Romeo y Julietta Cedros de Luxe No. 3

Första delen av cigarren var ganska spetsig i smaken. Ceder står det i beskrivningen, jag har svårt att placera smaken med mina otränade smaklökar. Rökdoften kan i och för sig sägas vara något cedrig.

Sen började en ganska angenäm om än svag tobakssmak träda fram. Halvvägs in i cigarren bytte den ganska tvärt karaktär när en väldigt god smak, typ mandelmassa/marsipan, tillkommer i näsan. Nu börjar cigarren bli riktigt trevlig. Jag önskar jag hade ett portvin till.

Efter ett tag klingar mandelmassan av och en mer ren tobakssmak tar över. Aromen är också mer ren tobak. Smaken förblir sedan den samma, men mandelmassan gör åter ett gästspel mot slutet.

Fingrarna luktar lite ceder och tjära efteråt.

Röktid ca. 45 min.

Pär Lagerkvist – Barabbas

Barabbas har aldrig bett om räddning. Aldrig bett om frälsning. Ändå dör Jesus på korset i hans ställe – för hans frälsning. Jesus, rabbin från Nasaret, som predikar kärlek. Älsken varandra… Älsken varandra…

Barabbas har aldrig förstått kärlek. Oförmögen att ta emot kärlek. Född i rännstenen av en döende moder, som förbannade hans tillkomst efter att, utan något större val i frågan, ha blivit befruktad av rövarhövdingen Eliahu. Eliahu, som sedermera även han kommer att hata Barabbas och försöka döda honom, ovetandes om blodsbandet, men som istället dör för Barabbas hand. Barabbas har således bragt båda sina föräldrar om livet. Föräldrar som båda önskat livet ur honom och som aldrig gett honom kärlek, gemenskap och trygghet.

Nu vandrar Barabbas runt, vilsen i världen, som återuppstånden från de döda. Liksom Lasarus ryckt ur dödens grepp, båda ofrivilligt “räddad” av Jesus, och nu står båda som exempel på Jesus makt och kärlek.

Barabbas försöker förgäves förstå Jesus. Förstå hans budskap och hans följare. Men överallt verkar kärleken, gemenskapen och tryggheten villkorad. Barabbas vill vara sig själv. Sin egen. Han är förnuftig. Förnuftig utifrån hans oförmåga att älskas. Lider avsaknad på gemenskap, på trygghet, men kan samtidigt inte förstå vad man ska med den till. Hur den bör beröra honom. Hur den ska skänka honom mening.

Genom denna okunskap kan han inte heller förstå när han faktiskt älskar någon annan. Att han till exempel älskar Den harmynta. Han förstår inte att han faktiskt menade det han sa, den där gången när han sa att han älskade henne, bara för att hon inte skulle överge honom. Han förstår inte att när han delar sitt bröd med henne, sticker kniven i den som kastar första stenen vid hennes avrättning, bär henne genom öknen för att begrava henne tillsammans med sitt dödfödda barn, är kärlekshandlingar.

Barabbas älskar på sätt och vis även Sahak, slaven han kedjas fast tillsammans med i koppargruvorna, men är åter oförmögen att förstå och ta emot Sahaks kärlek som återgäld. Och i Sahak verkar han även finna insikt i att hans eget liv och död är oåterkalleligt sammanvävda med Frälsaren. Vare sig han kan tro på honom eller ej.

Sahak, Guds egen slav.

Barabbas har inte bett om frälsning eller räddning. Likväl räddar Jesus honom gång på gång, utan att Barabbas erkänner Jesus som sin Gud. För sådan tycks Jesu frälsning. Man får den, blir påtvingad den, mot sin vilja.

Men tvivlaren får inte delta i Jesu gemenskap i jordelivet. Tvivlaren, den förtappade, går ensam i döden som han gått i livet. Var finns kärleken för hen?

Vem älskar den som inte förmår att älskas?

Pär Lagerkvists Barabbas är en komplex berättelse, späckad med symbolik, dubbeltydighet och motsägelser. En uppgörelse med den kristna dogma som Lagerkvist växt upp med och inte kände någon gemenskap med. Han var tvivlaren och för en sådan fanns det ingen plats i det tidiga 1900-talets kristendom.

Barabbas ställer många frågor om tro, frihet, fritänkande och om hur de konformistiska behandlar de som är annorlunda – de som inte delar eller uppfyller idealet. För tvivlet och ifrågasättandet finns det ingen plats för hos den rättrogne, den omfamnade, den älskade. Kärleken, gemenskapen och tryggheten tycks alltid villkorad. Det är kanske därför Lagerkvist alltid lämnar Jesus budskap öppet med tre punkter, som för att illustrera att det alltid följer ett villkor.

Älsken varandra…

Jose L. Piedra Conservas

Efter att ha rökt ett flertal Jose L. Piedra Conservas kan jag konstatera att rökverken skiljer sig i kvalitet från cigarr till cigarr. Ingen har varit direkt dålig, men det har definitivt funnits bättre och inte lika bra exemplar. Skillnaden är att ett bättre exemplar har en lättare karaktär, där både tobak och läder finns på paletten, medan ett sämre mest smakar hö.

De tycks tjäna på att vara lite torrare. De jag plockat direkt ur humidoren har varit tristare i smaken, mot de som fått ligga framme (i försluten påse) ett par dagar.

Första exemplaret jag rökte var dock till stor belåtenhet och här följer en recension av den upplevelsen.

 

Mycket trevlig inledning. Lätta, fräscha tobakstoner. Läder. Jag tycker mig hitta toner av sandstrand. Som bräckt östresjövatten, dock utan tång och algblomning. En lätt men mycket god smak.

Cigarren är konsekvent i smaken, men en bit in tilltar smaken av läder. Lite som att lukta i en bättre portmonnä.

Jag slås av hur ren röken känns. Jag känner knappt smaken av tjära alls. Dock är röken ganska tunn och trist till utseendet, men luktar väldigt gott.

En bra bjudcigarr att ge en oinvigd, om man inte vill kasta pärlor till svin men ändå inte vill bjuda på vad kattskit som helst. Billig, med god smak och en del karaktär.

Fingrarna luktar som hö efteråt.

Röktid ca. 50 min

Cigarrer för farao

Du nalkas, ljuva sommar, och med dig så även cigarrsäsongen!

Ända sedan första gången jag läste Faraos cigarrer har jag varit fascinerad av dessa rökverk. Faraos cigarrer är det första riktiga Tintin-albumet. Det släpptes förvisso tre album före Faraos cigarrer – Tintin i Sovjet, Tintin i Kongo och Tintin i Amerika – men dessa är, milt sagt, usla. De har åldrats illa och har ett fragmentariskt och ibland helt slumpartat narrativ.

När det bråkades om Tintin i Kongos vara eller icke vara i bibliotekens utbud för några år sedan var jag inte emot att de rensades ut. Inte för att jag tycker historien bör censureras; beslutet att kasta ut Tintin i Kongo var enligt min mening fattat på felaktiga grunder. Det skildrar förvisso Afrika och afrikaner på ett för vår tid oacceptabelt sätt, men i första hand borde Tintin i Kongo plockas bort för att det är ett uselt serie-album, som inte alls är representativt för Hegrés fortsatta Tintin-gärning.

Men nu var det ju cigarrer jag skulle tala om. Tintin får vi avhandla en annan gång.

Jag är ganska ny som cigarrkonsument. Tidigare i mitt liv har jag inte tillåtits – av mig själv – att hänge mig åt denna tobaksvara. Dels för att det är dyrt, och dels har jag tyckt att det känts lite pretentiöst.

Dyrt är det fortfarande, men nu känner jag att åldern är nådd då jag kan skita i om någon uppfattar det som löjligt och gubbigt att sitta och puffa på rullade tobaksblad. Eller, eventuellt, är det bara min fåfängda vilja att framstå som världsvan som tar sig nya uttryck.

Vem vet.

Eftersom en god vän till mig driver en cigarrbutik på nätet, kände jag att jag hade en cigarrnestor i min närhet att luta mig mot. Någon som kan ge mig handfasta tips och råd i cigarrdjungeln.

Jag vet ännu inte om det kommer bli en stående vana att puffa cigarr, men jag har bestämt mig för att ge det en chans. Jag tänkte dessutom berika världen med mina totalt amatörmässiga recensioner av de rökdon jag provat.

Mycket nöje – och håll för näsan!