Pantern och bildlektionen

Bildlektionerna var en av de mest centrala inkörsportarna till ny musik i högstadiet. Man exponerades förvisso för ny musik i alla möjliga sammanhang, men musiken man tog med till bildlektionen var ändå något speciellt. Man satte liksom sin heder på spel inför hela klassen, och det var inte många chanser per termin man hade att få trycka i sitt kassettband i däcket bakom katedern.

Det var nog så att vissa av oss killar såg oss som självutnämnda despoter över bildsalens stereoanläggning, och kunde knorra en del när tjejerna slog på nåt på tok för töntigt. Men då blev vi oftast raskt tillrättavisade av läraren, som – signe henne – fick stå ut med allt från Somebody Dance With Me till Hammer Smashed Face på ljudvolymer som gruvfacket aldrig skulle tillåta ens vid den vildaste metallbrytning.

På tal om metall. Jokke låg alltid i framkant när det gällde hårdrock och den tunga metallmusiken. På en lektion drog han fram ett band där det, med hans karaktäristiska kråkfötter där stora och små bokstäver blandades helt utan logik, stod Cowboys From Hell. Bara titeln osade ju tuffhet. Cowboys, bland det tuffaste som finns, från Helvetet, ja så mycket tuffare kunde det ju ta mig fan inte bli.

Jag kan inte svära på att Heresy var den första av låtarna som strömmade ur högtalarna, men det var den jag hajade till för. Först kom ett ljud som lät som ett stridsplan från andra världskriget flög förbi, typ ett Spitfire eller Mustang. Sen lirade gitarren något som lät som en revelj innan helvetet, från vilket dessa cowboys kom, släpptes lös.

Dra. Åt. Hässleholm. Vad tungt! Jag hade aldrig hört något liknande. Det här var innan Death Is Just the Beginning öppnade våra sinnen för t.ex. Mortician (vars sångare för övrigt låter som när man drar ett brunnslock över asfalt). Slayer kanske kunde mäta sig i tyngd, men de var mer svårlyssnade. Tom Araya, sångare i Slayer, vrålade mest, medan Phil Anselmo i Pantera sjöng, vrålade, skrek och wailade om vartannat och på samma gång. Vilken jävla röst! Och den där gitarren. Hur hade de fått till det där ljudet? Blytungt, distat och ändå glasklart. Och trummorna. Om Wagner skulle använt thrash metal-trummor, ja, då hade de låtit så här.

Pantera kom sedan att vara en central pelare i mina tonårs CD-samling. Jag brukade beskriva min spretiga musiksmak med att i min CD-hylla stod Kraftwerk-skivorna bredvid Pantera-plattorna. (Det gjorde de så klart inte på riktigt. Mina skivor stod sorterade alfabetiskt efter bandnamn och sedan kronologiskt efter vilket år de var släppta.)

Deras turnévideos, med Vulgar Video i spetsen, blev sedan ofta en samlingspunkt, till vilka vi skrattade och hällde i oss vad alkoholhaltiga drycker vi lyckats komma över för kvällen. Pantera förkroppsligade ilskan och destruktivitet som i alla fall jag hade – och för all del även har – väldigt lätt för att ta till mig och känna igen mig i.

Tyvärr ledde drogmissbruk och osämja i bandet till att The Great Southern Trendkill var det sista vettiga de släppte. Reinventing the Steel trampade förvisso vidare i samma stil, men gnistan var borta.

Tyvärr blev Dimebag Darrell ihjälskjuten på scenen under en spelning med Damageplan i december 2004.

Tyvärr har det visat sig att Phil Anselmo numera bara är en fet gammal nazist, vilket gör att man – tyvärr – inte undgår att hör mindre trevliga, subtila meddelanden i hans annars välskrivna texter.

Detta till trots, kan jag inget annat än hängivet älska Panteras musik.

Träningen och hälsan

Jag lyssnade på Johan Holmsäters sommarprogram i P1, där han pratade om hur han grundade Friskis & Svettis. Hur han startat med knappa medel, för att med åren bygga upp en folkrörelse utan tidigare motstycke.

Tyvärr domineras programmet av skryt och i viss mån självömkan – och då menar jag inte när han talar om sin trasslig uppväxt, för jag hade gärna hört mer om hur det påverkat hans liv. Så jag kan inte rekommendera någon att lyssna – i alla fall inte på hela programmet – vilket känns synd.

Precis som Johan tycker jag att fysik aktivitet är jätteviktigt. Det är viktigt att träna. Det är viktigt att promenera eller ta cykeln istället för bilen när det går. Det är viktigt att ta trapporna istället för hissen. All fysisk aktivitet räknas, för den gör oss friskare och därmed oftast också gladare.

Bra mat och kosthållning är också viktigt. God mat är inte bara kött och bea. Allt man dricker måste inte innehålla socker eller sötningsmedel.

Hälsan är till stor del ett personligt ansvar, i den mån det står i ens makt att påverka den. Man är, anser jag, skyldig sig själv att göra sitt bästa.

Jag vill helst inte moralisera eller predika total avhållsamhet och rigorös träningsdiciplin, för det funkar inte och det är inte roligt. Jag gillar själv att dricka vin, röka cigarrer och bli på pickalurven. Att sitta på röven är bland det bästa jag vet och jag är väldigt bra på det!

Efter Bob Dylan låten Hurricane börjar Johan säga bra grejer – spola fram dit och lyssna därifrån, den biten kan jag rekommendera.

Hade Johan Holmsäter använt sitt sommarprogram som en möjlighet att nå ut med sitt budskap – att träning och sunt liv ska vara glädje så att den glädjen kan bli till ökad livskvalitet – hade det kunnat bli ett formidabelt program. Nu använde han merparten av tiden till att framhäva sin egen gärning.

Det står i hans rätt att göra, men genom att göra det förtar han lite av sitt eget budskap. När Johan istället framhäver sina bedrifter, underblåser han just den jakt på status, erkännande och framgång – känslan att man måste slåss för en beundransvärd position i så väl arbetslivet som det sociala livet – som gör att så många duktiga och ambitiösa människor jobbar hälsan i sjön. Samma mekanism som gör att många inte ens börjar träna av rädsla för att inte duga eller räcka till, eftersom träning och kroppsideal blivit så prestationsinriktat.

Men man måste inte satsa på ett Göteborgsvarv bara för att ta sig ut och jogga en eller två gånger i veckan.

De av oss som åtminstone delvis motiveras av fåfänga – seså, låt oss nu inte hymla om den saken – måste börja predika det faktum att en sund kropp är en snygg kropp – och en sund kropp är inte per automatik en smal kropp. Lite extra fett är klädsamt, om man har muskler att bära upp det. En tanig kropp är snygg, om man har en bra hållning. Och vill man inte ha en “snygg kropp”, ja då ska man få slippa och inte bli nedvärderad för det.

Så.

Ta en joggingtur, cykeltur, simtur, vattengympa, rullstolsrunda – vad du kan och långsam om det behövs – för ingen öl är så god som den man förtjänat efter ett träningspass.

Du är skyldig dig själv att göra ditt bästa, men ditt bästa är ditt och ska inte jämföras med någon annans, och du är inte skyldig någon annan än dig själv att motionera.

Tedags

I mitten av det kala, fönsterlösa rummet stod ett naket, fyrkantigt bord med perstorpsskiva och ben av tunna metallrör. Runt bordet stod fyra lika spartanskt utformade stolar, av samma rörkonstruktion, med sparsamt stoppade sittdynor i rött konstläder. Tre var tomma, en satt han själv på.

Den enda ljuskällan var en enkel lampa, som hängde aningen för lågt över bordet. Den var för wattklen för att orka jaga dunklet ur hörnen och man kunde inte riktigt avgöra väggarnas bleka färg. Han brukade tänka på dem som beiga.

Rummet var fattigt och ganska ogästvänligt, men han hade äntligen fått det rent. Det luktade lite surt av skurvatten, för såpan var sedan länge slut. Han hade gjort så gott han kunnat med det som fanns till hands. Hans rutiga flanellskjorta var skrynklig och hade svettfläckar i armhålorna och på ryggen. De tobaksfärgade byxorna var lite fläckiga och hängde på häcken i stället för midjan, som byxor som tvättas allt för sällan tenderar att göra. Han försökte torka glansen ur pannan med skjortärmen. Håret låg bakåt, i en platt och flottig backslick, och skulle därför kunna misstas för nyduschat. Han drabbades av en hastig insikt, höjde handen och kände på sin kind. Just som han konstaterade att han glömt raka sig, knackade det.

Han ryckte till och tittade förskräckt mot dörren och lyfte sedan blicken mot den gamla skolklockan som hängde över dörren. Hon var kvart i nu och det var redan tedags. De hade anlänt. Alltid oanmälda, men punktliga. Alltid oinbjudna, men självklara.

Han suckade i vanmakt, sköt sakta stolen bakom sig, så att metallbenen skrapade mot det hårda betonggolvet, och reste sig för att öppna. Knackningen ljöd igen och övergick snabbt till ett otåligt bultande innan han hunnit fram.

Han svalde och öppnade dörren.

Tre grå ansikten stirrade på honom med blickar bestående av lika delar likgiltighet, uttråkan och ogillande. Under några sekunder stod de och bara tittade på varandra. Sen höjde ett av de grå ansiktena på ögonbrynen och gjorde en lätt gest med händerna. Nå?

Han tog ett steg bakåt och bjöd med en lojt utsträckt arm in sina objudna gäster. De grå ansiktena tittade på varandra och vajade lite på huvudena, med milt irriterat överseende över att de fått vänta. De såg sig om och inspekterade rummet. Drog med fingrarna längs bordsskivan och sneglade under stolarna medan de slog sig ned.

Så satt de där igen, samma gamla gäng, och dömde. Sammanbitet tysta, men tydliga med vad de tyckte.

De ville ha sitt te bittert. Ingen honung. Ingen mjölk. Bara grönt te som fått dra precis så länge att vattnet just övergått från varmt till ljummet. Den första serverade den andra medan den tredje lyfte sin tomma kopp för inspektion. Missnöjd med vad den såg, tittade den honom stint i ögonen och bytte sin kopp mot hans. Sedan nickade den till den första, som då fyllde koppen med te.

Han fick servera sig själv.

En burk med skorpor som gästerna haft med sig plockades fram. Ett grått ansikte tittade sig omkring på bordet, sedan på honom. Den svepte lätt med handen strax ovanför bordsytan och skakade undrande på huvudet. Inga assietter?

Återigen sköt han stolen bakåt med ett metalliskt skrapande och reste sig för att hämta fat till skorporna. De tre fnös och tittade på varandra i förorättad vantro. Inga assietter!

Han mottog vant de sneda blickarna medan han ställde ut faten framför gästerna, och satte sig så försiktigt han kunde på sin plats. Det var omöjligt att dra in stolen under sig utan att den skrapade och gnisslade mot det hårda underlaget.

När han var stilla, försåg de tre sig med varsin skorpa, sörplade på sitt te och nafsade lätt på det smuliga tilltugget. För första gången såg de nästan nöjda och tillfreds ut. De nickade manande åt honom att förse sig med ett av de torra bakverken. Han försökte hitta den minsta skorpan i burken, men alla tycktes exakt lika stora. Han förde skorpan mot munnen, tvekade och höll still ett ögonblick.

Sen bet han.

Skorpan var väldigt salt och i det närmaste obeskrivligt torr. Den föll sönder som en solpinad jordklump i hans mun. All saliv försvann. Han försökte svälja men det var stört omöjligt, som att svälja en matsked mald kanel. Skorpstoff fastnade överallt och torkade ut varenda millimeter av hans mun och svalg. Han försökte i panik svälja igen. Och igen. Igen. Medan han kämpade började syret i lungorna ta slut. Paniken växte. Han såg sig olyckligt omkring. Sedan var han tvungen att andas.

Det var som att fylla lungorna med vägdamm.

Hostan kom omedelbart, han kunde inte hejda den. Han gjorde allt för att hålla kvar skorpans smulor i munnen, men det gick inte. För varje hostning flög små bitar och damm från skorpan ut över bordet. Gästerna tittade med uppspärrade ögon på spektaklet. De hade då aldrig varit med om något liknande. En sådan avsaknad av hyfs och finess! Som att sitta till bords med ett övergött vildsvin.

Hostan vandrade från halsen, ner i bröstet och blev till ett lågt, basigt, skorrande läte. Och för varje hostning var han tvungen att dra efter andan, och för varje gång han drog efter andan åkte mer av skorpans smulor och damm ner i hans luftvägar och framkallade ytterligare hostningar. Till slut kippade han förgäves efter luft. Han kände hur han blev röd i ansiktet. Sen hur han blev blå.

När det nästan svartnade för ögonen, tog han ett krampaktigt tag om sin tekopp och svalde med djupa, giriga klunkar. Teets bitterhet blev överväldigande. Svaljet krampade och strupen slöt sig. Hostan återkom med obeveklig styrka och det han inte hunnit svälja, sprutade ut genom hans båda näsborrar som en sörja av snor, skorpsmulor och bittert grönt te.

De tre turades om att skratta, fnysa, sucka och harkla sig med en nedlåtande, spelad sekundärskam. Han spydde. Magen och halsen hade fått nog av irritationen och påfrestningen. Smaken av galla kom dock med en viss känsla av befrielse, eftersom luftvägarna nu friats och magsyran gett tillräcklig väta för att blöta upp det sista av skorpdammet. Han spottade och fräste en stund och stod sedan lutad mot bordet, med båda handflatorna som stöd, och bara andades ett slag.

Han svalde, satt tungt ner igen och försökte samla sig. Det blev stilla en stund. De tre sippade då och då på sitt te. Alla stirrade ned i bordet eller ut i en osynlig fjärran. Till slut kom ett snett leende över en av plågoandarna. Den tittade upp och sökte sina illfränders blickar. Kommer ni ihåg den där gången då han… Alla föll in i ett enormt, jakande hånskratt. De tjöt av förtjusning, slog honom hårt och ovänskapligt på axeln med knutna nävar, medan de torkar tårarna ur sina ögonvrår.

För varje gång som den icke-specificerade incidenten insinuerades, blev den större, pinsammare och mer förödmjukande. Han kunde inte försvara sig mot den tysta anklagelsen. Det gick inte att säga emot det osagda. När skratten tystnat hängde en unken avsky kvar, som illaluktande, kall ånga runt bordet. Fy fan. Du äcklar oss. Oss och alla andra. Dig kan ingen älska.

Han andades djupt, men fort nu. Han var förbannad. Ledsen. Bet hårt i insidan av kinderna. Han ville inte visa dem att han var sårad. Ville inte ge dem ett kvitto på deras investering. Han harklade, som för att säga något, men kom av sig innan han ens börjat. De hade vänt sina hårda, genomborrande blickar mot honom. Vad fan skulle du säga? Skulle du ta dig ton? Här är det bara vi som pratar, och vi pratar inte. Låt skorpan tysta mun.

Han insåg att han hållit andan när de släppte honom med blickarna, tittade på varandra och himlade med ögonen. Den där alltså! Tror han är nåt. De småskrattade medan de skakade på huvudena i outtalat samförstånd.

Så slog klockan kallsvett och de tre reste sig för att gå. På väg mot dörren kunde en av dem inte längre dölja sin besvikelse över hans natur. Böjd i gråt lämnade den rummet, medan den andra tröstande la armen om dens axlar. Det är inte ditt fel, du har inte gjort nån orätt. Det är han. Den tredje vände sig om i dörren. Såg på honom med blicken full av avsky och uppgivenhet. En gång hade vi så höga förhoppningar på dig, men allt vi fick var sorg och brustna hjärtan.

Dörren stängdes och han stod ensam kvar i rummet. Han kände sig något lättad. Det hade ändå gått ganska bra. Riktigt bra faktiskt. Han stod så en stund och funderade på allt och inget, tills han hörde klockan ticka och stressen vaknade i maggropen.

Bordet var nedsölat, fläckat av bittert te och spya. Det låg skorpsmulor och damm över stolarna och golvet.

Han tog åter fram den sura trasan.

Allt måste vara borta och avtorkat innan tedags.

Surret

Jag har hundra tankar i mitt huvud och ingen blir färdigtänkt. Jag blir ständigt avbruten. Ständigt bortryckt från tankestigarna. Indragen i snåren som blockerar och skymmer allt jag försöker nå och se.

Irritation.

Jag har hundra tankar i mitt huvud och alla bryts i förtid. Som att ständigt tvingas trampa vatten, med en förnimmelse av målet, just utom synhåll, och med vetskapen om att orken snart är slut.

Ständigt tjatad på. Ständigt krävd av. I det närmaste kvävd av.

Frustration.

Snarstuckenheten gör entré. Det dåliga samvetet växer. Ökad frustration. Frustration som oförtjänt går ut över de allra närmaste. Och det dåliga samvetet växer ändå lite mer.

Tankarna försvinner och ersätts av ett dovt brummande och ett surr i hela kroppen.

Det är Stressen.

Surret tilltar tills det upptar hela mitt medvetande, tills inget annat existerar. Hjärnan jagar i panik ett förlösande tillstånd som aldrig infinner sig. Stressen blockerar och skymmer än mer, tills jag inte längre kan se mig själv och transformationen är fullbordad.

Jag är någon annan. Någon som inte är jag. Någon annan talar genom min mun. Någon annan stirrar ut genom mina ögon. Någon jag inte tycker om har kontrollen och jag blir blott en åskådare i min egen kropp. Någon annan säger orden, men jag får bära skammen. Jag får stå till svars.

Med alla taggar ut. Ensam i surret.

Drömmarnas dörr

Bakom denna dörr vilar alla mina drömmar. Ett drömhus, med brutet 20-talstak. Om jag bra fick vakna i en säng inom dessa fyra väggar, vore lyckan gjord. Att få gå barfota genom den lummiga trädgården, med gräset mellan mina tår. Få servera barnen saft och nybakade bullar i bersån.

Tänk. Om jag bara fick riva ut detta kök och byta ut den där skabbiga diskbänken mot en marmorskiva. Om jag bara fick leta på tillräckligt många loppisar, skulle jag nog hitta det där bordet som den perfekta måltiden serveras på. Rustikt bröd. Rutiga dukar.

Om jag bara fick ringa en grävare och dränera denna grund, skulle grunden till min lycka för ett tag vara fuktsäkrad. Om jag bara får kolla de där balkarna efter bock, rätta till de där takpannorna och sätta in nya fyrglasfönster, ja då är drömmen sann.

Få slipa den där fiskbensparketten och lacka den till högglans. Samma sak med trappan till övervåningen. Kanske spaljén också. Riva den där jävla träfasaden och lägga på lite puts. Det blir mindre underhåll då. Ska vi inte sätta in en kamin också, där vi kan sitta och mysa? Ja, alltså mysa när allt annat är klart.

Men vänta, bersån står ju för nära huset, det kommer bli fuktproblem, och den där granen på grannens tomt får han allt fälla, hur fan ska vi annars få kvällssol? Och är inte asfalt på uppfarten väldigt fult? Den får vi riva upp och sen stenlägga istället. Eller ska vi ha en carport?

Den där gräsmattan förresten, är det inte lite väl mycket mossa i den? Ska vi inte riva upp den också, och kanske bygga en pool när vi ändå håller på? Vi måste ju ändå röja ner den där bersån.

Och den där dörren. Är den inte lite för dåligt isolerad? Värme läcker ut och ljud läcker in.

Nä, den måste bort. Dörrjävel.