De konfliktbenägna

Konflikträdd. Det ligger något anklagande i ordet, något förminskande.

I Sverige är vi så konflikträdda.

I Sverige är vi inte konflikträdda. Vi är måna om våra relationer. Måna om att alla ska komma till tals. Att alla aspekter får en chans att synas. Att ingen blir överkörd. Vi är konfliktsparsamma och det är något positivt, det får vi inte glömma. Vi hushåller med konflikterna eftersom konflikt är ineffektivt. För de flesta av oss kostar konflikter energi. Inte bara för de direkt inblandade, utan även för de i deras närhet. Energi som kan läggas på något konstruktivt istället.

Konflikträdd är ett skällsord som de konfliktBENÄGNA tenderar använda. De som tycker vi är mesiga för att vi inte vill bråka. Att vi är dörrmattor för att vi inte står på oss. Att vi inte vågar. De är otåliga och tycker det är viktigare att saker händer än att rätt saker händer. Och många konfliktbenägna får energi av konflikt. De går igång på det och behöver inte hushålla med konflikterna, för det kostar dem inget!

Men vad är egentligen en konflikt? Enligt min mening är en simpel meningsskiljaktighet inte en konflikt, det är friktion. Konflikten uppstår när parterna inte kan ta sig förbi sin meningsskiljaktighet, när friktionen börjar värma och bränna och får all fokus. När man väljer att sluta förstå sin motparts motiv och mål. När man inte vill försonas, utan bara vill ha rätt!

I det beteendet visar de konfliktbenägna ofta på en egen konflikträdsla, för de vill inte ta sig an konflikten och reda ut osämjan. De vill bara ha sin vilja igenom, vill att andra ska ge sig, för de är rädda att gå dem till mötes. Tror att de ska tappa ansiktet eller status om de “viker sig”. Tror att det skulle vara en svaghet att ge med sig eller att ens visa förståelse, när det egentligen är precis tvärt om.

Det finns inget större styrkebevis än att ge upp sin vilja och gå någon annan till mötes för att lösa konflikten och ta sig vidare. För ofta bottnar konflikter i skitsaker som prestige och högmod.

Man ska förstås inte ge vika på sina principer och röda linjer, men samtidigt kan varje åsikt och vilja man har inte vara en princip och en röd linje. Man måste skilja på vad man behöver och vad man föredrar. Bara för att jag föredrar något, behöver det inte betyda att jag måste ha det just exakt så.

I just den skillnaden, mellan att föredra och att behöva, tror jag ofta det råder förvirring. I arbetslivet, privatlivet och inte minst i politiken.

Och vet ni. Ni konfliktbenägna. Tro inte att det är ni som får saker att hända. Det är de som ger med sig för att komma framåt som får saker att hända. Ni är oftare bromsen än smörjmedlet som lättar friktionen.

Och vet ni. Ni konfliktsparsamma. Bli inte konfliktsnåla, för det är inte så jävla farligt att vara lite osams ibland.

Ibland är det barnets fel

Ibland hamnar vi i tjat, gnat och gnäll på morgonen när vi ska iväg till dagis och skola. Inte varje morgon, men tillräckligt ofta för att det ska kännas som ett trist problem.

Jag funderar då på vad jag kan göra annorlunda – vilka åtgärder jag kan vidta för att inte hamna i gnället.

Så jag väcker barnen i god tid. Jag ser till att kläder plockas fram. Jag ser till att frukost fixas. Jag ger tydliga instruktioner. Styr och ställer. Och likväl står sexåringen naken i hallen när vi borde åkt för fem minuter sedan.

Då tänker jag om. Att jag inte ska styra och ställa, utan delegera ansvar istället.

Jag väcker barnen i tid. Jag låter dem ta fram sina egna kläder. De får plocka fram vad frukost de önskar från kylskåpet. Jag tjatar inte, utan låter allt gå i deras takt. Och likväl sitter sexåringen naken vid köksbordet med smör i håret, ritblock och penna på bordet, mjölk på golvet och hens enda bekymmer är var tusan saxen och tejpen har tagit vägen.

Och som förälder undrar en vad man gör för fel. Jag har lyssnat på poddar. Jag har läst böcker och bloggar. Lagt timmar på inspiration, tips, råd, och hejtan och dejtan. Funderat och tänkt. Och vet ni. Den häpnadsväckande slutsats som jag kommit fram till är att…

Ibland är det faktiskt barnets fel att det blir kaos på morgonen.

Ja. Jo. Så är det. Och jag förstår att barnet inte alltid kan förstå konsekvenserna av dess irrande, felprioriterade morgonaktiviteter. Och jag förstår att barn inte alltid vet vad eller hur de ska göra. Men ändå.

Vi föräldrar är så benägna, ja rent av pliktbelagda, att ta på oss ansvaret och skulden. Men ibland har vi gjort allt vi kan! Vi har haft allt tålamod man kan begära. Vi har försökt med alla medel att uppmuntra, guida och inspirera.

Ändock går det åt helvete, eftersom barnet är ett barn!

Ansvaret må fortfarande vara vårt. Som högsta chef i familjen är vi trots allt ytterst ansvariga för verksamheten, men skulden är banne mig inte alltid vår. Ibland ligger skulden på barnet.

Därmed inte sagt att man bör skuldbelägga sitt barn. Barnet är som sagt bara ett barn. Men, ge även fan i att skuldbelägga dig själv.

För, föräldrar, det är inte ert fel! Inte alltid i alla fall…

Löpningslikgiltigheten

Jag trodde aldrig det skulle hända. Jag är ingen långdistanslöpare. Men förra året sprang jag Stockholm halvmara. En härlig upplevelse! Tidigare har jag aldrig haft några ambitioner med löpningen – och det har jag egentligen inte nu heller. Halvmaran kändes lagom att ta sig ann. Just som en distans man kan klara utan större ambitioner.

Jag tränar för att må bra. Tränar jag inte mår jag dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Jag har ett behov av att röra på mig, vilket går stick i stäv med min enorma förmåga och fallenhet för att sitta på röven, dricka vin och slå dank.

Inom löpningen finns det en enorm fokus på tid, hjärtrytm, tempo. Det är en statistikintensiv idrottsform. Det där struntar jag ganska mycket i. Jag har inga högtflygande mål gällande tempo och prestation. Att löpningen blir av är liksom prestation nog.

Jo, det finns faktiskt en tid som jag förhåller mig till, som jag har som måttstock. När jag gjorde lumpen sa ett av mina befäl att en frisk, normal tjugoåring bör kunna springa milen på under 60 minuter. Så länge jag kan springa milen på runt timmen är jag i god form. Jag struntar i om det anses vara ett gubbtempo bland löpare i allmänhet. Jag ser ingen hälsovinst i ett högre tempo – däremot en skaderisk i att pressa mig själv för hårt.

Att löpning blev min huvudform av träning har rent praktiska anledningar. Det är tidseffektivt – så visst, där finns en tidsaspekt till. När barnen är små är det svårt att få dagarna att gå ihop. Löpningen möjliggör att snabbt komma ut och få 30-60 minuters träning, utan någon större ställtid. 

Men jag ser mig egentligen inte riktigt som nån löpare. Den där runners high som det snackas om – känslan av välbefinnande och att man kan springa hur lång som helst –  infinner sig aldrig hos mig. Däremot drabbas jag av vad jag kallar löpningslikgiltighet. Känslan av att om jag nu sprungit fem kilometer kan jag väl springa fem till, när jag ändå håller på. Jag är ju redan ombytt.

Men träningen är inte allt och jag optimerar inte för maximal hälsa. Jag brukar ta ett par folköl efter löprundan, inte nån proteindrink. Jag träna heller inte varje dag, eller ens merparten av veckans dagar.

Jag har för mycket röv att sitta på för att hinna med det.

Jag tränar bara för att må bra. Vilken tid jag springer halvmaran på är helt ointressant. Att kunna springa två mil utan att stanna är fantastiskt nog för mig.

Jag är nöjd med det.

 

Intelligenta: Utbilda er! Avla mer!

För ett tag sedan pratade en bekant med mig om att allt fler kvinnor blir chefer. Jag tyckte det var bra ur jämställdhetsperspektiv, men hon befarade att det kan leda till en statussänkning av chefsyrket, snarare än en statushöjning för kvinnor. Det vill säga att det som är socialt kodat som kvinnogöra automatiskt får lägre status.

En pessimistisk inställning kan man tycka, men jag kan ändå inte låta bli att dra en parallell till ett liknande resonemang som snurrat i mitt huvud ett tag.

Nuförtiden har intellektet och att vara beläst ganska låg status. Experter och akademiker får mindre utrymme och makt över samhällsdebatten, medan tyckare och populister får härja fritt med sina “lättbegripliga” men inkompletta världsbilder.

Detta sker samtidigt som andelen unga män i högre utbildning minskar och pojkars genomsnittliga resultat i grundskolan blir allt sämre än flickornas.

Är det en indikation på att när fler kvinnor än män skaffar sig högre utbildning, och därmed tar mer plats som experter, tappar intellekt och akademiska prestationer så mycket i status att det blir oattraktivt för unga män att skaffa sig en högre utbildning? Eller för pojkar att ens anstränga sig i skolan? Gör kvinnans allt starkare position som expert och akademiker att vi letar efter sanningen någon annanstans?

Spekulationer förstås, men samtidigt inte orimliga frågor att ställa.

Det har förvisso aldrig varit så att pojkar som grupp uppmuntrats till goda resultat i skolan. Samma inställningen som beskrivs i Kluvet land – att idealet för pojkar är att inte anstränga sig i skolämnena – rådde även för 25 år sedan, när jag gick i högstadiet. 

Det var aldrig de som pluggade och stretade som hade status. 

Jag vill inte påstå att det var coolt att ha dåliga betyg, men att få alla rätt på matteprovet gav definitivt inte samma status som att springa snabbast på gympan. Fotbollsträningen var absolut viktigare än historieläxan, ofta med de vuxnas goda minne.

Och visst är det väl ändå så att våra sportstjärnor, även i vuxen ålder, har högre status än våra professorer och forskare? Trots att det verkligen inte är sportstjärnorna som står för mänsklighetens framsteg och utveckling.

Även artister och musiker har högre status än akademiker i vissa lägen. Jag menar, hur rättfärdigar man egentligen att Alexander Bard får sitta och fladdra med skägget i var och varannan tyckarstuga? Han är jätteduktig låtskrivare och producent, men bör hans åsikter i viktiga, komplexa frågor få så stort utrymme som de fått och fortfarande får i media?

(Svaret är alltså nej, om ni undrar. Nej, det borde de inte.)

Nu menar jag inte att professorer och forskare tidigare varit våra stora mediastjärnor. För så är det givetvis inte. Men jag anser att risken nuförtiden är större än förr, att tyckande från en sång-och-dans-man får fäste i debatten. På bekostnad av välgrundade fakta från den akademiska världen. Och jag befarar att det bara blir värre om vi tillåter status på en allt mer kvinnodominerad högre utbildning att minska och status för pojkaktig arrogans och pajaseri att öka.

Därför är det viktigt att kvinnors akademiska arbete, kunskap och framgångar värderas lika med mäns. Både monetärt, i samhällsstatus, kulturellt och i medietid. Men också att pojkar i grundskolan inte uppmuntras i sin syn att plugg bara är för flickor och att idrottsprestationer är viktigare än bildning. Vi får inte låta unga män börjar se det som “kvinnligt” – och där med mindre lockande – med högre utbildning. Vi måste sluta inbilla oss att en man klarar sig på sitt sunda förnuft.

För det duger ta mig fan inte! Med sunt förnuft allena begriper man sig inte på världen. För det krävs bildning, erfarenhet och forskning.

Nu kanske inte Idiocracy är en regelrätt dokumentärfilm (OBS: ironi) men den ger ändå något av ett framtidsscenario där intelligens och intellekt satts ur spel.

Ett scenario som får en att vilja ställa sig på barrikaderna och vråla:

Intelligenta: Utbilda er! Avla mer!

Tillgångar

Vi har inte så stora tillgångar, min fru och jag. Vi äger ingen bostad och har ett ganska blygsamt sparkonto. Har ingen sidoverksamhet eller extra inkomst utöver våra vanliga jobb.

Sedan ett år tillbaka sparar vi mer medvetet. Inte målmedvetet, för vi vet inte exakt till vad. Vi vet bara att vi nån gång säkert kommer vilja något som kommer kräva ett större ekonomiskt svängrum. Vi vet inte vad, men vi vill ha möjligheten…

Det har fått mig att fundera över ordet tillgångar.

Allt tycks bedömas utifrån ekonomiska termer, under vilka vi på pappret är ganska fattiga. Visst kan man sväva iväg i filosofiska resonemang om att pengar inte är allt, och det är sant, men det finns en påvisat stark korrelation mellan ekonomiska och materiella tillgångar och hälsa och välbefinnande.

Det jag landat i är att vi har två fantastiska tillgångar – och nu vet jag att jag borde säga att de fantastiska tillgångarna är våra två barn, men det är det alltså inte, hur fantastiska de än må vara.

Den första tillgången är vi själva, som personer.

Både min fru och jag är högpresterande individer, med relevanta utbildningar och gedigna arbetserfarenheter. Vi är smarta, duktiga och trevliga. Våra hjärnor, med den kunskap och person de innehåller, är en enorm ekonomisk tillgång. Så länge vi har hälsan, kommer vi aldrig ha några problem att dra in pengar genom förvärvsarbete.

Genom att inte äga vårt boende, och alltså inte ha något hus att ta hand om, har vi frigjort tid till träning och andra hälsofrämjande fritidsaktiviteter. Jag vet att inte alla husägare sliter ihjäl sig med sina hus, men många gör det, och nu råkar jag vara en sån person som ständigt skulle oroa mig över allt som kan gå sönder och behöva fixas på ett hus. Jag har tummen mitt i handen, men samtidigt höga krav på min prestation och resultatet. En väldigt dålig kombination. Jag skulle aldrig kunna slappna av. Jag skulle aldrig vara riktigt nöjd.

En kollega utbrast för ett tag sedan: “Ja just det, ni hyr fortfarande.” Fortfarande. Som att hyra är något man gör i väntan på något bättre. Att det inte riktigt är ett fullgott sätt att bo på. Varför är det så?

Vi tjänar ganska bra, min fru och jag. Vi har råd att hyra. Vi har råd att köpa oss den sinnesfrid och bekymmersfria tillvaro som hyresrätten medger. Vi har i det närmaste noll förpliktelser gällande vårt boende. 

(Kollegan i fråga, vis som han är, rättade sig själv väldigt snabbt. “Nej, alltså, ni hyr. Utan fortfarande.”)

Den andra tillgången vi har är vi själva, som team.

Vi funkar ihop väldigt bra och vi prioriterar vår relation. Både min fru och jag värderar vår individuella frihet och särart väldigt högt, men försöker alltid ge lika mycket tillbaka som vi tar. En relation är en tävling med tre deltagare – hon, jag och vi. Alla tre måste komma samtidigt över mållinjen, annars har alla förlorat.

Det må låta högtravande och klyschigt, och jag menar absolut inte att döma någon vars relation är trasig eller tagit slut. Men jag kan konstatera att vi är väldigt bra på vår relation. Det handlar inte enbart om att vi “hittat den rätta”. Vi bråkar och gnäller ständigt, men vi kommer alltid framåt – hittar alltid en åtgärd eller en överenskommelse. Även det är en enorm ekonomisk tillgång.

Jag vet att inte alla husägare renoverar sönder sina relationer, men många gör det, och jag vågar påstå att vår relation skulle ta stryk av ett hus att ta hand om. Vi skulle bråka mer. Behöva diskutera tråkiga, praktiska saker oftare. Någon av oss (jag) skulle känna att den tog ett större ansvar för huset och dess löpande underhåll. Någon (åter igen, jag) skulle bli sur och tvär över de extra, oönskade uppgifter som ålagts vederbörande. Allt det skulle gå ut över vår relation.

Återigen, hyresrätten ger oss möjlighet och tid att fokusera på varandra och oss själva. Det är kanske inte något som alla behöver, men vi behöver det för att fungera.

Och med det sagt, att vi inte har några tillgångar i reda siffror, har vi faktiskt inte en enda gång under våra tretton år tillsammans tjafsat om pengar. Aldrig. Vi har heller inga skulder, utöver CSN, och oroar oss inte över räntor. Aldrig.

Så, utöver vår egen förträfflighet, vill jag också konstatera:

Man kan vara lycklig i en hyresrätt.

Det kan vara lönsamt att bo i hyresrätt.