Slentrianen

Jag är livrädd för slentrianen. Det tillstånd i vilket man bara fortsätter med vanor, åsikter och tankebanor för att man alltid gjort så, utan eftertanke eller utvärdering. Utan intresse för något nytt. Att viljelöst följa vanan.

Jag tror nämligen inte att man kan vara lycklig i slentrianen, inte i längden. För om man väljer att inte följa med i en värld som ständigt utvecklas och förändras, kommer man så småningom finna att man står utanför. Att man blivit en avart som inte passar in. Att man är “passé”.

Plötsligt står man där i frysdisken och ska handla sin krögarpytt, och så står det “NYTT RECEPT!” på förpackningen. Varför i helvete då? Pytten var ju precis som jag ville ha den! Med vilken rätt har de ändrat på receptet?

I slentrianen bor bitterheten. När det sätt på vilket man alltid varit och verkat inte längre fungerar i samklang med omvärlden, känner man sig åsidosatt. Omkörd och ifrånsprungen av otacksamma människor som inte förstår det stora i ens gärning. Ens medmänniskor blir motmänniskor – de vars fel det är att man inte längre är The Shit utan bara är shit, rätt och slätt.

Då är det lätt att att rikta sitt missnöje mot allt det man anser vara nytt. De inslag i samhället som man anser tillkommit och förändrat det man en gång kände igen som sitt. Och det enklaste att rikta sitt missnöje mot är de människor som inte ser ut som en själv. De som klär sig annorlunda. De med annan hudfärg. De med annan livsåskådning än en själv.

I slentrianen gror likgiltigheten, och i likgiltighetens utkant gror extremismen som brännässlor och tistlar. Ju längre man låter dem gro, desto mer bränns och rivs det att rensa bort.

Och sen sitter man där. Bitter över att ha förlorat något som man egentligen aldrig kämpat för. I villfarelsen att det var bättre förr. Att det som är annorlunda mot det man är van vid per automatik är fel. Man har tappat vanan och förmågan att utvärdera sig själv och att anpassa sig till omständigheter. Att världen på något sätt är skyldig att stanna av när du bestämt dig för att hoppa av utvecklingståget.

Men inget var bättre förr. Det var möjligtvis annorlunda, men inte bättre.

Det var bara du som var bättre förr.

 

Karin Bojs – Min europeiska familj

KarinBojsEuropeiskaFamilj.jpg

Karin Bojs Min europeiska familj är ett ambitiöst försök att spåra våra gemensamma rötter, genom att spåra sina egna förmödrars historia. Om man lyckas bortse från att Bojs nästan bara kan uttrycka sig i termer av sin egen förträfflighet, så är det här en fantastiskt bra bok! Vi får följa hennes resa genom Europa, där DNA-analyser får bestämma vart kosan ska styras och vilken del av historien som står på tur att redovisas.

Bojs har en något amerikansk skrivstil. Det är mycket upprepningar/tillbaka blickar på det som redan skrivits, som mest känns som onödig utfyllnad. Ibland känns det som att Bojs inte riktigt litar på att läsaren har varit uppmärksam och att hon därför måste upprepa det hon redan sagt bara ett tiotal sidor tidigare. Man känner sig ständigt misstrodd och skriven på näsan. Som författare bör man nog utgå ifrån att läsaren är intresserad av ämnet och kapabel att hålla vissa basala detaljer från det föregående kapitlet i huvudet.

Bojs hänfaller ofta åt en väldigt självgod ton. Hon vill ofta framhålla hur tidigt hon själv var med och rapporterade om nya rön, när hon skrev om det, när hon träffade den och den personen. Ofta helt i onödan, eftersom det sällan tillför boken något.

Det är synd, för Karin Bojs är onekligen en skicklig journalist. Med hennes meritlista, och inte minst med det gedigna arbetet bakom den här boken, borde hon inte behöva känna sig nödgad att ständigt påtala sina meriter. Det vore mer klädsamt att låta det gedigna arbetet tala för sig själv, istället för att ständigt påtala det gedigna i arbetet.

Nej, det handlar inte om att man inte får vara stolt över sitt arbete. Det handlar om att inte ständigt gnida sin förträfflighet i läsarens ansikte och att inte lita på att läsaren är intelligent nog att förstå. Till slut känns det nästan mer ängsligt än självgott. Som att hon hela tiden måste påminna läsaren och sig själv om hur bra hon faktiskt är.

Kanske ännu ett bevis föra att även en bra redaktör behöver en bra redaktör.

Men, med det sagt, är jag villig att förlåta Bojs all sin självgodhet och faller gladeligen in i lovkören som besjungit henne och Min europeiska familj. Det ligger ett mycket långt och gediget arbete bakom boken. Det märks att det är ett genuint personligt intresse som når sin kulmen. Vi svänger mellan känslosamma beskrivningar och vetenskapligt redogörande. Konstateranden och kvalificerade gissningar. Spekulationer och rena fantasier. Allt silat genom Bojs kunnande och sunda förnuft och är mycket pedagogiskt upplagt.

Även om det är DNA-analyserna som är grunden till och det som driver historien framåt, vävs biologi, kulturhistoria, arkeologi och en hel rad andra vetenskaper in i historien. Som sagt väljer Bojs att följa sin egen genetiska linje genom historien. Ett smart och bra sätt att avgränsa och stycka upp ett annars näst intill oöverskådligt projekt.

Hon redogör uttömmande och detaljerat för många historiska skeenden, men viktigast av allt är att hon väcker intresset och viljan att läsa mer och fördjupa sig i delar av historien. Jag finner bland annat att jag bli väldigt sugen på att läsa mer om Doggerland, neandertalarna och hunden och människans gemensamma historia.

Hade Bojs bara kunnat hålla sitt ego något mer dämpat, hade läsningen varit odelat angenäm.

Hur stresstålig är du?

Stress i arbetet kostar liv. Inte alltid bokstavligen. Stress tar kanske inte direkt livet av någon, men stress tar livet ifrån många.

Det känns lite märkligt, det att vi kollektivt tycks ha accepterat att offra varandra på besparingens altare. Vi har accepterat att med strömlinjeformade organisationer, utan marginaler, följer en viss vådabekämpning. Vi köper det. Så länge det inte drabbar oss personligen så är det nån annans problem. Vi kan oja oss över sakens natur, men tänker inte lyfta ett finger eller offra något eget för att förändra situationen.

Jag tror inte jag har varit på en enda anställnings- eller konsultintervju utan att ha fått frågor om hur väl jag hanterar stress. Hur stresstålig är du? Jag har tyvärr aldrig vågat vända på frågan. Varför är det viktigt att vara stresstålig på den här arbetsplatsen? Hur har ni det egentligen med arbetsmiljön och ledarskapet?

Det har blivit kotym och norm att den anställde får ta smällarna och skiten för bristfälligheter i organisationen och konsekvensen av svagt ledarskap. Man får ensam stå med utbrändheten, och inte minst den ekonomiska kostnaden, när det väl brister och skulden för år av underbemanning och överbelastning krävs in.

Det svaga ledarskapet beror inte alltid på inkompetens från mellanchefer, utan snarare på överbelastade mellanchefer som inte har tid med sin personal. Mellanchefer vars makt och möjligheter att påverka det operativa arbetet i allt större utsträckning styrs av ett ansiktslöst Excel-ark med svårbegripliga mätetal. Den engagerade mellanchefen är inte sällan den som bränns först.

Det värsta är att symptomen ofta varit väldigt tydliga under en längre period. Vi vet alla hur den stressade kollegan ser ut. Vilka personlighetsförändringar denne genomgår. Ändå är det så få som reagerar i tid. Kanske någon nära kollega. Sällan ledningen. Aldrig ledningens ledning.

Det har på något mystiskt sätt blivit individens skyldighet att värja sig mot en hel organisations imploderande krafter. Att individen ska ta ansvar för en hel organisations oförmåga att prioritera och rationalisera sin verksamhet – eller att anställa så att behoven täcks. Det är som vanligt en “kostnadsfråga”, och i allt för många organisationer i Sverige har vi valt att bränna människor istället för pengar. Det blir billigast så, inbillar vi oss.

Att ständigt hålla personalen så nära bristningsgränsen som möjligt har blivit en konst och en dygd, och det misstas ständig för effektivitet. Huruvida man som personal har någon som helst ork kvar vid arbetsdagens slut är mindre viktigt. För även där man säger sig förespråka “balans mellan arbets- och privatliv”, får det helst inte balansera så att arbetet synligt påverkas negativt. När jämvikt ska uppnås, förväntas motvikterna allt som oftast regleras på den privata sidan av vågen.

Allt för besparingen. Skattebetalarna kräver det. Allt för vinsten. Aktieägarna kräver det. Skattebetalarna och aktieägarna, som inte sällan är vi själva.

Lyckligtvis är inte alla organisationer fullt så cyniska som jag målar upp, men med skenande sjuktal och utbrändhet är de inte heller speciellt ovanliga. Och när ersättaren för den ihopsäckade, sjukskrivne, före-detta kollegan sedan ska anställas, kommer frågan åter upp:

Hur stresstålig är du?