Stina Stoor – Bli som folk

stinastoor-blisomfolk

Efter att ha hört Stina Stoors Sommar i P1 blev jag väldigt sugen på att läsa hennes novellsamling Bli som folk. Hennes dialekt och pricksäkra sätt att formulera en beskrivning av en barndom och en uppväxt fängslade mig.

Stina Stoor lyckas med enkla ord beskriva mycket svårbeskrivliga saker. Framför allt fångar hon känslan av att vara barn, ett barns värld, hur barnet uppfattar verkligheten. En verklighet som i en vuxens ögon kan ses som miserabel och fruktansvärd, men som är självklar och “normal” för barnet, som inget annat vet. Skildringarna av alkoholism, frånvarande föräldrar, fattigdom och utanförskap – beskrivningarna av det udda – är det som griper mig mest.

Att boken är skriven på dialekt är inte bara en gimmick, utan är just det som möjliggör det enkla språket. Det är vanligt folk som berättar. Som folk är mest. Lite banalt och oförfinat. Man vill gärna dra paralleller till Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget, som också är skriven på västerbottniska. Det blir på något vis mer verkligt. Tragiskt och dråpligt på samma gång.

Mänskligt.

Bli som folk ska läsas långsamt, med det där norrländska lugnet och självklarheten. Orden ska uttalas i huvudet. En alltför snabb läsare kommer missa stora delar av bokens behållning, för ofta utspelar sig halva berättelsen i bisatserna.

Foie gras, fy fan!

Vi hade en fantastisk mathelg bakom oss, där vi lyckats pricka in två av stadens mest populära, up-and-coming-restauranger. Upplevelsen skulle nu krönas med ett besök på stadens kanske mest prisbelönta krog, Tigris.

Där satt vi så, på den med Guide Michelin-stjärna prydda restaurangen i Budapest och studerade menyn.

Stämningen i restaurangen kändes uppsluppen, fast formell. Kyparna var väldigt raka i ryggen, men tillät sig ändå att skämta lite, och utstrålade den självsäkerhet som mångårigt innehavande av Guide Michelin-stjärna faktiskt berättigar.

Hovmästaren, iklädd välsittande svart kostym, började förklara menyn. Efter en stund förstod man att gåslever var deras forte, och att det inte finnas någon maträtt som inte blir bättre av att man trycker lite gåslever i den.

Endast en i sällskapet hade testat gåslever tidigare. Han hade blivit bjuden på en kortleksstor bit under en affärsmiddag och intygade att det förmodligen var det vidrigaste han någonsin tuggat och svalt. Biten hade kostat 1500 spänn, så han hade försökt äta så mycket det bara gick, ivrigt påhejad av sitt bordssällskap, som i sin tur intygade att det här var den absoluta toppen av gastronomisk perfektion.

Vi diskuterade lite fram och tillbaka, men beslöt att det nog fick bli gåslever ändå. Om det nu fanns ens en liten chans att vi skulle gilla gåslever, borde det väl ändå vara sannolikt att det etablissemang som vi just i detta nu befann oss på, skulle kunna svänga ihop ett ätbart dito.

Vi beställde således in en förrätt bestående av foie gras tillagad på fyra olika vis.

Hovmästaren, som hörde på oss att vi var svenskar, lät meddela att detta nog var det mest spännande deras meny hade att erbjuda våra skandinaviska smaklökar.

Jag vet inte om hans kommentar berodde på att skandinavers smaklökar generellt inte riktigt är i fas med de kontinentala, eller om det berodde på att foie gras faktiskt är olagligt på våra breddgrader.

Foie gras är, för den oinvigde, lever från en gås eller anka som blivit tvångsmatad och övergödd för att maximera fetthalten i levern. Redan de gamla egyptierna tvångsgödde sina fjäderfä för att uppnå den här effekten. Det är självklart mycket plågsamt för fågeln och är därför – med all rätt – förbjudet i de flesta civiliserade länder.

Men vad fan, man LEVER bara en gång, och mannen med den välsittande kostymen sa att kocken var bäst i världen på inkråm från tvångsövergödd ankjävel, så vem var jag att säga emot?

En avlång tallrik, tillverkad i nån slags sjutiotalsglas, smyckad för att se flätad ut, ställdes fram och vi ombads börja måltiden från höger.

oatligsmorja

Först ut var alltså foie gras på ankfett och tryffel med en pekannöt och torkat plommon till. “Läckerbiten” var formad som en puck, ungefär en matsked i storlek, och såg mest ut som en pralin, dragerad med vit choklad. Kniven skar genom pucken som ett glödgat svärd genom smör. Det fanns noll motstånd. Det var nästan svårt att få fast den halvmåneformade biten på gaffeln, för den hade liksom ingen friktion att jobba med.

Så fort biten hamnade i min mun kom jag tänka på Liv Strömquist. Hundra procent fett. Konsistensen var så fruktansvärt motbjudande. Det var rent ankfett. Det fanns ingen smak att tala om, för fettet var helt smaklöst. Den runda smaken av umami från tryffeln visste liksom inte riktigt vad den skulle göra. Tryffeln rundade av den redan smaklösa rundheten i ankfettet och orsakande nån slags rundgång i smaksinnet, som signalerade: “Nej, nej, något är fel. Så här kan det inte inte smaka!”

Vid själva nedsväljningen började matsmältningssystemet protestera redan i svalget. Magen lyfte den röda telefonluren, med direktlänk till kräkreflexen, och krävde att operationen genast skulle avbrytas.

“Det här kan ni fan inte skicka ner hit. Det åker rakt upp igen!” lät magen meddela.

“Nej, för helvete!” svarade kräkreflexen. “Det här kommer från högsta instans. Det är förmodligen det dyraste ni någonsin fått i uppdrag att omvandlat till bajs!”

Så ner åkte det, med mycket möda och stort besvär.

Sen fick jag sitta och bara andas en liten stund. Övriga i sällskapet började också sucka. Hur skulle det här gå? Det var ju tre bitar kvar som vi inte ens smakat ännu.

Jag pillade i mig pekannöten och plommonet medan vi övervägde våra möjligheter. Vi kom fram till att det bara var att bita ihop och smaka på. De kunde väl inte slänga ut oss från restaurangen om vi i alla fall hade smakat på allt?

Nästa på tur var en droppformad foie gras tillagad på traditionellt vis av gåslever. Kniven sjönk återigen genom biten utan märkbart motstånd och jag undrade hur de fått till formen – materian i fråga var ju bara av skenbart fast natur.

Den här gången skar jag en knapp tredjedel av droppen och väl i munnen fick jag samma fettkväljningar som av ankfettspucken. Men den här gången fanns det faktiskt också en smak. En fadd smak. Det var som om all ångest som tvångsmatningen orsakat den stackars gåsen hade omvandlats till en smakupplevelse. En smakupplevelse som nu, buren på en våg av fett, seglade ner i mitt inre.

Vidrigt. Fruktansvärt. Jag försökte döva smaken med vinet, men den duktige sommelieren hade parat ihop rätten med ett vin som framhävde smakerna på ett exemplariskt sätt. Jag slabbade i mig kamomillgelén, som egentligen tillhörde nästkommande bit gåsångest, för att distrahera hjärnan och mota kräkreflexen i grind.

“Jag spyr om jag äter mer”, informerade jag mitt bordssällskap och den ende i sällskapet som valt att äta något annat, förklarade hur förträfflig tonfisktartaren var. Samtidigt hörde jag min egen röst förmana mina barn: “Man måste i alla fall smaka på allt!”

Eftersom hyckleri är bland det värsta jag vet, var det bara att fortsätta det kulinariska självplågeri jag gett mig in på.

Foie gras med mörk choklad och kamomillgelé (som jag alltså redan ätit upp).

Jag skar en tiondel av biten och kunde konstatera att det borde varit omvänd ratio av mörk choklad och gåslever. Fick kämpa mot kräkreflexen och pillade desperat i mig något vitt som låg bredvid biten – som jag inte uppfattat vad det var – för att avleda smaklökarna.

Det var skummat ankfett.

Jag började nu hysa en tilltagande oro för att alla de kvarvarande tre rätterna som vi beställt skulle visa sig lika fullt och totalt oätliga som förrätten.

Kvar hade jag nu en kanderad foie gras på anka, gissar jag, för den fadda smaken av gåsångest infann sig inte vid provsmakningen. Den var faktiskt ätbar. Smakade lite som creme brulee. Jag åt upp hela biten och kände mig nästan lite stolt efteråt.

Kyparen kom in och frågade vad vi hade tyckt var bäst.

“The wine!” klämde någon i sällskapet ur sig, lite för snabbt, och kyparen såg öppet besvärad ut.

Jag pekade på platsen där biten jag lyckats äta upp hade legat och sa:

“This was my favourite.”

“Mine too”, sa kyparen och log lite.

“This”, sa jag och svepte med handen över de resterande bitarna. “Is apparently a taste I have not yet acquired.”

Och så skickade vi ut gåslever som hade kostat tusentals kronor hemma i Sverige.

Jag kan såhär i efterhand tänka att det väl ändå var bra att jag inte gillade misshandlad gåslever. Jag kan också konstatera att den som tycker gåslever är fantastiskt och underbart förmodligen har någon form av fruktansvärd hjärnskada. Eventuell nån empatistörning som får dem att känna njutning från smaken av ett djurs ångest.

Jag känna att jag kanske borde ha dåligt samvete för att jag valde att äta foie gras. Och till er som tycker att jag borde skämmas för att jag ätit tvångsövergödd gåslever, vill jag bara säga:

Smaken. Minnet av smaken. Flashbacks av smaken. Det är straff nog.

Det. Är straff nog.

Tao Lin – Shoplifting from American Apparel

After watching a segment on Tao Lin on Babel, the excellent Swedish TV-show on literature, I put him down on my To Read-list. I picked up a copy of Shoplifting from American Apparel (Swedish title: Sno kläder på American Apparel) from the library.

The book portraits the tech oriented fellowship of young people very well, and it oozes of the awkwardness that youth without a sense of social direction tend to exude. Something I can identify with quite easily, as this was pretty much my own life from my late teens to mid twenties.

But that’s all this book has got going for it. The writing is very rigid and to the point, which isn’t necessarily a bad thing, but Lin turns into a mere pile of events. Highly uninteresting events. My main problem with the book is that nothing happens. There’s no story. The only interesting bit is when the main character is caught shoplifting and has to spend a day in jail. The rest of the book is just nothing.

When reading, I felt like I was being played a joke by the author. Like he’s experimenting with how badly and awkwardly he can write and still maintain an audience. To see how much name dropping and vegan smoothies he can get into a hundred pages without getting called on it. As if he’s attempting irony, but failing, on purpose, ironically.

Perhaps this book isn’t representative of his work in general, and the translation didn’t do it any favours. But truth be told, I think this was enough Tao Lin for me.

Avloppsbrunnen

Jag har gett upp hoppet om att Facebook någonsin ska bli det jag vill att det ska vara.

Facebook är ett virrvarr av arga, nedriga åsikter, desinformation, onödig information, överflödig information. Information med en eventuell gnutta av substans, drunkar i flödet av ren dynga.

Jag ville använda Facebook för att hålla kontakten med mina vänner. Bli uppdaterad med vad som händer i deras liv. Den funktionen var det länge sedan Facebook fyllde, för det går inte att få kontakt med någon. Det brusar för mycket.

Hen har kommenterat här.

Hen har svarat där.

Hen har reagerat på en clickbait-artikel från Aftonbladet.

Ofta stänger jag Facebook i vrede. Jag blir arg på det jag ser. Arg för att jag gick på det igen – gick på att scrolla ner och kolla vad som hänt i “mitt” flöde. Det är fan inget där som är mitt. Det är nästan inget där som jag över överhuvudtaget vill se.

Det finns förvisso tusen inställningar jag kan göra för att sålla och filtrera och försöka renodla flödet, men vem orkar det? Hur mycket tid ska man lägga på att konfigurera Facebook? Jag menar, Facebook som påstås veta så mycket om mig borde väl veta vad jag vill ha och automatiskt fixa så det blir så?

Jaja, jag kan den gamla ramsan: Facebook är ju faktiskt ett kommersiellt bolag och de tillhandahåller en kostnadsfri tjänst och det står dig fritt att lämna om det inte passar.

Det står mig fritt.

Jag lämnade Facebook en gång. Det var väldigt skönt. Men efter ett och ett halvt år började jag känna mig ensam. Ingen hörde av sig längre. Jag var ett specialfall i all form av planering och kommunikation av afterworks och fester. I bästa fall kom mina kollegor och vänner på att de glömt bjuda mig. I värsta fall trodde de att jag skitit i att höra av mig, och struntat i att komma.

Så ja, det står mig fritt, men att välja bort Facebook för med sig väldigt många konsekvenser. Det är liksom lite kuf-varning på det. För det är på något sätt värre att ha haft Facebook och gått ur, än att aldrig ha anslutit sig.

Facebook, denna avloppsbrunn i vilken världens alla idioter och dagdrivare utan motstånd rinner ner.

Jag kommer hädanefter bara logga in i anonyma sessioner, så alla cookies raderas när jag stänger browsern. Enbart bidra i självbefrämjande syften eller för att kolla om någon kontaktat mig.

I övrigt bör jag ses som utloggad.

Hur kunde Donald Trump vinna?

Det faktum att så många – inklusive jag själv – nu ställer sig frågan “Hur kunde Donald Trump vinna?” tycks bevisa att det inte kunde gå på något annat sätt. Att Donald Trump måste vinna.

För tydligen befinner sig makten, politiken, media och de intellektuella så långt ifrån allmänheten att man inte längre förstår varandra. Man förstår inte varandras verklighet och tankebanor. Vi lever i bubblor med så lite utbyte mellan varandra, att vi inte ens pratar samma språk längre.

Att valresultatet kommer som en kalldusch och en överraskning visar bara på den systemkollaps som vi befinner oss i. Där allt fler inte känner sig representerade i politiken och av staten. Att ekonomin inte längre tjänar dem.

Och vi i Europa bör inte peka finger åt USA. Vi sitter själva på en politisk krutdurk, där rasister, populister och rena nazister vinner mark och sympatier. Vi sitter alla i samma politiska och ekonomiska system som ska tjänar alla, men som tjänar vissa betydligt mer än andra.

Jag sitter inte på några bra svar, och det verkar ingen annan heller göra. Jag är dock övertygad om att Donald Trump kommer skapa fler problem än han kommer lösa. Det jag sätter mitt hopp till är att han, med hans egna ord, kommer röra om i grytan så pass att en verklig förändring sker.

En förändring där makten återgår till politikerna och bort från lobbyister och ekonomer. Där ekonomin inte längre ses som en naturkraft, styrd av gudar som vi alla bit för bit måste offra vår frihet för att blidka. Makt till politiker med visioner att göra det bättre för alla och inte bara för de med ekonomiska förutsättningar eller rätt bakgrund. Bort från ett politiskt system som bara tjänar sig självt och ekonomin.

Så jag hoppas att Donald Trump kommer bevisa mig fel, för tydligen vet jag inte ett skit. Det jag trodde var omöjligt har nu hänt och det finns ingen mening med att sura över det, för nu är han snubben vi måste förhålla oss till.

May you live in interesting times.