De konfliktbenägna

Konflikträdd. Det ligger något anklagande i ordet, något förminskande.

I Sverige är vi så konflikträdda.

I Sverige är vi inte konflikträdda. Vi är måna om våra relationer. Måna om att alla ska komma till tals. Att alla aspekter får en chans att synas. Att ingen blir överkörd. Vi är konfliktsparsamma och det är något positivt, det får vi inte glömma. Vi hushåller med konflikterna eftersom konflikt är ineffektivt. För de flesta av oss kostar konflikter energi. Inte bara för de direkt inblandade, utan även för de i deras närhet. Energi som kan läggas på något konstruktivt istället.

Konflikträdd är ett skällsord som de konfliktBENÄGNA tenderar använda. De som tycker vi är mesiga för att vi inte vill bråka. Att vi är dörrmattor för att vi inte står på oss. Att vi inte vågar. De är otåliga och tycker det är viktigare att saker händer än att rätt saker händer. Och många konfliktbenägna får energi av konflikt. De går igång på det och behöver inte hushålla med konflikterna, för det kostar dem inget!

Men vad är egentligen en konflikt? Enligt min mening är en simpel meningsskiljaktighet inte en konflikt, det är friktion. Konflikten uppstår när parterna inte kan ta sig förbi sin meningsskiljaktighet, när friktionen börjar värma och bränna och får all fokus. När man väljer att sluta förstå sin motparts motiv och mål. När man inte vill försonas, utan bara vill ha rätt!

I det beteendet visar de konfliktbenägna ofta på en egen konflikträdsla, för de vill inte ta sig an konflikten och reda ut osämjan. De vill bara ha sin vilja igenom, vill att andra ska ge sig, för de är rädda att gå dem till mötes. Tror att de ska tappa ansiktet eller status om de “viker sig”. Tror att det skulle vara en svaghet att ge med sig eller att ens visa förståelse, när det egentligen är precis tvärt om.

Det finns inget större styrkebevis än att ge upp sin vilja och gå någon annan till mötes för att lösa konflikten och ta sig vidare. För ofta bottnar konflikter i skitsaker som prestige och högmod.

Man ska förstås inte ge vika på sina principer och röda linjer, men samtidigt kan varje åsikt och vilja man har inte vara en princip och en röd linje. Man måste skilja på vad man behöver och vad man föredrar. Bara för att jag föredrar något, behöver det inte betyda att jag måste ha det just exakt så.

I just den skillnaden, mellan att föredra och att behöva, tror jag ofta det råder förvirring. I arbetslivet, privatlivet och inte minst i politiken.

Och vet ni. Ni konfliktbenägna. Tro inte att det är ni som får saker att hända. Det är de som ger med sig för att komma framåt som får saker att hända. Ni är oftare bromsen än smörjmedlet som lättar friktionen.

Och vet ni. Ni konfliktsparsamma. Bli inte konfliktsnåla, för det är inte så jävla farligt att vara lite osams ibland.

Ibland är det barnets fel

Ibland hamnar vi i tjat, gnat och gnäll på morgonen när vi ska iväg till dagis och skola. Inte varje morgon, men tillräckligt ofta för att det ska kännas som ett trist problem.

Jag funderar då på vad jag kan göra annorlunda – vilka åtgärder jag kan vidta för att inte hamna i gnället.

Så jag väcker barnen i god tid. Jag ser till att kläder plockas fram. Jag ser till att frukost fixas. Jag ger tydliga instruktioner. Styr och ställer. Och likväl står sexåringen naken i hallen när vi borde åkt för fem minuter sedan.

Då tänker jag om. Att jag inte ska styra och ställa, utan delegera ansvar istället.

Jag väcker barnen i tid. Jag låter dem ta fram sina egna kläder. De får plocka fram vad frukost de önskar från kylskåpet. Jag tjatar inte, utan låter allt gå i deras takt. Och likväl sitter sexåringen naken vid köksbordet med smör i håret, ritblock och penna på bordet, mjölk på golvet och hens enda bekymmer är var tusan saxen och tejpen har tagit vägen.

Och som förälder undrar en vad man gör för fel. Jag har lyssnat på poddar. Jag har läst böcker och bloggar. Lagt timmar på inspiration, tips, råd, och hejtan och dejtan. Funderat och tänkt. Och vet ni. Den häpnadsväckande slutsats som jag kommit fram till är att…

Ibland är det faktiskt barnets fel att det blir kaos på morgonen.

Ja. Jo. Så är det. Och jag förstår att barnet inte alltid kan förstå konsekvenserna av dess irrande, felprioriterade morgonaktiviteter. Och jag förstår att barn inte alltid vet vad eller hur de ska göra. Men ändå.

Vi föräldrar är så benägna, ja rent av pliktbelagda, att ta på oss ansvaret och skulden. Men ibland har vi gjort allt vi kan! Vi har haft allt tålamod man kan begära. Vi har försökt med alla medel att uppmuntra, guida och inspirera.

Ändock går det åt helvete, eftersom barnet är ett barn!

Ansvaret må fortfarande vara vårt. Som högsta chef i familjen är vi trots allt ytterst ansvariga för verksamheten, men skulden är banne mig inte alltid vår. Ibland ligger skulden på barnet.

Därmed inte sagt att man bör skuldbelägga sitt barn. Barnet är som sagt bara ett barn. Men, ge även fan i att skuldbelägga dig själv.

För, föräldrar, det är inte ert fel! Inte alltid i alla fall…

Färdkost

Det är något som känns fundamentalt felaktigt att äta mat på tåg och flygplan. Inte för att maten nödvändigtvis är dålig. Nej, jag kan rent av njuta av de små, söta paketen och enportions-förpackningarna. Det är så uträknat och enkelt. Man behöver inte tänka själv.

Men att sitta och äta medan man färdas i flera hundra kilometer i timmen känns för mig bara fel, trots att jag tillhör dem som tycker det är väldigt rogivande både att flyga och att åka tåg. Man befinner sig då som i en bubbla i vilken det är lätt att hitta tid för reflektion, läsning och introspektion.

Någon – jag minns inte vem – menade att resa i höga hastigheter är skadligt för välbefinnandet. Att själen då inte hinner med, vilket kan skapa oro i ens väsen.

Just det har jag inte märkt av, men min matro verkar i alla fall långsammare än ett X2000. Matron står kvar i morgonsolen på perrongen i Norrköping, medan jag susar mot Malmö och lite oengagerat petar i mig en helt okej tågfrukost. Det är inget fel på maten, det känns bara inte rätt att äta den. Men jag måste äta den, för jag ska sitta i möte halva dagen och kommer gå in i möteskoma direkt om jag inte har ätit ordentlig frukost innan.

Men allt ätande är inte obekvämt under resande. Godis och choklad kräver ingen matro och jag antar – och frånsäger mig därmed ansvar – att det är därför jag allt som oftast äter en påse Gott & Blandat istället för något nyttigare och mer matigt under resans gång.

Matrons påstridiga kusin sötsuget har nämligen inga problem att hinna med vare sig X2000-tåg eller Airbus A320-flyg.

Hen är den ständige reskamraten.


Lagrad Hoyo du Prince Analys

Första gången jag rökte och bokförde ett exemplar av Hoyo de Monterreys Hoyo du Prince gjorde den ett mycket positivt intryck på mig. För att testa smakutvecklingen över tid köpte jag två till och la i plastidoren för lagring.

Nu har det gått ett år och därmed blivit dags att smaka av den första av de lagrade pinnarna. För att inte färga mina intryck beslöt jag att inte läsa min förra recension före rökningen. Utan skriva en helt ny och sedan jämföra intrycken.

Mina första ord om cigarrerna var i stort sett identiska vid båda tillfällena.

Söt, fin tobakssmak vid första puffarna. Tunn rök. Lite läder och peppar. Vid första röktillfället skrev jag gräs, vid andra hö, vilket är en intressant skillnad med tanke på att jag i den andra recensionen uppfattar röken som “torr”.

Vid båda tillfällena noterade jag en aning läder. Vid andra tillfället noterar jag även en tydlig sälta och tycker vidare att den marsipanlika sötma jag känt vid första rökningen inte alls infann sig på samma sätt vid andra tillfället.

Skillnaden i smaker kan förvisso delvis förklaras med att jag har mer tränade smaklökar nu än för ett år sedan. Men det faktum att den sötma jag så tydligt kände första gången nästan helt är borta, borde tala mer för att den avtagit med lagringen.

Generellt kan man säga att de två cigarrerna följer ungefär samma manus, men med lite variation. Den stora skillnaden är avsaknaden av sötma i den lagrade cigarren. Tyvärr gör det att den lagrade cigarren aldrig riktigt lyfter.

Nu kan i och för sig skillnaderna bero på en helt naturlig variation som kan finnas mellan olika exemplar av samma cigarr. Därför ska det bli extra spännande att se vad som hänt med den sista cigarren som jag tänkt röka om ett år – det vill säga efter två års lagring – och se vad som händer med smaklökarna då. Det kan också vara så att Hoyo du Prince inte är bästa cigarren för lagring.

Nåväl. Om ett år får vi se!

Hoyo de Monterrey – Hoyo du Prince (lagrad ett år)

Söt, fin tobak första puffarna. Ganska tunn rök. Lite sälta och en del peppar. En aning läder och tjära. Väldigt mild start, med ganska spetsiga smaker. En del hö.

Tycker det är sältan som är tydligast under första fjärdedelen. Sötman ligger väldigt långt bak efter ett tag. Röken känns “torr”. Jag menar inte att cigarren är torr – den är lagrad efter gängse rekommendationer – utan att smaken saknar djup och ligger väldigt långt fram i munnen.

Lite syra och kryddighet tillkommer en bit in på andra fjärdedelen. Fortfarande en del sälta och hö. Pepparn är nästan borta. Sötman ligger som en liten karamell längst in på översta hyllan i skafferiet – man liksom vet att den är där men når den inte riktigt.

Cigarren brinner mycket jämnt och fint.

Halvvägs tjocknar röken en aning och smakerna börjar tumla runt lite. Vart ska det ta vägen? Spännande!

Jag tycker läder kommer tillbaka tydligare än tidigare. Kanske även lite jord. Lite beska. Sälta. Malda örter. Tilltagande beska mot sista tredjedelen.

Smaken rundar av på upploppet och blir mildare igen. Mycket krydda.

Röktid ca 50 min.