CAO Flathead 770 Big Block

Att ta sig an CAO Flathead 770 Big Block känns inledningsvis som att försöka röka en mindre fagott. Jag fick ta fram kökskniven för att snoppa den! Samtidigt tänkte jag inte så mycket på hur löjligt stor den är när jag väl rökt en stund.

Jo, jag spelar Flathead i symfoniorkestern.

Cigarren känns förvånansvärt lätt i handen i förhållande till storlek och grovhet. Draget är väldigt lätt trots den till synes kompakta konstruktionen. Det stora vackra täckbladet är väl värt att närstuderas. Det breder ut sig som ett landskap, där bladnerverna syns med all önskvärd tydlighet. 

Smakerna är inte så intensiva som jag föreställt mig. Inte heller nikotinmängden. Under den första biten är det främst jordtonerna som tilltar och dominerar. Cigarren ger ifrån sig en ansenlig mängd, men relativt tunn rök. En arom av tallkottar vid retrohalering, med en snudd av punschpralin. Täckbladet slocknade ett par gånger, vilket tydligt påverkade smaken, men det var bara att ge det en liten dutt med tändaren för att få fjutt på det igen.

Det är verkligen ingen komplex historia rent smakmässigt. Det händer inte jättemycket, men efter en tredjedel kommer lädertonerna fram mer och ger en väldigt behaglig lunk i smaken. 

Två timmar tog den att röka och då är jag en ganska snabb rökare, jag har hört andra säga tre timmar. Är den då något att rekommendera? Jovars. Har man bra väder, några timmar över och tre-fyra kalla öl att dricka till, så skulle jag absolut rekommendera den. Man hinner komma ner bra i varv efter en så lång rökning och med så runda, bekväma smaker blir man inte övermannad eller trött på den.

Tyvärr verkar den vara påväg bort ur många sortiment, så vill man prova får man skynda till tobaksmånglaren och inskaffa ett par exemplar.

Ps. För er som undrar var alla mina cigarrecensioner blivit av, så recenserar jag numera (nästan) exklusivt för Cigarrspecialisten.se under pseudonymen Bernt Westerman.

Paul Auster – 4 3 2 1

Paul Auster’s4 3 2 1” starts off by defining the preamble of it’s protagonist, Archie Ferguson. Presenting his parents, how they met, and the very beginnings of Ferguson’s existence. Then it forks off into four separate trajectories, based on different turn of events affecting life’s direction and the young man’s perception of it.

The four stories of Ferguson is an exploration of predisposition. The inclinations we have based on heritage. Directions we take through experiences that push us to choose and develop certain talents over others, and how the same talent can be expressed in many ways.

On the surface this is just another book obsessing over writing and writers, as Ferguson is drawn to literature and writing in every incarnation. That would however be a superficial conclusion. This is a story of seized opportunity and of untapped potential. The randomness of life and death. Of success and happiness and how the two might not be coherent or at all related.

It explores different types of love and relationships. Love of parents, love of soulmates. Those who we are instinctively and immediately drawn to and those we might come to love as a result of friendship or by prolonged exposure to their person. Sexual awakening and sexual specifics and sex in general.

If the book had truly obsessed over writers, Ferguson would probably have been presented as a much more interesting character – something which he is not. Ferguson is the centre of the story, but is in himself only a small part of the book as a whole. 4 3 2 1 demands attention and reflection. You need to jam the whole thing into your head, then let your intuition mull it over for a while to fully grasp it’s depths and multitudes.

Because Auster is an amazing writer, able to sneakily plant life’s complexity into the readers subconscious, but he is also a massive show off. He really wants everyone to know how good and clever he is, with sometimes tedious results. I can’t help thinking this book could’ve been written using fewer words – maybe even by dropping an entire life arch – because at almost 1100 packed pages this book is definitely an undertaking. If nothing else, surely the incessant name dropping of authors, poets, writers, and artists that go on for full pages could’ve been shorter?

But, with that said, I am not Paul Auster and thus not qualified to tell Paul Auster how Paul Auster should write. The book was not as rewarding a read as I’d hoped, but nonetheless an achievement for the author. Few could pull off the plurality and cheer volume of this venture.

De konfliktbenägna

Konflikträdd. Det ligger något anklagande i ordet, något förminskande.

I Sverige är vi så konflikträdda.

I Sverige är vi inte konflikträdda. Vi är måna om våra relationer. Måna om att alla ska komma till tals. Att alla aspekter får en chans att synas. Att ingen blir överkörd. Vi är konfliktsparsamma och det är något positivt, det får vi inte glömma. Vi hushåller med konflikterna eftersom konflikt är ineffektivt. För de flesta av oss kostar konflikter energi. Inte bara för de direkt inblandade, utan även för de i deras närhet. Energi som kan läggas på något konstruktivt istället.

Konflikträdd är ett skällsord som de konfliktBENÄGNA tenderar använda. De som tycker vi är mesiga för att vi inte vill bråka. Att vi är dörrmattor för att vi inte står på oss. Att vi inte vågar. De är otåliga och tycker det är viktigare att saker händer än att rätt saker händer. Och många konfliktbenägna får energi av konflikt. De går igång på det och behöver inte hushålla med konflikterna, för det kostar dem inget!

Men vad är egentligen en konflikt? Enligt min mening är en simpel meningsskiljaktighet inte en konflikt, det är friktion. Konflikten uppstår när parterna inte kan ta sig förbi sin meningsskiljaktighet, när friktionen börjar värma och bränna och får all fokus. När man väljer att sluta förstå sin motparts motiv och mål. När man inte vill försonas, utan bara vill ha rätt!

I det beteendet visar de konfliktbenägna ofta på en egen konflikträdsla, för de vill inte ta sig an konflikten och reda ut osämjan. De vill bara ha sin vilja igenom, vill att andra ska ge sig, för de är rädda att gå dem till mötes. Tror att de ska tappa ansiktet eller status om de “viker sig”. Tror att det skulle vara en svaghet att ge med sig eller att ens visa förståelse, när det egentligen är precis tvärt om.

Det finns inget större styrkebevis än att ge upp sin vilja och gå någon annan till mötes för att lösa konflikten och ta sig vidare. För ofta bottnar konflikter i skitsaker som prestige och högmod.

Man ska förstås inte ge vika på sina principer och röda linjer, men samtidigt kan varje åsikt och vilja man har inte vara en princip och en röd linje. Man måste skilja på vad man behöver och vad man föredrar. Bara för att jag föredrar något, behöver det inte betyda att jag måste ha det just exakt så.

I just den skillnaden, mellan att föredra och att behöva, tror jag ofta det råder förvirring. I arbetslivet, privatlivet och inte minst i politiken.

Och vet ni. Ni konfliktbenägna. Tro inte att det är ni som får saker att hända. Det är de som ger med sig för att komma framåt som får saker att hända. Ni är oftare bromsen än smörjmedlet som lättar friktionen.

Och vet ni. Ni konfliktsparsamma. Bli inte konfliktsnåla, för det är inte så jävla farligt att vara lite osams ibland.

Ibland är det barnets fel

Ibland hamnar vi i tjat, gnat och gnäll på morgonen när vi ska iväg till dagis och skola. Inte varje morgon, men tillräckligt ofta för att det ska kännas som ett trist problem.

Jag funderar då på vad jag kan göra annorlunda – vilka åtgärder jag kan vidta för att inte hamna i gnället.

Så jag väcker barnen i god tid. Jag ser till att kläder plockas fram. Jag ser till att frukost fixas. Jag ger tydliga instruktioner. Styr och ställer. Och likväl står sexåringen naken i hallen när vi borde åkt för fem minuter sedan.

Då tänker jag om. Att jag inte ska styra och ställa, utan delegera ansvar istället.

Jag väcker barnen i tid. Jag låter dem ta fram sina egna kläder. De får plocka fram vad frukost de önskar från kylskåpet. Jag tjatar inte, utan låter allt gå i deras takt. Och likväl sitter sexåringen naken vid köksbordet med smör i håret, ritblock och penna på bordet, mjölk på golvet och hens enda bekymmer är var tusan saxen och tejpen har tagit vägen.

Och som förälder undrar en vad man gör för fel. Jag har lyssnat på poddar. Jag har läst böcker och bloggar. Lagt timmar på inspiration, tips, råd, och hejtan och dejtan. Funderat och tänkt. Och vet ni. Den häpnadsväckande slutsats som jag kommit fram till är att…

Ibland är det faktiskt barnets fel att det blir kaos på morgonen.

Ja. Jo. Så är det. Och jag förstår att barnet inte alltid kan förstå konsekvenserna av dess irrande, felprioriterade morgonaktiviteter. Och jag förstår att barn inte alltid vet vad eller hur de ska göra. Men ändå.

Vi föräldrar är så benägna, ja rent av pliktbelagda, att ta på oss ansvaret och skulden. Men ibland har vi gjort allt vi kan! Vi har haft allt tålamod man kan begära. Vi har försökt med alla medel att uppmuntra, guida och inspirera.

Ändock går det åt helvete, eftersom barnet är ett barn!

Ansvaret må fortfarande vara vårt. Som högsta chef i familjen är vi trots allt ytterst ansvariga för verksamheten, men skulden är banne mig inte alltid vår. Ibland ligger skulden på barnet.

Därmed inte sagt att man bör skuldbelägga sitt barn. Barnet är som sagt bara ett barn. Men, ge även fan i att skuldbelägga dig själv.

För, föräldrar, det är inte ert fel! Inte alltid i alla fall…

Färdkost

Det är något som känns fundamentalt felaktigt att äta mat på tåg och flygplan. Inte för att maten nödvändigtvis är dålig. Nej, jag kan rent av njuta av de små, söta paketen och enportions-förpackningarna. Det är så uträknat och enkelt. Man behöver inte tänka själv.

Men att sitta och äta medan man färdas i flera hundra kilometer i timmen känns för mig bara fel, trots att jag tillhör dem som tycker det är väldigt rogivande både att flyga och att åka tåg. Man befinner sig då som i en bubbla i vilken det är lätt att hitta tid för reflektion, läsning och introspektion.

Någon – jag minns inte vem – menade att resa i höga hastigheter är skadligt för välbefinnandet. Att själen då inte hinner med, vilket kan skapa oro i ens väsen.

Just det har jag inte märkt av, men min matro verkar i alla fall långsammare än ett X2000. Matron står kvar i morgonsolen på perrongen i Norrköping, medan jag susar mot Malmö och lite oengagerat petar i mig en helt okej tågfrukost. Det är inget fel på maten, det känns bara inte rätt att äta den. Men jag måste äta den, för jag ska sitta i möte halva dagen och kommer gå in i möteskoma direkt om jag inte har ätit ordentlig frukost innan.

Men allt ätande är inte obekvämt under resande. Godis och choklad kräver ingen matro och jag antar – och frånsäger mig därmed ansvar – att det är därför jag allt som oftast äter en påse Gott & Blandat istället för något nyttigare och mer matigt under resans gång.

Matrons påstridiga kusin sötsuget har nämligen inga problem att hinna med vare sig X2000-tåg eller Airbus A320-flyg.

Hen är den ständige reskamraten.