Löpningslikgiltigheten

Jag trodde aldrig det skulle hända. Jag är ingen långdistanslöpare. Men förra året sprang jag Stockholm halvmara. En härlig upplevelse! Tidigare har jag aldrig haft några ambitioner med löpningen – och det har jag egentligen inte nu heller. Halvmaran kändes lagom att ta sig ann. Just som en distans man kan klara utan större ambitioner.

Jag tränar för att må bra. Tränar jag inte mår jag dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Jag har ett behov av att röra på mig, vilket går stick i stäv med min enorma förmåga och fallenhet för att sitta på röven, dricka vin och slå dank.

Inom löpningen finns det en enorm fokus på tid, hjärtrytm, tempo. Det är en statistikintensiv idrottsform. Det där struntar jag ganska mycket i. Jag har inga högtflygande mål gällande tempo och prestation. Att löpningen blir av är liksom prestation nog.

Jo, det finns faktiskt en tid som jag förhåller mig till, som jag har som måttstock. När jag gjorde lumpen sa ett av mina befäl att en frisk, normal tjugoåring bör kunna springa milen på under 60 minuter. Så länge jag kan springa milen på runt timmen är jag i god form. Jag struntar i om det anses vara ett gubbtempo bland löpare i allmänhet. Jag ser ingen hälsovinst i ett högre tempo – däremot en skaderisk i att pressa mig själv för hårt.

Att löpning blev min huvudform av träning har rent praktiska anledningar. Det är tidseffektivt – så visst, där finns en tidsaspekt till. När barnen är små är det svårt att få dagarna att gå ihop. Löpningen möjliggör att snabbt komma ut och få 30-60 minuters träning, utan någon större ställtid. 

Men jag ser mig egentligen inte riktigt som nån löpare. Den där runners high som det snackas om – känslan av välbefinnande och att man kan springa hur lång som helst –  infinner sig aldrig hos mig. Däremot drabbas jag av vad jag kallar löpningslikgiltighet. Känslan av att om jag nu sprungit fem kilometer kan jag väl springa fem till, när jag ändå håller på. Jag är ju redan ombytt.

Men träningen är inte allt och jag optimerar inte för maximal hälsa. Jag brukar ta ett par folköl efter löprundan, inte nån proteindrink. Jag träna heller inte varje dag, eller ens merparten av veckans dagar.

Jag har för mycket röv att sitta på för att hinna med det.

Jag tränar bara för att må bra. Vilken tid jag springer halvmaran på är helt ointressant. Att kunna springa två mil utan att stanna är fantastiskt nog för mig.

Jag är nöjd med det.

 

Intelligenta: Utbilda er! Avla mer!

För ett tag sedan pratade en bekant med mig om att allt fler kvinnor blir chefer. Jag tyckte det var bra ur jämställdhetsperspektiv, men hon befarade att det kan leda till en statussänkning av chefsyrket, snarare än en statushöjning för kvinnor. Det vill säga att det som är socialt kodat som kvinnogöra automatiskt får lägre status.

En pessimistisk inställning kan man tycka, men jag kan ändå inte låta bli att dra en parallell till ett liknande resonemang som snurrat i mitt huvud ett tag.

Nuförtiden har intellektet och att vara beläst ganska låg status. Experter och akademiker får mindre utrymme och makt över samhällsdebatten, medan tyckare och populister får härja fritt med sina “lättbegripliga” men inkompletta världsbilder.

Detta sker samtidigt som andelen unga män i högre utbildning minskar och pojkars genomsnittliga resultat i grundskolan blir allt sämre än flickornas.

Är det en indikation på att när fler kvinnor än män skaffar sig högre utbildning, och därmed tar mer plats som experter, tappar intellekt och akademiska prestationer så mycket i status att det blir oattraktivt för unga män att skaffa sig en högre utbildning? Eller för pojkar att ens anstränga sig i skolan? Gör kvinnans allt starkare position som expert och akademiker att vi letar efter sanningen någon annanstans?

Spekulationer förstås, men samtidigt inte orimliga frågor att ställa.

Det har förvisso aldrig varit så att pojkar som grupp uppmuntrats till goda resultat i skolan. Samma inställningen som beskrivs i Kluvet land – att idealet för pojkar är att inte anstränga sig i skolämnena – rådde även för 25 år sedan, när jag gick i högstadiet. 

Det var aldrig de som pluggade och stretade som hade status. 

Jag vill inte påstå att det var coolt att ha dåliga betyg, men att få alla rätt på matteprovet gav definitivt inte samma status som att springa snabbast på gympan. Fotbollsträningen var absolut viktigare än historieläxan, ofta med de vuxnas goda minne.

Och visst är det väl ändå så att våra sportstjärnor, även i vuxen ålder, har högre status än våra professorer och forskare? Trots att det verkligen inte är sportstjärnorna som står för mänsklighetens framsteg och utveckling.

Även artister och musiker har högre status än akademiker i vissa lägen. Jag menar, hur rättfärdigar man egentligen att Alexander Bard får sitta och fladdra med skägget i var och varannan tyckarstuga? Han är jätteduktig låtskrivare och producent, men bör hans åsikter i viktiga, komplexa frågor få så stort utrymme som de fått och fortfarande får i media?

(Svaret är alltså nej, om ni undrar. Nej, det borde de inte.)

Nu menar jag inte att professorer och forskare tidigare varit våra stora mediastjärnor. För så är det givetvis inte. Men jag anser att risken nuförtiden är större än förr, att tyckande från en sång-och-dans-man får fäste i debatten. På bekostnad av välgrundade fakta från den akademiska världen. Och jag befarar att det bara blir värre om vi tillåter status på en allt mer kvinnodominerad högre utbildning att minska och status för pojkaktig arrogans och pajaseri att öka.

Därför är det viktigt att kvinnors akademiska arbete, kunskap och framgångar värderas lika med mäns. Både monetärt, i samhällsstatus, kulturellt och i medietid. Men också att pojkar i grundskolan inte uppmuntras i sin syn att plugg bara är för flickor och att idrottsprestationer är viktigare än bildning. Vi får inte låta unga män börjar se det som “kvinnligt” – och där med mindre lockande – med högre utbildning. Vi måste sluta inbilla oss att en man klarar sig på sitt sunda förnuft.

För det duger ta mig fan inte! Med sunt förnuft allena begriper man sig inte på världen. För det krävs bildning, erfarenhet och forskning.

Nu kanske inte Idiocracy är en regelrätt dokumentärfilm (OBS: ironi) men den ger ändå något av ett framtidsscenario där intelligens och intellekt satts ur spel.

Ett scenario som får en att vilja ställa sig på barrikaderna och vråla:

Intelligenta: Utbilda er! Avla mer!

Tillgångar

Vi har inte så stora tillgångar, min fru och jag. Vi äger ingen bostad och har ett ganska blygsamt sparkonto. Har ingen sidoverksamhet eller extra inkomst utöver våra vanliga jobb.

Sedan ett år tillbaka sparar vi mer medvetet. Inte målmedvetet, för vi vet inte exakt till vad. Vi vet bara att vi nån gång säkert kommer vilja något som kommer kräva ett större ekonomiskt svängrum. Vi vet inte vad, men vi vill ha möjligheten…

Det har fått mig att fundera över ordet tillgångar.

Allt tycks bedömas utifrån ekonomiska termer, under vilka vi på pappret är ganska fattiga. Visst kan man sväva iväg i filosofiska resonemang om att pengar inte är allt, och det är sant, men det finns en påvisat stark korrelation mellan ekonomiska och materiella tillgångar och hälsa och välbefinnande.

Det jag landat i är att vi har två fantastiska tillgångar – och nu vet jag att jag borde säga att de fantastiska tillgångarna är våra två barn, men det är det alltså inte, hur fantastiska de än må vara.

Den första tillgången är vi själva, som personer.

Både min fru och jag är högpresterande individer, med relevanta utbildningar och gedigna arbetserfarenheter. Vi är smarta, duktiga och trevliga. Våra hjärnor, med den kunskap och person de innehåller, är en enorm ekonomisk tillgång. Så länge vi har hälsan, kommer vi aldrig ha några problem att dra in pengar genom förvärvsarbete.

Genom att inte äga vårt boende, och alltså inte ha något hus att ta hand om, har vi frigjort tid till träning och andra hälsofrämjande fritidsaktiviteter. Jag vet att inte alla husägare sliter ihjäl sig med sina hus, men många gör det, och nu råkar jag vara en sån person som ständigt skulle oroa mig över allt som kan gå sönder och behöva fixas på ett hus. Jag har tummen mitt i handen, men samtidigt höga krav på min prestation och resultatet. En väldigt dålig kombination. Jag skulle aldrig kunna slappna av. Jag skulle aldrig vara riktigt nöjd.

En kollega utbrast för ett tag sedan: “Ja just det, ni hyr fortfarande.” Fortfarande. Som att hyra är något man gör i väntan på något bättre. Att det inte riktigt är ett fullgott sätt att bo på. Varför är det så?

Vi tjänar ganska bra, min fru och jag. Vi har råd att hyra. Vi har råd att köpa oss den sinnesfrid och bekymmersfria tillvaro som hyresrätten medger. Vi har i det närmaste noll förpliktelser gällande vårt boende. 

(Kollegan i fråga, vis som han är, rättade sig själv väldigt snabbt. “Nej, alltså, ni hyr. Utan fortfarande.”)

Den andra tillgången vi har är vi själva, som team.

Vi funkar ihop väldigt bra och vi prioriterar vår relation. Både min fru och jag värderar vår individuella frihet och särart väldigt högt, men försöker alltid ge lika mycket tillbaka som vi tar. En relation är en tävling med tre deltagare – hon, jag och vi. Alla tre måste komma samtidigt över mållinjen, annars har alla förlorat.

Det må låta högtravande och klyschigt, och jag menar absolut inte att döma någon vars relation är trasig eller tagit slut. Men jag kan konstatera att vi är väldigt bra på vår relation. Det handlar inte enbart om att vi “hittat den rätta”. Vi bråkar och gnäller ständigt, men vi kommer alltid framåt – hittar alltid en åtgärd eller en överenskommelse. Även det är en enorm ekonomisk tillgång.

Jag vet att inte alla husägare renoverar sönder sina relationer, men många gör det, och jag vågar påstå att vår relation skulle ta stryk av ett hus att ta hand om. Vi skulle bråka mer. Behöva diskutera tråkiga, praktiska saker oftare. Någon av oss (jag) skulle känna att den tog ett större ansvar för huset och dess löpande underhåll. Någon (åter igen, jag) skulle bli sur och tvär över de extra, oönskade uppgifter som ålagts vederbörande. Allt det skulle gå ut över vår relation.

Återigen, hyresrätten ger oss möjlighet och tid att fokusera på varandra och oss själva. Det är kanske inte något som alla behöver, men vi behöver det för att fungera.

Och med det sagt, att vi inte har några tillgångar i reda siffror, har vi faktiskt inte en enda gång under våra tretton år tillsammans tjafsat om pengar. Aldrig. Vi har heller inga skulder, utöver CSN, och oroar oss inte över räntor. Aldrig.

Så, utöver vår egen förträfflighet, vill jag också konstatera:

Man kan vara lycklig i en hyresrätt.

Det kan vara lönsamt att bo i hyresrätt.

 

Mannen på Mantorp

– Nä, jag har sagt det till barnen, va, att om de vill att jag ska komma så får de säga till. Jag kan ju inte hålla ordning på alla barnbarnens födelsedagar!

Jag stod på en loppmarknad i Norrköping och överhörde en man i 60-årsåldern språkas med en gammal bekant.

– Grabbens äldsta tjej fyller femton nu nästa helg, men då kan ju inte jag komma, va, för då ska jag till Mantorp på sån där Bug Run. De kör racing med massa gamla folkabubblor, vettu, det är riktigt roligt och mycket trevligt folk kommer det.

Vad är det med mäns oförmåga att vårda sina relationer? Vad är det som gör oss som släkte så in i helvete oförmögna att engagera oss i andra människor?

Någon kan hävda att jag träffat på en alldeles utomordentligt knepig karl, men så där är många – om inte de flesta – män i den åldern. De håller reda på sitt. Så länge de har en partner som ser till att de uppfyller sina “familjeplikter” märks deras oengagemang inte så mycket. Så länge nån annan får dem att förstå att Bug Run är en återkommande händelse, men att hans barnbarn bara fyller femton – ett viktigt symboliskt år för en ung människa – en gång i livet.

Vad är det som gör att den där mannen inte kan hålla ordning på alla barnbarnens födelsedagar, när han uppenbarligen kan ha koll på när det är Bug Run?

Jo, det beror på att han inte är det minsta intresserad av sina barnbarns bemärkelsedagar, för de handlar inte om honom. Däremot är Bug Run viktigt, för det tycker mannen är kul, och dit kommer det så mycket “trevligt folk”. Familjen, barnen och barnbarnen är tydligen inte trevligt folk.

Och mannen skäms inte ens för att säga det, utan säger det med ett tonfall som gör gällande att allt detta är självklarheter. Han skäms inte, för han är norm bland hans likar. Inget anmärkningsvärt.

På konversationen förstod jag att mannen inte längre levde tillsammans med den kvinna han hade fått barn med, och hans nya relation var nog inte överförtjust i att hålla ordning på hans barnbarns födelsedagar. Och då blir det som det blir.

Mannen håller reda på de dagar han tycker är viktiga för honom. Evenemang på Mantorp Park, till exempel. Och inte kan han tänka sig att åka från evenemanget ett par timmar för att äta tårta och ge sitt barnbarn uppmärksamhet, för tänk om han missar nåt. Tänk om han skulle gå miste om ett så signifikant ögonblick i sitt eget liv som när en folkasnurra sladdar i Mantorp? Eller allt “trevligt folk” han skulle kunna missa att skapa gravt ytliga bekantskaper med under de timmar han var borta?

Nej, bättre att ignorera familjerelationerna för de ligger ändå fasta likt en naturlag – han är flickebarnets farfar hur illa han än sköter uppdraget.

Och om de verkligen älskade och förstod honom skulle de förlagt kalaset till Mantorp Park.

Och relationer, det är väl ändå bara för kvinnor och bögar?

Du är vad du tycker om vad andra äter

Dr Samuel Johnson skrev en gång att den som inte bryr sig om vad hen äter förmodligen inte bryr sig om så mycket annat heller. Jag gillar det där citatet, eftersom ganska mycket kan sägas om en person genom att studera vad vederbörande äter. Men det som tycks definiera vår samtid är inte att vi lite till mans tänker på vad vi själva äter, utan att vi tänker så extremt mycket om vad andra äter.

“Du är vad du äter” har blivit “Du är vad du tycker om vad andra äter”.

Jag följer inga direkta dieter. En del skulle kanske kalla mig flexiterian, eftersom jag ofta väljer vegetariskt, men äter kött, fågel och fisk några gånger i veckan. Jag vill dock inte kalla mig flexiterian. Det är ett löjligt ord. Varför behövs en etikett bara för att jag inte tycker varje måltid måste innehålla delar av dött djur? Kräver mina matval verkligen en identitetsbeteckning då? Bara ett riktigt jävla kötthuvud kan tycka det är något märkvärdigt.

Förvisso äter jag laktosfritt. Efter år av krånglande mage fick jag rådet av en läkare att prova laktosfritt ett tag, trots att jag egentligen inte uppvisade de “klassiska” symptomen. Det gjorde verkligen nytta och jag mår mycket bättre av att skippa laktos, men inte ens denna lilla avstickare från normen går okommenterat förbi. När jag bett om laktosfritt har det vid flera tillfällen hänt att folk fällt kommentarer i stil med: “Fast många äter ju laktosfritt helt i onödan.” eller “Mejerierna tjänar bra pengar på laktosfritt.”

Vad vill man ha sagt med en sådan kommentar? Att jag inte tänkt igenom mina mejerival ordentligt? Att de har röntgensyn och kan se att mina tarmar inte alls utvecklar gas på industriell skala av lite creme fraiche i maten?

Varför känner många en så stark nöd att fälla kommentarer om andras kostval? “Lille vän, jag vet vad som är bäst för dig.”

Själv faller det mig inte in att kommentera andras kostvanor. Det är, enkelt uttryckt, inte min ensak. Därmed inte sagt att jag aldrig noterar när andra sticker till sina barn och sig själva både ditten och datten i sötsaksväg så fort minsta tendens till trumpna miner uppstår. Det ligger dock inte för mig att försöka neutralisera det söta genom att slänga ur mig lite bitter sockerskam i deras ansikten.

Och jo, jag tycker också det kan vara riktigt störigt när folk koketterar med sina LCHF, fem-två, cigg-och-kaffe-dieter. Men vad fan, det finns väl saker jag koketterar med som andra tycker är skitstörigt. Vi har alla våra små hang-ups.

Jag vill inte döma andra efter deras matval. Även fast jag själv nog aldrig skulle kunna tänka mig LCHF – jag är på tok för förtjust i bröd, kakor och öl för ett sådant livsval – så känner jag allt för många som vittnar om dess positiva effekter på kropp och lynne för att avfärda det som trams. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att ha lärt mig att aldrig säga aldrig.

En del menar att kost och motion blivit den nya religionen. Dieter och träningsformer ger våra liv nya regler, strukturer och dygder. Och på samma sätt som vi bör värna religionsfriheten måste vi även värna kostfriheten. Vissa blir LCHF-fundamentalister, medan andra bara väljer att dra ner på bröd och pasta. Alla får välja det som passar den utan att bli förtryckt.

Jag tycker absolut man bör bry sig om vad man äter, men den som bryr sig för mycket om vad andra äter bör skaffa sig viktigare saker att tänka på.

Framför allt bör man låta maten tysta mun när dygdighetsgrodorna gör sig redo att hoppa ut.