Man får ju inte ens skämta längre i det här jävla landet

“Man får ju inte ens skämta längre i det här jävla landet!” sa sexisten när “skämtet” föll platt vid fikabordet.

Det är klart att man får skämta.

Men!

Sexistiska skämt dras med samma problematik som rasistiska skämt. De kan vara acceptabla, ja till och med tjäna ett syfte, om de anspelar på det absurda i sexismen/rasismen. Om de belyser en absurditet i stereotypen.

Gjorde ditt skämt det?

Det finns komiker som “kommer undan” med rasistiska skämt. De har oftast väldigt skickligt byggt upp en stämning, satt upp sammanhanget, dragit ett par skämt på sin egen bekostnad, för att sedan belysa något absurt i stereotyperna. Allt för att åhöraren inte ska kunna missuppfatta intentionen med skämtet. 

Problemet är nämligen att det ligger i åhörarens sinne att avgöra om skämtet är A) roligt för att det är absurt eller B) roligt för att det är sant. Om åhöraren tycker skämtet är roligt för att det är absurt, kan det vara okej. Om åhöraren tycker skämtet är roligt för att det är sant, har du som dragit skämtet just gjort dig skyldig till en rasistisk handling.

En skicklig komiker, som gjort sitt förarbete väl, kan få publiken att skratta åt rasistiska skämt med vetskapen om att de är absurda. Skämtet lämnas inte öppet för tolkning. De “kommer inte undan” med skämtet, de förtydligar det. Det är en svår konst och det är få som är bra på det. Även de bästa löper risk att falla platt, förolämpa någon och blir utmålade som rasister. 

Du är inte en skicklig komiker.

Dina sexistiska kommentarer vid fikapausen på jobbet kommer i just det sammanhanget, för du har antagligen inte gjort ett grundligt förarbete. Ditt skämt kommer således också att tolkas utifrån det sammanhanget och både du och skämtet kommer dömas därefter.

Men du menade ju inget illa. Du ville ju bara vara rolig. Men det var du inte och det är ditt fel, inte din publiks.

För det ligger också på åhöraren att avgöra om ett skämt är roligt eller tråkigt. Du avgör inte om du är rolig. Du avgör inte om ditt skämt är stötande eller ej. Det gör åhöraren.

Och bara för jag inte tycker du är rolig gör inte det mig tråkig. Det gör dig till en dålig komiker, som inte kan känna av sin publik.

Och i ärlighetens namn så brukar det vara de värsta sexisterna och rasisterna som försöker maskera sina åsikter och nedrigheter vid fikabordet som “skämt”.

Tänk på det.

Dylaneffekten

Jag är inget jättefan av Bob Dylan. Jag känner sällan ett sug efter att lyssna på Dylan. Däremot kan jag, de gånger jag faktiskt lyssnar på honom, tänka: Han är ju jävligt bra egentligen.

BobTheTimes

Det som slagit mig, och satt fingret på en öm punkt, sedan det blev känt att Dylan får Nobelpriset i litteratur är alla reaktioner i stil med: Jaha, ja nu får jag väl ta och börja lyssna på vad han faktiskt sjunger!

De kommentarerna belyser något som irriterat mig ända sedan de tidiga tonåren, då jag började lyssna på musik. Alltså, verkligen började lyssna och höra, inte bara konsumera blint – eller dövt, i det här fallet.

Det må låta pretentiöst, men att lyssna på Dylan utan att lyssna på texterna är som att gå på bio och inte bry sig om handlingen, utan bara “titta på de fina bilderna”. Man missar en så stor del av poängen att man egentligen missar alltihop.

På den tiden jag gick på nattklubb, kunde jag nästan illamående stå och se på hur tjejerna dansade och sjöng med till låtar med direkt eller indirekt sexistiska, nedsättande, objektifierande texter. Det var svårt att inte tappa respekten där då.

Och i den mån jag själv ägnat mig åt att skriva rock- och pop-texter, har jag insett att ingen jävel bryr sig om vad du sjunger. En gång när mitt gamla band Schizo skulle framföra Nirvanas Smells Like Teen Spirits hade jag glömt texten. Jag kom bara ihåg Weird Al Yankovics paroditext på låten, så jag sjöng den istället. Ingen märkte något.

Det är som att orden bara ses som en bärare av rösten, för att framföra melodin, men att innebörden av dem i bästa fall är sekundär, om inte helt obetydlig. När du slitit med en text för att på bästa, mest underfundiga sätt försöka förmedla det du känner eller vill ha sagt, och ingen lyssnar eller bryr sig, känns det ganska hopplöst. Att man kunde klämt in vilket rajraj som helst, och alla hade ändå lett och jublat.

Ett tragiskt exempel är hur, efter att Ian Curtis i Joy Division tagit sitt liv, alla insåg att han faktiskt menade det han sjöng. Ett annat exempel är alla som gnäller på att Håkan Hellström “inte kan sjunga”. Nej, han kan inte sjunga som en musikalartist, men hans röst är perfekt för att förmedla de väldigt fina texter han skriver. Och om man inte lyssnar på texterna, ja då har man som sagt missat alltihop. Sen måste man givetvis inte gillar Håkan Hellström för det, men att bara klanka på hans röst är ett lite för billigt grepp.

Nu kan vi träta över Bob Dylans gubbighet och att akademien gjort ett misstag som utsett just honom till årets Nobelpristagare, och hur det finns andra rockpoeter som förtjänar priset mer – Patti Smith, Leonard Cohen, Kate Bush, Paul Simon etc. Men låt oss glädjas över att rock- och pop-poesi äntligen blivit insläppt i det finaste av finrum, och att Dylan är lika mycket poesi som Tranströmer. Att det inte finns någon anledning att dessa ska ses som väsenskilda konstformer.

Och kanske, bara kanske, några fler börjar lyssna på vad som faktiskt sjungs och förmedlas, och att vi då kanske, bara kanske, kan få en liten nivåhöjning av textförfattandet i populärmusiken.

Vi kan kalla det Dylaneffekten – ni hörde det här först!

I’m Your Man

Om en vecka släpps Leonard Cohens trettonde studio album, You Want It Darker, vilket med tanke på Cohens ålder och hälsotillstånd troligtvis blir hans sista.

Första singeln, som har samma namn som skivan, släpptes i början på månaden och understryker det faktum att Cohen börjar närma sig slutstationen på sin karriär och sitt liv.

Låten är bland det bästa han gjort. Det är en lågmäld sång där Cohen kungör, melankoliskt men utan sorg, att han är redo att dö. Det som skiljer texten från de flesta av Cohens andra låtar är att han alltid låtit som en sökare. You Want It Darker låter däremot som någon som slutat söka. Som någon som funnit svaren, eller i alla fall accepterat att han aldrig kommer få svar på allt, och är tillfreds med det.

Jag föredrar den lite äldre Cohen. Visst är hans sånger från 60- och 70-talet vackra, och väldigt väldigt bra, men han koketterar med sina affärer och formulerar sig allt för mycket som en kvinnotjusare för att jag riktigt ska ryckas med. Det blir lite för sliskigt och uträknat.

Den äldre Cohen talar förvisso fortfarande om sina kvinnoaffärer, men får det att låta mer som ett behagligt missbruk än ett bekymmerslöst tillstånd.

Mitt favoritalbum så här långt är I’m Your Man, som utkom 1988. Jag kommer ihåg hur First We Take Manhattan spelades på radion i mitt bardomshem, medan mamma städade och gjorde helgfint. (Min barndoms lördagar associeras väldigt mycket med radion, uppskruvad till max för att höras över dammsugaren. Jo, jag har hört Kent Finells röst på näst intill orimliga nivåer ibland.)

Det jag älskar med just I’m Your Man är hur flerbottnat albumet är och hur det hela tiden sänder ut tvetydigheter, samtidigt som allt är glasklar.

Ljudbilden låter som att man släpat in de billigaste syntar man kunnat hitta i världens dyraste studio och genom idogt slit fått dem att låta hifi. Cohen låter emellan åt som ett välartikulerat fyllo som släpats in från gatan – den mängden cigg och alkohol som intagits för att få den där rösten kräver nästan ett lodarliv.

Texterna är helt fantastiskt skrivna och även dessa, i kombination med Cohens sätt att frasera och leverera sin sång, sänder väldigt blandade budskap. Cohen låter som en sofistikerad gentleman och som en sexmissbrukande, alkoholiserad gigolo på samma gång. Om ni någonsin hört en “vanlig man” försöka sjunga I’m Your Man på en karaokekväll förstår ni vad jag menar. De flesta låter som perversa, trenchcoat-blottare när de levererar rader som :

If you want a doctor / I’ll examine every inch of you
If you want a driver / Climb inside
Or if you want to take me for a ride
You know you can / I’m your man

Eftersom han är så vältalig får man lätt för sig att Cohen är en vis man. Det är han, på sätt och vis, men samtidigt inte. Det som är Cohens enorma styrka i hans poesi är förmågan att uttrycka ovissheten, sökandet, ångesten och trösten. Men han ger egentligen inga svar. Han utger sig aldrig för att vara något annat än en vilsen själ som, i väntan på att finna svaret i religionen, allt för ofta söker tröst i synden. Och han får det att låta så vackert att vi tror att texterna rymmer sanningen, dolt mellan raderna.

Det som drar mig till Cohen är inte heller sökandet efter svaren. Det är inte alltid man kan eller vill få svar, utan bara behöver få sin ångest bekräftad och sina tillkortakommanden hörsammade. Att få känna sig mänsklig i sina fel och skavanker, och att man inte är ensam med sina syndiga tankar och dåliga leverne. För på samma sätt som det är viktigt att få känna sig glad och nöjd, måste det vara viktigt att få känna sig ledsen och otillfredsställd – och att det är okej att inte vara lycklig precis hela jävla tiden.

Det är den trösten Leonard Cohens album I’m Your Man skänker mig och nu ser jag väldigt mycket fram emot You Want It Darker. Som sagt verkar det vara en Cohen som förlikat sig med gud och livet. Redo för döden.

Jag skrev tidigare att Cohen låter som att han närmar sig slutstationen. Jag skulle vilja omformulera det. Han låter som en man som redan nått slutstationen och nu bara väntar på en taxi som kan ta honom den sista biten, till den slutgiltiga destinationen.

Jag hoppas och tror att det blir ett vackert adjö. Och eftersom det inte finns något tråkigare än att stå redo och bara vänta, hoppas jag också att han slipper en utdragen och påfrestande väntan på sin taxi.

Missa inte den långa fina artikeln, med en färsk intervju, i The New Yorker.


Som ett litet tillägg vill jag inkludera min egen översättning och (tyvärr inte helt färdiga) demo av en svensk version av First We Take Manhattan. Datorn havererade innan jag fick låten klar, därför saknas t.ex. sången i mellanspelet och vissa insatser är jag inte helt nöjd med, men men idén går igenom i alla fall.

Styrmusen

En dag kom en ergonom till företaget. För de flesta var det här första kvalificerade jobbet efter högskolan och universitetet. Vi var alltså alla unga och friska och tyckte kanske inte att ergonomi angick oss så mycket.

Men ergonomi är givetvis viktigt, och det bästa är förstås att sitta och stå rätt redan från början. Då slipper man kanske dras med onödiga förslitningsskador senare i livet. Så vi lyssnade artigt när damen från ergonomiföretage instruerade oss om hur vi skulle sitta och stå och ställa in våra stolar. Hon inspekterade också våra arbetsplatser och uttalade sig om olika alternativ för tangentbord och mus.

Det sistnämnda, musen, vållade henne dock stora bekymmer. “Mus” tycktes ge fel associationer. Det verkade också som att hon just i stunden drabbats av denna insikt och att hon inte övat in något bra alternativ till ordet mus.

Hon försökte därför konstruera ord för att verkligen understryka att det alltså inte var de kvinnliga könsdelarna hon talade om, utan en styrenhet för datorer. Hon höll sig inte heller till ett och samma ord, utan provade nya ord hela tiden.

Datormus. Styrmus. Musdonet. Pekmus. Klickmusen.

Eftersom vi var ett ungt gäng hade alla givetvis snuskhumorn intakt och blev allt mer fnissiga. Vår fnissighet tycktes göra ergonomen än mer nervös. Hade hon inte varit tydlig nog? Hon kände sig tvungen att precisera ännu mer noga.

Datorstyrmus. Pilstyrarmusen.

Det gick ju inte ann att vi skulle missförstå och tro att det var någon slags data-snippa hon stod och föreläste om.

Muspekardonet.

Till slut landade hon i “styrdonet” och använde det konsekvent resten av föreläsningen.

Under eftermiddagsfikat skissade vi sedan på en webbshop för penisattrapper – musdon.se.

Du är väl ingen flicka heller?

Pojken är ledsen. Jag vet inte varför. Han går på samma förskola som mina barn, men jag vet inte vad han heter för de går inte i samma grupp. Han är en tanig liten kille, gissningsvis fem år, har glasögon och spretigt rörelsemönster. Han formligen strålar av osäkerhet.

Pappan är brottare. Det syns på de breda axlarna och den stenhårda kroppen, men framför allt på blomkålsöronen. Vi är ganska ofta på förskolan vid samma tider, pappan och jag. Han hälsar ibland. Ibland inte. Han ser alltid allvarlig ut, nästan aggressiv. Går alltid i mjukisdress (jag gissar att han är tränare eller gympalärare) och han lämnar alltid bilmotorn på när han hämtar och lämnar. Det ska gå snabbt.

Jag “har svårt” för den pappan.

Det här är en dag då pappan inte hälsar. Han går med arga steg mot grinden in till gården. Den lille killen knatar efter med korta snabba steg, hulkande av gråt. Jag ska just hoppa in i bilen efter att ha lämnat mina barn på förskolan.

“Sluta gråta! Du är väl ingen flicka heller?” fräser pappan ur sig, just som jag stänger bildörren.

Jag sitter stilla en liten stund. Stackars, stackars pojke. Vilken jävla förbannelse, att som tanig, osäker brillorm födas som son till en sån där.

Nej, jag har givetvis inte hört hela samtalet eller varit med under morgonen och det kan absolut vara så att pojken varit jobbig och byggt upp en frustration hos pappan. Det har jag full förståelse för, jag har själv genomlidit många frustrerande morgnar innan dagislämningen.

Men jag vet att ingen någonsin slutat gråta för att någon säger åt dem att sluta gråta. Man kanske slutar fälla tårar och lär sig att svälja sin gråt, som vi pojkar och män fått lära oss så länge nån kan minnas, men man slutar inte gråta. Man bara dämmer upp tårarna, men tårar hittar alltid ut på något sätt, i någon form, förr eller senare.

Jag känner inte pappan, men jag kan typen. Pappan vill att pojken ska skämmas för att han gråter, för gråten är obekväm för pappan.

Men förväntas pojken finna tröst i skammen? Och är det skamligt att “vara som en flicka”?