Jag är ingen naturmänniska. Jag är inte den som knatar ut i skogen med muntra steg, svampkorg i ena handen och fågelkikaren i den andra. Jag har inte varit ute och fiskat sen jag var tolv. Jag har inte sovit i tält sen jag gjorde lumpen. Jag fjällvandrade senast när jag var på konfirmationsläger, och varken den kristna tron eller naturintrycken tycks ha gjort något bestående avtryck på min person.
Jag kan liksom inte förstå tjusningen i att sova i tält. Jag skulle rent av kalla det onaturligt.
Att åka från ett uppvärmt hus, med rinnande vatten (både varmt och kallt), dusch, toalett (med tillhörande avlopp), skafferi med mat från jordens alla hörn, elektricitet, konst, litteratur, TV, datorer, ja allt det fantastiska som människan uppfunnit och strävat mot under inte bara århundraden utan århundratusenden, för att lägga sig att sova under ett uppspänt skynke är ju inget annat än en skymf mot hela den mänskliga evolutionen. En spottloska i ansiktet på alla de förfäder och förmödrar som dukat under i dragiga grottor, hyddor och skjul.
Inte ens den ryske tsaren levde så bekvämt som Andersson och Johansson gör nu för tiden.
Nu är det inte så att jag hatar naturen. Det är snarare naturen som hatar mig. De växter som vissa poetiskt skulle säga att naturen “smyckat” sig med skulle jag snarare säga att den bestyckat sig med. Naturen är fylld med saker som ger mig utslag, snuva, kli och svullnader. Den är fylld av väsen som är ute efter mitt blod och vars stick jag dessutom är överkänslig mot, och därför återvänder böldbeklädd efter var och vartannat skogsbesök.
Det mest kontroversiella av allt tycks vara att jag inte badar. Det är inte så att jag aldrig badar. Jag har doppat mig flera gånger under det senaste decenniets varmaste dagar. Jag är däremot inte den som tycker det är underbart och uppfriskande med ett dopp i det svinkalla vattnet, för att sedan, nedkyld och huttrande, komma upp i den svenska “sommaren” för att torka av mig.
Min aversion mot badandet kan förklaras av två anledningar.
För det första drabbades jag väldigt lätt av blåskatarr i min barndom. Det räckte med att en halv-ljummen bris träffade mina blöta badbyxor för att jag sedan fick springa på toa var femte minut och plågat klämma fram ett par usla droppar. (Jo, jag var gubbe redan då.)
För det andra har människan lagt enorma resurser på att lära sig att effektivt värma vatten. Nu är jag inte nödvändigtvis en förespråkare av metoden, men vi har ju för fan lärt oss att kontrollerat klyva atomkärnor, enkom för att koka vatten. Varför ska jag då hoppa i en knappt tjugogradig östersjö, som genom sin algblomning, med all önskvärd tydlighet, låter meddela att vi inte är välkomna i vattnet?
Nej, naturen och jag lever i en tyst överenskommelse om att undvika varandra. Så länge vi inte vistas på samma plats blir det inget bråk, och vi kan för en stund glömma att den andre ens existerar.