-fyra kalla öl att dricka till, så skulle jag absolut rekommendera den. Man hinner komma ner bra i varv efter en så lång rökning och med så runda, bekväma smaker blir man inte övermannad eller trött på den.

Tyvärr verkar den vara påväg bort ur många sortiment, så vill man prova får man skynda till tobaksmånglaren och inskaffa ett par exemplar.

Ps. För er som undrar var alla mina cigarrecensioner blivit av, så recenserar jag numera (nästan) exklusivt för Cigarrspecialisten.se under pseudonymen Bernt Westerman.

Lagrad Hoyo du Prince Analys

Första gången jag rökte och bokförde ett exemplar av Hoyo de Monterreys Hoyo du Prince gjorde den ett mycket positivt intryck på mig. För att testa smakutvecklingen över tid köpte jag två till och la i plastidoren för lagring.

Nu har det gått ett år och därmed blivit dags att smaka av den första av de lagrade pinnarna. För att inte färga mina intryck beslöt jag att inte läsa min förra recension före rökningen. Utan skriva en helt ny och sedan jämföra intrycken.

Mina första ord om cigarrerna var i stort sett identiska vid båda tillfällena.

Söt, fin tobakssmak vid första puffarna. Tunn rök. Lite läder och peppar. Vid första röktillfället skrev jag gräs, vid andra hö, vilket är en intressant skillnad med tanke på att jag i den andra recensionen uppfattar röken som “torr”.

Vid båda tillfällena noterade jag en aning läder. Vid andra tillfället noterar jag även en tydlig sälta och tycker vidare att den marsipanlika sötma jag känt vid första rökningen inte alls infann sig på samma sätt vid andra tillfället.

Skillnaden i smaker kan förvisso delvis förklaras med att jag har mer tränade smaklökar nu än för ett år sedan. Men det faktum att den sötma jag så tydligt kände första gången nästan helt är borta, borde tala mer för att den avtagit med lagringen.

Generellt kan man säga att de två cigarrerna följer ungefär samma manus, men med lite variation. Den stora skillnaden är avsaknaden av sötma i den lagrade cigarren. Tyvärr gör det att den lagrade cigarren aldrig riktigt lyfter.

Nu kan i och för sig skillnaderna bero på en helt naturlig variation som kan finnas mellan olika exemplar av samma cigarr. Därför ska det bli extra spännande att se vad som hänt med den sista cigarren som jag tänkt röka om ett år – det vill säga efter två års lagring – och se vad som händer med smaklökarna då. Det kan också vara så att Hoyo du Prince inte är bästa cigarren för lagring.

Nåväl. Om ett år får vi se!

Hoyo de Monterrey – Hoyo du Prince (lagrad ett år)

Söt, fin tobak första puffarna. Ganska tunn rök. Lite sälta och en del peppar. En aning läder och tjära. Väldigt mild start, med ganska spetsiga smaker. En del hö.

Tycker det är sältan som är tydligast under första fjärdedelen. Sötman ligger väldigt långt bak efter ett tag. Röken känns “torr”. Jag menar inte att cigarren är torr – den är lagrad efter gängse rekommendationer – utan att smaken saknar djup och ligger väldigt långt fram i munnen.

Lite syra och kryddighet tillkommer en bit in på andra fjärdedelen. Fortfarande en del sälta och hö. Pepparn är nästan borta. Sötman ligger som en liten karamell längst in på översta hyllan i skafferiet – man liksom vet att den är där men når den inte riktigt.

Cigarren brinner mycket jämnt och fint.

Halvvägs tjocknar röken en aning och smakerna börjar tumla runt lite. Vart ska det ta vägen? Spännande!

Jag tycker läder kommer tillbaka tydligare än tidigare. Kanske även lite jord. Lite beska. Sälta. Malda örter. Tilltagande beska mot sista tredjedelen.

Smaken rundar av på upploppet och blir mildare igen. Mycket krydda.

Röktid ca 50 min.

Woermann Dominica Corona

Jaha, här har vi en dominikan i cellofan.

Jag ska erkänna att det var priset jag gick på i första hand när jag beställde ett fyrpack av dessa budgetcigarrer. Jag behövde några lite billigare varianter att dryga ut bjudlådan med till en större tillställning. Inte av snålheten, utan mer för att inte avskräcka ovana cigarrökare, som hellre tackar nej till att prova av artighet för att man inte ska slösa dyrgripar på deras otränade smaklökar – eller om de inte gillar det och vill fimpa tidigt.

Man ska alltid jobba för att vara inkluderande och inte göra cigarrökning till en snobbklubb för experter.

Nåväl. Min smakupplevelse skiljer sig ganska mycket från de (ganska få) beskrivningar jag läst på förhand. Det kan tyda på att dessa cigarrer tenderar variera från exemplar till exemplar – vilket inte är helt ovanligt bland billigare rökverk.

Första intryck ger mild smak. Det är sötma, peppar, sälta, torrt gräs, lite läder. Lite fuktig jord i eftersmaken. Lätt drag. Ganska mycket rök.

Det är ganska enkla, platta smaker som river lite i halsen. Inte så fantasieggande eller sofistikerat. Törstframkallande. Blir nästan lite kliig i munnen.

Halvvägs blir den lite mildare igen. Mindre peppar. Ja, den blir faktiskt trevligare och mjukare, trots att en liten bitterhet smyger in.

Helt klart en schysst bjudcigarr eller något att ta en blöt afton när smaklökarna inte kräver mer komplexa smaker.

Röktid ca 50 min.

Bolivar Royal Coronas

Här har vi en riktig toppcigarr! Kanske inte den mest intressantaste om man vill ha tvära smakkast och fartfylld rökning. Nej, det här är en riktig avslappningscigarr som gott kan avnjutas tillsammans med ett glas portvin och en god bok.

Robust konstruktion. Elegans utan krusiduller. Som en bättre, brittisk tweed-kostym.

Genast när man tänder får man en tjock, härlig rök. Runda, behagliga smaker av sötma, prima tobak, lättare lädertoner. Allt runt och fint, som om det blandats med vispgrädde. Man vill inte sluta puffa. Tydliga, konsekventa smaker som inledningsvis befinner sig i främre delen av munnen, och under första halvan av cigarren mer koncentrera sig på att växa i mättnad med tilltagande sötma.

Sen vandrar smakerna sakta bakåt i munnen och en syra och kryddighet tillkommer, en touch av cederträ och mot slutet även en del peppar. Allt som allt blir cigarren något spretigare, eller kanske snarare spetsigare, mot slutet även om de runda tonerna klart och tydligt ligger kvar i bakgrunden.

Röktid ca. 60 minuter.