– Du tänker alltså inte ge mig paketet?
– Nej, inte utan giltig legitimation.
Vi hade hamnat i en loop, expediten och jag. När vi gifte oss tyckte jag det var viktigt att vi skulle ha samma efternamn och min fru ville inte byta Lagré mot Nilsson. Det föll således på mig att byta efternamn.
Sagt och gjort.
Efter att ha hämtat ut nytt körkort (med mitt nya namn, men med samma bild som mitt gamla, numera makulerade kort) hade jag ytterligare ett ärende; jag skulle hämta ut en försändelse från Ginza. Det var lite plastfickor och påsar för vinylskivor.
Det var nu problemet uppstod.
– Ja, nu har jag ju bytt namn sen jag beställde det här, sa jag. Men jag tog med både mitt gamla och mitt nya körkort.
Expediten tittade på mig och sedan på de två legitimationerna.
– Men den här är ju inte giltig, sa han nästan förorättat.
– Nej, jag inser det, men det är ju samma bild på, samma personnummer. Jag har alltså bytt namn sedan beställningen gjordes.
– Jag kan inte lämna ut paketet utan giltig legitimation, svara expediten och slog ut med armarna.
Jag insåg nu att jag borde ha utfört mina ärenden i omvänd ordning. Givetvis kan man inte lämna ut paket vind för våg, men legitimeringen bör väl ha som syfte att fastställa identiteten på personen som aspirerar på paketet.
Det borde inte vara helt unikt att någon byter namn eller att försändelser får fel namn. Det är inte heller ett felfritt system, med tanke på att vem som helst vid namn Marcus Nilsson skulle kunna hämta ut paketet. De kollar ju inte om det är rätt Marcus Nilsson som vill ha paketet. Marcus Nilsson, ett namn som bärs av många tusen människor i vårt avlånga land.
Det verkar faktiskt fruktansvärt osannolikt att någon skulle förfalska ett körkort, makulera det, och sen försöka lura till sig Ginza-försändelser. Om expediten inte kan, eller vill, dra en simpel slutsats borde väl hen ersättas med en maskin?
– Jag hör vad du säger, men du ser väl att det är jag på den här legitimationen, sa jag och visade upp min nya legitimation.
Expediten svarade att så föreföll vara fallet.
– Bra, jag ber dig nu rikta uppmärksamheten mot den gamla, förvisso makulerade legitimationen, men med samma bild och samma personnummer som den nya, giltiga legitimationen. Jag har alltså bytt namn.
– Jag får alltså inte lämna ut paketet utan en giltig legitimation.
– Nej, men det verkar väl sannolikt att paketet är till mig, eller hur? Jag kan uppvisa en legitimation med rätt namn och styrka min identitet med en annan legitimation?
– Jag är ledsen.
– Är du verkligen det?
– Jag kan inte hjälpa dig.
– Hur föreslår du att jag ska göra nu då?
– Skaffa en giltig legitimation.
– Men jag har ju för fan en giltig legitimation!
– Men på den står det inte rätt namn.
Där stod jag, på Direkten på Kronprinsen i Malmö och kände som om jag slungats in i Terry Gilliams Brazil, framför ett maktfullkomligt kioskbiträde. Jag hade så mycket att säga – och ännu mer att vråla.
Jag var så arg att jag nästan självantände. Det var inte bara det faktum att expediten inte ville ge med sig som gjorde mig arg, utan också att han log snett och verkade mysa lite i situationen. Jag fick gå hem tomhänt och ringa Ginza, och de skickade prompt en ny försändelse i mitt nya namn.
Tack, Ginza!
Jag blev påmind om den här incidenten efter att ha lyssnat på Calle Norlén i Spanarna härom fredan. Han fick nämligen inte hämta ut ett paket adresserat till Calle Norlén, eftersom det står Carl Norlén på hans legitimation.