Lagrad Hoyo du Prince Analys

Första gången jag rökte och bokförde ett exemplar av Hoyo de Monterreys Hoyo du Prince gjorde den ett mycket positivt intryck på mig. För att testa smakutvecklingen över tid köpte jag två till och la i plastidoren för lagring.

Nu har det gått ett år och därmed blivit dags att smaka av den första av de lagrade pinnarna. För att inte färga mina intryck beslöt jag att inte läsa min förra recension före rökningen. Utan skriva en helt ny och sedan jämföra intrycken.

Mina första ord om cigarrerna var i stort sett identiska vid båda tillfällena.

Söt, fin tobakssmak vid första puffarna. Tunn rök. Lite läder och peppar. Vid första röktillfället skrev jag gräs, vid andra hö, vilket är en intressant skillnad med tanke på att jag i den andra recensionen uppfattar röken som “torr”.

Vid båda tillfällena noterade jag en aning läder. Vid andra tillfället noterar jag även en tydlig sälta och tycker vidare att den marsipanlika sötma jag känt vid första rökningen inte alls infann sig på samma sätt vid andra tillfället.

Skillnaden i smaker kan förvisso delvis förklaras med att jag har mer tränade smaklökar nu än för ett år sedan. Men det faktum att den sötma jag så tydligt kände första gången nästan helt är borta, borde tala mer för att den avtagit med lagringen.

Generellt kan man säga att de två cigarrerna följer ungefär samma manus, men med lite variation. Den stora skillnaden är avsaknaden av sötma i den lagrade cigarren. Tyvärr gör det att den lagrade cigarren aldrig riktigt lyfter.

Nu kan i och för sig skillnaderna bero på en helt naturlig variation som kan finnas mellan olika exemplar av samma cigarr. Därför ska det bli extra spännande att se vad som hänt med den sista cigarren som jag tänkt röka om ett år – det vill säga efter två års lagring – och se vad som händer med smaklökarna då. Det kan också vara så att Hoyo du Prince inte är bästa cigarren för lagring.

Nåväl. Om ett år får vi se!

Hoyo de Monterrey – Hoyo du Prince (lagrad ett år)

Söt, fin tobak första puffarna. Ganska tunn rök. Lite sälta och en del peppar. En aning läder och tjära. Väldigt mild start, med ganska spetsiga smaker. En del hö.

Tycker det är sältan som är tydligast under första fjärdedelen. Sötman ligger väldigt långt bak efter ett tag. Röken känns “torr”. Jag menar inte att cigarren är torr – den är lagrad efter gängse rekommendationer – utan att smaken saknar djup och ligger väldigt långt fram i munnen.

Lite syra och kryddighet tillkommer en bit in på andra fjärdedelen. Fortfarande en del sälta och hö. Pepparn är nästan borta. Sötman ligger som en liten karamell längst in på översta hyllan i skafferiet – man liksom vet att den är där men når den inte riktigt.

Cigarren brinner mycket jämnt och fint.

Halvvägs tjocknar röken en aning och smakerna börjar tumla runt lite. Vart ska det ta vägen? Spännande!

Jag tycker läder kommer tillbaka tydligare än tidigare. Kanske även lite jord. Lite beska. Sälta. Malda örter. Tilltagande beska mot sista tredjedelen.

Smaken rundar av på upploppet och blir mildare igen. Mycket krydda.

Röktid ca 50 min.

Woermann Dominica Corona

Jaha, här har vi en dominikan i cellofan.

Jag ska erkänna att det var priset jag gick på i första hand när jag beställde ett fyrpack av dessa budgetcigarrer. Jag behövde några lite billigare varianter att dryga ut bjudlådan med till en större tillställning. Inte av snålheten, utan mer för att inte avskräcka ovana cigarrökare, som hellre tackar nej till att prova av artighet för att man inte ska slösa dyrgripar på deras otränade smaklökar – eller om de inte gillar det och vill fimpa tidigt.

Man ska alltid jobba för att vara inkluderande och inte göra cigarrökning till en snobbklubb för experter.

Nåväl. Min smakupplevelse skiljer sig ganska mycket från de (ganska få) beskrivningar jag läst på förhand. Det kan tyda på att dessa cigarrer tenderar variera från exemplar till exemplar – vilket inte är helt ovanligt bland billigare rökverk.

Första intryck ger mild smak. Det är sötma, peppar, sälta, torrt gräs, lite läder. Lite fuktig jord i eftersmaken. Lätt drag. Ganska mycket rök.

Det är ganska enkla, platta smaker som river lite i halsen. Inte så fantasieggande eller sofistikerat. Törstframkallande. Blir nästan lite kliig i munnen.

Halvvägs blir den lite mildare igen. Mindre peppar. Ja, den blir faktiskt trevligare och mjukare, trots att en liten bitterhet smyger in.

Helt klart en schysst bjudcigarr eller något att ta en blöt afton när smaklökarna inte kräver mer komplexa smaker.

Röktid ca 50 min.

Bolivar Royal Coronas

Här har vi en riktig toppcigarr! Kanske inte den mest intressantaste om man vill ha tvära smakkast och fartfylld rökning. Nej, det här är en riktig avslappningscigarr som gott kan avnjutas tillsammans med ett glas portvin och en god bok.

Robust konstruktion. Elegans utan krusiduller. Som en bättre, brittisk tweed-kostym.

Genast när man tänder får man en tjock, härlig rök. Runda, behagliga smaker av sötma, prima tobak, lättare lädertoner. Allt runt och fint, som om det blandats med vispgrädde. Man vill inte sluta puffa. Tydliga, konsekventa smaker som inledningsvis befinner sig i främre delen av munnen, och under första halvan av cigarren mer koncentrera sig på att växa i mättnad med tilltagande sötma.

Sen vandrar smakerna sakta bakåt i munnen och en syra och kryddighet tillkommer, en touch av cederträ och mot slutet även en del peppar. Allt som allt blir cigarren något spretigare, eller kanske snarare spetsigare, mot slutet även om de runda tonerna klart och tydligt ligger kvar i bakgrunden.

Röktid ca. 60 minuter.

Oliver Cromwell

I Norrköping finns en pub som heter The Cromwell House. Det är inget unikt. Runt om i världen finns pubar som tagit sitt namn efter Oliver Cromwell. Antagligen för att det låter så brittiskt och lite anrikt.

Det paradoxala i det är dock att Oliver Cromwell var puritan, och en mycket sträng sådan, som såg ner på all form av nöje, dekadens och druckenhet… Ja, egentligen allt som inte innefattade att sitta med benen tätt ihop, äta skorpor (utan smör) och se from ut.

Cromwell lyckades med något som ingen annan lyckats med i historien; att störta den brittiska monarkin och etablera en republik.

Trots att han var en sån ivrare av fromhet, var han en hejare på att ha ihjäl folk. Inte bara genom att vara en kompetent härförare som, genom New Model Army*-tänkande, mosade det rojalistiska motståndet under engelska inbördeskriget. (Grovt förenklat kan man säga att generaler och officerare i New Model Army var utsedda på meriter och duglighet, istället för genom nepotism och ryggdunkskultur. Inte jättesvårt att förstå varför det blev ett framgångskoncept.)

Nej, han var även bra på att låta halshugga folk.

Till exempel när han lät halshugga Karl I efter en skenrättegång. Efter det var Storbritannien under hans lydnad som Lord Protector över Rumpparlamentet. (Nej, jag skojar inte, det hette ta mig fan så!).

När Cromwell dog, tog hans son Richard över makten, vilket återigen kan tyckas paradoxalt eftersom pappa Cromwell tidigare förespråkat meritokrati över svågerpolitik. Richard var ganska oerfaren och blev sedermera avsatt och levde resten av sitt liv i fransk exil under fingerat namn.

Monarkin återinfördes och Karl II (Karl I:s son) blev kung.

Generellt är britterna mycket stolta över och rädda om sin drottning och sitt kungahus. Men det hindrar inte att Cromwell står staty utanför parlamentet, blickandes upp för Parlament Street och White Hall mot Trafalgar Square. Och på Trafalgar Square, där står Karl I staty och glor tillbaka mot Cromwell, i en evig Arga leken.

Det slutar dock inte riktigt där för Oliver Cromwell. Karl II var av förklarliga skäl fortfarande förbannad på Cromwell. Han lät gräva upp han kvarlevor ur jorden utanför Westminster Abbey, satte liket inför domstol och dömde det till döden (!) genom halshuggning. Cromwell blev alltså postumt avrättad och hans kvarlevskvarlevor lär ligga begravda någonstans vid Red Lion Square, alternativt i en håla i Tyburn.

Allt utom huvudet då.

Cromwells huvud sattes på en påle och paraderades runt i London, innan det fick en permanent plats på taket till Westminster Hall. Där satt det i över 25 år, tills det blåste ner och en vakt hittade det och tog med det hem – as you do…

Som om det inte var straff nog för en puritansk statsman, så har han alltså fått ge namn till otaliga pubar runt om i världen. Och New Model Army associeras väl snarast med det eminenta metal-bandet numera.

Jag tror inte Oliver Cromwell skulle vara speciellt road av det.