Yuval Noah Harari – Sapiens

Sapiens – A Brief History of Humankind has a couple of major flaws, it’s title being one of them. Rather than a brief history, it’s more of Yuval Noah Harari’s not so brief musings on the human condition. I can see why some people feel cheated or disappointed after 80-90 pages, because by then the books second flaw become apparent.

Harari tend to go into lengthy tirades to make points about our social, economic, and political constructs. I am sure his wordy expositions are meant to be inclusive and make sure the reader understands his viewpoint. The result, however, is that he loses the reader along the way. Either because the reader thinks “Get to the point!” or “This is not ‘a brief history’, it’s a tedious rant!”

This is frustrating, because his points are often interesting and sometimes provocative. But I can’t help but feeling Harari could benefit from a more harsh editing of his text.

With all that said, I don’t mean to sound overly negative. Because all in all, this is a good book. Harari possesses both detailed knowledge and the ability to make Big Picture connections from it. He is persuasive – if a bit wordy – in making good arguments for the conclusions. You learn from this book and it requires the readers engagement from time to time. So I can see some might get disappointed if light entertainment is what you’re after.

Harari does not shy away from letting his own opinions shine through. I was not at all surprised to learn that he’s a vegan after reading his detailed accounts of the cruelty exerted on domesticated animals even at the early stages of human farming society. It’s not a bad thing that the author’s worldview shines through from time to time. It gives us a glimpse of Harari’s dry academic humour to lighten up the sometimes dense flow of information.

I skipped some parts that didn’t tickle my interest and that’s fine, I wouldn’t slate the book on that account, but naturally that lowers my overall impression.

It’s definitely worth a read.

Pojkars behov av att brottas

“Pojkar har ju faktiskt ett behov av att brottas.”

Uttalandet kom från en person vars kunskaper om barn och deras utveckling jag hyser stor respekt för. Man behöver inte vara överens om precis allt för att ha respekt för varandras kunskaper. I det här fallet var jag tvungen att protestera.

Jag känner inte igen mig i bilden att pojkar ju faktiskt har ett behov av att brottas. Mina barn, som är av manligt kön, har aldrig visat något behov av att brottas. Själv hade jag som barn ingen nämnvärd naturlig drift att brottas. Det var faktiskt väldigt få pojkar som uppvisade ett starkt behov av det. 

Visst, de med detta “behov” fick ofta med sig ett par andra, men det var i stort sett alltid samma fåtal som initierade brottningslekarna. De andra hängde på för att…tja, det var tydligen brottas man skulle göra nu för att få vara med. Men även med dessa påhängare inräknade var brottarpojkarna aldrig i någon riktig numerär majoritet. 

Ändå, ja likväl, var och är det dessa pojkar som ständigt får representera just Pojkar. Och då har ju Pojkar faktiskt ett behov av att brottas.

I min erfarenhet – och ni är välkomna att säga emot, för i det här utgår jag helt från mig själv – är de pojkar som har ett behov av att brottas påfallande ofta samma pojkar som uppvisar ett behov av att trycka ner. De som upplever ett behov att säkerställa sin position i hierarkin genom fysisk styrka eller översittarfasoner.

Jag gillade aldrig att brottas; det var en bedräglig lek att ge sig in i. En lek utan egentliga regler. Den kunde när som helst svänga. Sluta vara schysst och lekfull och plötsligt handla om styrka och status. 

Om man protesterade fick man ett slött “den som ger sig in i leken får leken tåla” till svar – trots att lekens natur var en annan i början än vid dess kulminering.

Här tycker jag att vuxna ofta brister i uppfattningsförmåga. För den där övergången, när kamratlig brottning blir till kraftmätning, kan vara svår att se. När det inte längre är lek utan på allvar. Vem är starkast? Vem har status?

Ingen skulle säga “den som ger sig in i leken får leken tåla” om någon plötsligt började flytta schackpjäserna helt egenmäktigt. Det är mot reglerna. Så får man inte göra! 

Skolgårdsbrottning däremot har inga regler. Så när bryts lekens kontrakt? Har jag mig själv att skylla när jag ligger med ansiktet i marken och ett knä i nacken? Jag gick ju trots allt med på att luftboxas lite för trettio sekunder sedan.

Det är i den här svårdefinierade gråzonen mellan lek och våld som pojkar blir Pojkar och med den definitionen så har ju faktiskt Pojkar ett behov av att brottas. 

Men när ska de pojkar som inte har ett behov av att brottas få representera Pojkarna? När ska det få vara pojkaktigt beteende att inte störa utan lyssna på lektionerna och att krama sina kamrater istället för att brottas och knuffas?

Det är det ju faktiskt vi som bestämmer, om vi bara bestämmer oss för det.

Discombobulated

The English language has some great words for describing confusion. Words that in themselves, simply by their sound and spelling, have the power to capture and even cause the state that they describe. 

My favourite of these confusing words of confusion is discombobulated. You don’t have to know what discombobulated means to know what it means – the word itself gives you that very feeling. Discombobulated is a discombobulating word.

I don’t know the term for it, but just like an onomatopoeic word mimics the sound of the sound for which it is the word – BANG! – discombobulated leaves your brain with a distinct sense of its meaning.

Discombobulated has brilliant synonyms in befuddled and flummoxed. Both words, but flummoxed in particular, captures the sensation of a mind flapping around, trying to grasp the reality that’s just been thrust upon it.

Discombobulation between people can often cause a kerfuffle. An almost onomatopoeic synonym for a kerfuffle is a hurly-burly. I mean, that pretty much captures the sound of a group of angry men shoving each other about, making noises fit for the Swedish Chef, right before someone excretes a loud “KERFUFFLE!” and delivers a punch to the face.

What a hullabaloo!

An especially serious hurly-burly can sometimes conclude in a defenestration – the act of throwing a person out of a window.

This word has a prominent place in history due to the Defenestrations of Prague. It seems that the Czechs have a penchant for removing people from power by hurling them from tower apertures. A right kerfuffle!

Although the defenestrations of 1483 is sometimes described as a “less significant” defenestration, the act was probably quite significant for the defenestrees who plummeted to their deaths.

I imagine they felt quite flummoxed. Flummoxed and indeed utterly discombobulated.

CAO Flathead 770 Big Block

Att ta sig an CAO Flathead 770 Big Block känns inledningsvis som att försöka röka en mindre fagott. Jag fick ta fram kökskniven för att snoppa den! Samtidigt tänkte jag inte så mycket på hur löjligt stor den är när jag väl rökt en stund.

Jo, jag spelar Flathead i symfoniorkestern.

Cigarren känns förvånansvärt lätt i handen i förhållande till storlek och grovhet. Draget är väldigt lätt trots den till synes kompakta konstruktionen. Det stora vackra täckbladet är väl värt att närstuderas. Det breder ut sig som ett landskap, där bladnerverna syns med all önskvärd tydlighet. 

Smakerna är inte så intensiva som jag föreställt mig. Inte heller nikotinmängden. Under den första biten är det främst jordtonerna som tilltar och dominerar. Cigarren ger ifrån sig en ansenlig mängd, men relativt tunn rök. En arom av tallkottar vid retrohalering, med en snudd av punschpralin. Täckbladet slocknade ett par gånger, vilket tydligt påverkade smaken, men det var bara att ge det en liten dutt med tändaren för att få fjutt på det igen.

Det är verkligen ingen komplex historia rent smakmässigt. Det händer inte jättemycket, men efter en tredjedel kommer lädertonerna fram mer och ger en väldigt behaglig lunk i smaken. 

Två timmar tog den att röka och då är jag en ganska snabb rökare, jag har hört andra säga tre timmar. Är den då något att rekommendera? Jovars. Har man bra väder, några timmar över och tre-fyra kalla öl att dricka till, så skulle jag absolut rekommendera den. Man hinner komma ner bra i varv efter en så lång rökning och med så runda, bekväma smaker blir man inte övermannad eller trött på den.

Tyvärr verkar den vara påväg bort ur många sortiment, så vill man prova får man skynda till tobaksmånglaren och inskaffa ett par exemplar.

Ps. För er som undrar var alla mina cigarrecensioner blivit av, så recenserar jag numera (nästan) exklusivt för Cigarrspecialisten.se under pseudonymen Bernt Westerman.

Paul Auster – 4 3 2 1

Paul Auster’s4 3 2 1” starts off by defining the preamble of it’s protagonist, Archie Ferguson. Presenting his parents, how they met, and the very beginnings of Ferguson’s existence. Then it forks off into four separate trajectories, based on different turn of events affecting life’s direction and the young man’s perception of it.

The four stories of Ferguson is an exploration of predisposition. The inclinations we have based on heritage. Directions we take through experiences that push us to choose and develop certain talents over others, and how the same talent can be expressed in many ways.

On the surface this is just another book obsessing over writing and writers, as Ferguson is drawn to literature and writing in every incarnation. That would however be a superficial conclusion. This is a story of seized opportunity and of untapped potential. The randomness of life and death. Of success and happiness and how the two might not be coherent or at all related.

It explores different types of love and relationships. Love of parents, love of soulmates. Those who we are instinctively and immediately drawn to and those we might come to love as a result of friendship or by prolonged exposure to their person. Sexual awakening and sexual specifics and sex in general.

If the book had truly obsessed over writers, Ferguson would probably have been presented as a much more interesting character – something which he is not. Ferguson is the centre of the story, but is in himself only a small part of the book as a whole. 4 3 2 1 demands attention and reflection. You need to jam the whole thing into your head, then let your intuition mull it over for a while to fully grasp it’s depths and multitudes.

Because Auster is an amazing writer, able to sneakily plant life’s complexity into the readers subconscious, but he is also a massive show off. He really wants everyone to know how good and clever he is, with sometimes tedious results. I can’t help thinking this book could’ve been written using fewer words – maybe even by dropping an entire life arch – because at almost 1100 packed pages this book is definitely an undertaking. If nothing else, surely the incessant name dropping of authors, poets, writers, and artists that go on for full pages could’ve been shorter?

But, with that said, I am not Paul Auster and thus not qualified to tell Paul Auster how Paul Auster should write. The book was not as rewarding a read as I’d hoped, but nonetheless an achievement for the author. Few could pull off the plurality and cheer volume of this venture.