Oliver Cromwell

I Norrköping finns en pub som heter The Cromwell House. Det är inget unikt. Runt om i världen finns pubar som tagit sitt namn efter Oliver Cromwell. Antagligen för att det låter så brittiskt och lite anrikt.

Det paradoxala i det är dock att Oliver Cromwell var puritan, och en mycket sträng sådan, som såg ner på all form av nöje, dekadens och druckenhet… Ja, egentligen allt som inte innefattade att sitta med benen tätt ihop, äta skorpor (utan smör) och se from ut.

Cromwell lyckades med något som ingen annan lyckats med i historien; att störta den brittiska monarkin och etablera en republik.

Trots att han var en sån ivrare av fromhet, var han en hejare på att ha ihjäl folk. Inte bara genom att vara en kompetent härförare som, genom New Model Army*-tänkande, mosade det rojalistiska motståndet under engelska inbördeskriget. (Grovt förenklat kan man säga att generaler och officerare i New Model Army var utsedda på meriter och duglighet, istället för genom nepotism och ryggdunkskultur. Inte jättesvårt att förstå varför det blev ett framgångskoncept.)

Nej, han var även bra på att låta halshugga folk.

Till exempel när han lät halshugga Karl I efter en skenrättegång. Efter det var Storbritannien under hans lydnad som Lord Protector över Rumpparlamentet. (Nej, jag skojar inte, det hette ta mig fan så!).

När Cromwell dog, tog hans son Richard över makten, vilket återigen kan tyckas paradoxalt eftersom pappa Cromwell tidigare förespråkat meritokrati över svågerpolitik. Richard var ganska oerfaren och blev sedermera avsatt och levde resten av sitt liv i fransk exil under fingerat namn.

Monarkin återinfördes och Karl II (Karl I:s son) blev kung.

Generellt är britterna mycket stolta över och rädda om sin drottning och sitt kungahus. Men det hindrar inte att Cromwell står staty utanför parlamentet, blickandes upp för Parlament Street och White Hall mot Trafalgar Square. Och på Trafalgar Square, där står Karl I staty och glor tillbaka mot Cromwell, i en evig Arga leken.

Det slutar dock inte riktigt där för Oliver Cromwell. Karl II var av förklarliga skäl fortfarande förbannad på Cromwell. Han lät gräva upp han kvarlevor ur jorden utanför Westminster Abbey, satte liket inför domstol och dömde det till döden (!) genom halshuggning. Cromwell blev alltså postumt avrättad och hans kvarlevskvarlevor lär ligga begravda någonstans vid Red Lion Square, alternativt i en håla i Tyburn.

Allt utom huvudet då.

Cromwells huvud sattes på en påle och paraderades runt i London, innan det fick en permanent plats på taket till Westminster Hall. Där satt det i över 25 år, tills det blåste ner och en vakt hittade det och tog med det hem – as you do…

Som om det inte var straff nog för en puritansk statsman, så har han alltså fått ge namn till otaliga pubar runt om i världen. Och New Model Army associeras väl snarast med det eminenta metal-bandet numera.

Jag tror inte Oliver Cromwell skulle vara speciellt road av det. 

H Upmann Petit Coronas


Man får genast fin, söt tobakssmak med lätta lädertoner. Även torrt gräs och viss sälta vid retrohalering. Mycket balanserat och mjukt. Inget sticker ut. Röken är ganska tunn till utseendet, men ändå med en viss krämighet i smaken. Jag hittar även en liten syra som är svår att placera rent smakmässigt.

Sötman och tobakssmaken tar ett steg tillbaka och peppar och sälta blir mer dominant. Ja, det smakar nästan lite kallsup i Östersjön nu, då grästonerna ger associationer till tång i det här smaksällskapet.

Sen gör sötma och tobak en återkomst. Allt är väldigt balanserat och fint. Pepparn ligger kvar och skvalpar i svalget. Och se där. En liten liten touch av choklad. Trevligt!

Sen tilltar krämigheten allt eftersom och röken blir tjockare och finare. Nu, efter cirka en tredjedel, blir cigarrer mycket mild och följsam. Jag tycker nyklippt gräs börjar färga smaken lite, men grannarna klipper gräset, så det kan vara därför.

Grundsmakerna genom resten av cigarren är en jämn blandning av tobak, sötma, läder, sälta, peppar och gräs. Krämigheten rundar av fint och gör att allt blandas till en kompott, där det är svårt att urskilja var smak för sig.

Första tredjedelen av cigarren är den mest intressanta ur rent smakhänsende. Om det är en cigarr med många svängar och stora smaker du är ute efter är det här inget för dig. Det här är en perfekt och mycket prisvärd konversationscigarr att bjuda på till kaffet och konjaken efter grillmiddagen i glada vänners lag, med lång röktid trots det lilla formatet.

Röktid: 60-75 min

Sir David Tang – Rules for Modern Life

Rules for Modern Life is comprised of questions, sent by readers to Sir David Tang’s column in Financial Times. The subjects range from fashion to relationships to good conduct in various situations and the authors opinion on a number of issues.

At its best, this book is funny, witty, and entertaining. Memorable even. Sadly, most of it is tedious, snobby, and lazy, often avoiding the subjects with self-important drivel, making the author come off as obnoxious and contrived rather than urbane and deadpan – which I assume was the aim.

I was disappointed as it came recommended in more than one list of “must read” books. Overrated and insipid.

Löpningslikgiltigheten

Jag trodde aldrig det skulle hända. Jag är ingen långdistanslöpare. Men förra året sprang jag Stockholm halvmara. En härlig upplevelse! Tidigare har jag aldrig haft några ambitioner med löpningen – och det har jag egentligen inte nu heller. Halvmaran kändes lagom att ta sig ann. Just som en distans man kan klara utan större ambitioner.

Jag tränar för att må bra. Tränar jag inte mår jag dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Jag har ett behov av att röra på mig, vilket går stick i stäv med min enorma förmåga och fallenhet för att sitta på röven, dricka vin och slå dank.

Inom löpningen finns det en enorm fokus på tid, hjärtrytm, tempo. Det är en statistikintensiv idrottsform. Det där struntar jag ganska mycket i. Jag har inga högtflygande mål gällande tempo och prestation. Att löpningen blir av är liksom prestation nog.

Jo, det finns faktiskt en tid som jag förhåller mig till, som jag har som måttstock. När jag gjorde lumpen sa ett av mina befäl att en frisk, normal tjugoåring bör kunna springa milen på under 60 minuter. Så länge jag kan springa milen på runt timmen är jag i god form. Jag struntar i om det anses vara ett gubbtempo bland löpare i allmänhet. Jag ser ingen hälsovinst i ett högre tempo – däremot en skaderisk i att pressa mig själv för hårt.

Att löpning blev min huvudform av träning har rent praktiska anledningar. Det är tidseffektivt – så visst, där finns en tidsaspekt till. När barnen är små är det svårt att få dagarna att gå ihop. Löpningen möjliggör att snabbt komma ut och få 30-60 minuters träning, utan någon större ställtid. 

Men jag ser mig egentligen inte riktigt som nån löpare. Den där runners high som det snackas om – känslan av välbefinnande och att man kan springa hur lång som helst –  infinner sig aldrig hos mig. Däremot drabbas jag av vad jag kallar löpningslikgiltighet. Känslan av att om jag nu sprungit fem kilometer kan jag väl springa fem till, när jag ändå håller på. Jag är ju redan ombytt.

Men träningen är inte allt och jag optimerar inte för maximal hälsa. Jag brukar ta ett par folköl efter löprundan, inte nån proteindrink. Jag träna heller inte varje dag, eller ens merparten av veckans dagar.

Jag har för mycket röv att sitta på för att hinna med det.

Jag tränar bara för att må bra. Vilken tid jag springer halvmaran på är helt ointressant. Att kunna springa två mil utan att stanna är fantastiskt nog för mig.

Jag är nöjd med det.

 

Intelligenta: Utbilda er! Avla mer!

För ett tag sedan pratade en bekant med mig om att allt fler kvinnor blir chefer. Jag tyckte det var bra ur jämställdhetsperspektiv, men hon befarade att det kan leda till en statussänkning av chefsyrket, snarare än en statushöjning för kvinnor. Det vill säga att det som är socialt kodat som kvinnogöra automatiskt får lägre status.

En pessimistisk inställning kan man tycka, men jag kan ändå inte låta bli att dra en parallell till ett liknande resonemang som snurrat i mitt huvud ett tag.

Nuförtiden har intellektet och att vara beläst ganska låg status. Experter och akademiker får mindre utrymme och makt över samhällsdebatten, medan tyckare och populister får härja fritt med sina “lättbegripliga” men inkompletta världsbilder.

Detta sker samtidigt som andelen unga män i högre utbildning minskar och pojkars genomsnittliga resultat i grundskolan blir allt sämre än flickornas.

Är det en indikation på att när fler kvinnor än män skaffar sig högre utbildning, och därmed tar mer plats som experter, tappar intellekt och akademiska prestationer så mycket i status att det blir oattraktivt för unga män att skaffa sig en högre utbildning? Eller för pojkar att ens anstränga sig i skolan? Gör kvinnans allt starkare position som expert och akademiker att vi letar efter sanningen någon annanstans?

Spekulationer förstås, men samtidigt inte orimliga frågor att ställa.

Det har förvisso aldrig varit så att pojkar som grupp uppmuntrats till goda resultat i skolan. Samma inställningen som beskrivs i Kluvet land – att idealet för pojkar är att inte anstränga sig i skolämnena – rådde även för 25 år sedan, när jag gick i högstadiet. 

Det var aldrig de som pluggade och stretade som hade status. 

Jag vill inte påstå att det var coolt att ha dåliga betyg, men att få alla rätt på matteprovet gav definitivt inte samma status som att springa snabbast på gympan. Fotbollsträningen var absolut viktigare än historieläxan, ofta med de vuxnas goda minne.

Och visst är det väl ändå så att våra sportstjärnor, även i vuxen ålder, har högre status än våra professorer och forskare? Trots att det verkligen inte är sportstjärnorna som står för mänsklighetens framsteg och utveckling.

Även artister och musiker har högre status än akademiker i vissa lägen. Jag menar, hur rättfärdigar man egentligen att Alexander Bard får sitta och fladdra med skägget i var och varannan tyckarstuga? Han är jätteduktig låtskrivare och producent, men bör hans åsikter i viktiga, komplexa frågor få så stort utrymme som de fått och fortfarande får i media?

(Svaret är alltså nej, om ni undrar. Nej, det borde de inte.)

Nu menar jag inte att professorer och forskare tidigare varit våra stora mediastjärnor. För så är det givetvis inte. Men jag anser att risken nuförtiden är större än förr, att tyckande från en sång-och-dans-man får fäste i debatten. På bekostnad av välgrundade fakta från den akademiska världen. Och jag befarar att det bara blir värre om vi tillåter status på en allt mer kvinnodominerad högre utbildning att minska och status för pojkaktig arrogans och pajaseri att öka.

Därför är det viktigt att kvinnors akademiska arbete, kunskap och framgångar värderas lika med mäns. Både monetärt, i samhällsstatus, kulturellt och i medietid. Men också att pojkar i grundskolan inte uppmuntras i sin syn att plugg bara är för flickor och att idrottsprestationer är viktigare än bildning. Vi får inte låta unga män börjar se det som “kvinnligt” – och där med mindre lockande – med högre utbildning. Vi måste sluta inbilla oss att en man klarar sig på sitt sunda förnuft.

För det duger ta mig fan inte! Med sunt förnuft allena begriper man sig inte på världen. För det krävs bildning, erfarenhet och forskning.

Nu kanske inte Idiocracy är en regelrätt dokumentärfilm (OBS: ironi) men den ger ändå något av ett framtidsscenario där intelligens och intellekt satts ur spel.

Ett scenario som får en att vilja ställa sig på barrikaderna och vråla:

Intelligenta: Utbilda er! Avla mer!