Pojkars behov av att brottas

“Pojkar har ju faktiskt ett behov av att brottas.”

Uttalandet kom från en person vars kunskaper om barn och deras utveckling jag hyser stor respekt för. Man behöver inte vara överens om precis allt för att ha respekt för varandras kunskaper. I det här fallet var jag tvungen att protestera.

Jag känner inte igen mig i bilden att pojkar ju faktiskt har ett behov av att brottas. Mina barn, som är av manligt kön, har aldrig visat något behov av att brottas. Själv hade jag som barn ingen nämnvärd naturlig drift att brottas. Det var faktiskt väldigt få pojkar som uppvisade ett starkt behov av det. 

Visst, de med detta “behov” fick ofta med sig ett par andra, men det var i stort sett alltid samma fåtal som initierade brottningslekarna. De andra hängde på för att…tja, det var tydligen brottas man skulle göra nu för att få vara med. Men även med dessa påhängare inräknade var brottarpojkarna aldrig i någon riktig numerär majoritet. 

Ändå, ja likväl, var och är det dessa pojkar som ständigt får representera just Pojkar. Och då har ju Pojkar faktiskt ett behov av att brottas.

I min erfarenhet – och ni är välkomna att säga emot, för i det här utgår jag helt från mig själv – är de pojkar som har ett behov av att brottas påfallande ofta samma pojkar som uppvisar ett behov av att trycka ner. De som upplever ett behov att säkerställa sin position i hierarkin genom fysisk styrka eller översittarfasoner.

Jag gillade aldrig att brottas; det var en bedräglig lek att ge sig in i. En lek utan egentliga regler. Den kunde när som helst svänga. Sluta vara schysst och lekfull och plötsligt handla om styrka och status. 

Om man protesterade fick man ett slött “den som ger sig in i leken får leken tåla” till svar – trots att lekens natur var en annan i början än vid dess kulminering.

Här tycker jag att vuxna ofta brister i uppfattningsförmåga. För den där övergången, när kamratlig brottning blir till kraftmätning, kan vara svår att se. När det inte längre är lek utan på allvar. Vem är starkast? Vem har status?

Ingen skulle säga “den som ger sig in i leken får leken tåla” om någon plötsligt började flytta schackpjäserna helt egenmäktigt. Det är mot reglerna. Så får man inte göra! 

Skolgårdsbrottning däremot har inga regler. Så när bryts lekens kontrakt? Har jag mig själv att skylla när jag ligger med ansiktet i marken och ett knä i nacken? Jag gick ju trots allt med på att luftboxas lite för trettio sekunder sedan.

Det är i den här svårdefinierade gråzonen mellan lek och våld som pojkar blir Pojkar och med den definitionen så har ju faktiskt Pojkar ett behov av att brottas. 

Men när ska de pojkar som inte har ett behov av att brottas få representera Pojkarna? När ska det få vara pojkaktigt beteende att inte störa utan lyssna på lektionerna och att krama sina kamrater istället för att brottas och knuffas?

Det är det ju faktiskt vi som bestämmer, om vi bara bestämmer oss för det.