Intelligenta: Utbilda er! Avla mer!

För ett tag sedan pratade en bekant med mig om att allt fler kvinnor blir chefer. Jag tyckte det var bra ur jämställdhetsperspektiv, men hon befarade att det kan leda till en statussänkning av chefsyrket, snarare än en statushöjning för kvinnor. Det vill säga att det som är socialt kodat som kvinnogöra automatiskt får lägre status.

En pessimistisk inställning kan man tycka, men jag kan ändå inte låta bli att dra en parallell till ett liknande resonemang som snurrat i mitt huvud ett tag.

Nuförtiden har intellektet och att vara beläst ganska låg status. Experter och akademiker får mindre utrymme och makt över samhällsdebatten, medan tyckare och populister får härja fritt med sina “lättbegripliga” men inkompletta världsbilder.

Detta sker samtidigt som andelen unga män i högre utbildning minskar och pojkars genomsnittliga resultat i grundskolan blir allt sämre än flickornas.

Är det en indikation på att när fler kvinnor än män skaffar sig högre utbildning, och därmed tar mer plats som experter, tappar intellekt och akademiska prestationer så mycket i status att det blir oattraktivt för unga män att skaffa sig en högre utbildning? Eller för pojkar att ens anstränga sig i skolan? Gör kvinnans allt starkare position som expert och akademiker att vi letar efter sanningen någon annanstans?

Spekulationer förstås, men samtidigt inte orimliga frågor att ställa.

Det har förvisso aldrig varit så att pojkar som grupp uppmuntrats till goda resultat i skolan. Samma inställningen som beskrivs i Kluvet land – att idealet för pojkar är att inte anstränga sig i skolämnena – rådde även för 25 år sedan, när jag gick i högstadiet. 

Det var aldrig de som pluggade och stretade som hade status. 

Jag vill inte påstå att det var coolt att ha dåliga betyg, men att få alla rätt på matteprovet gav definitivt inte samma status som att springa snabbast på gympan. Fotbollsträningen var absolut viktigare än historieläxan, ofta med de vuxnas goda minne.

Och visst är det väl ändå så att våra sportstjärnor, även i vuxen ålder, har högre status än våra professorer och forskare? Trots att det verkligen inte är sportstjärnorna som står för mänsklighetens framsteg och utveckling.

Även artister och musiker har högre status än akademiker i vissa lägen. Jag menar, hur rättfärdigar man egentligen att Alexander Bard får sitta och fladdra med skägget i var och varannan tyckarstuga? Han är jätteduktig låtskrivare och producent, men bör hans åsikter i viktiga, komplexa frågor få så stort utrymme som de fått och fortfarande får i media?

(Svaret är alltså nej, om ni undrar. Nej, det borde de inte.)

Nu menar jag inte att professorer och forskare tidigare varit våra stora mediastjärnor. För så är det givetvis inte. Men jag anser att risken nuförtiden är större än förr, att tyckande från en sång-och-dans-man får fäste i debatten. På bekostnad av välgrundade fakta från den akademiska världen. Och jag befarar att det bara blir värre om vi tillåter status på en allt mer kvinnodominerad högre utbildning att minska och status för pojkaktig arrogans och pajaseri att öka.

Därför är det viktigt att kvinnors akademiska arbete, kunskap och framgångar värderas lika med mäns. Både monetärt, i samhällsstatus, kulturellt och i medietid. Men också att pojkar i grundskolan inte uppmuntras i sin syn att plugg bara är för flickor och att idrottsprestationer är viktigare än bildning. Vi får inte låta unga män börjar se det som “kvinnligt” – och där med mindre lockande – med högre utbildning. Vi måste sluta inbilla oss att en man klarar sig på sitt sunda förnuft.

För det duger ta mig fan inte! Med sunt förnuft allena begriper man sig inte på världen. För det krävs bildning, erfarenhet och forskning.

Nu kanske inte Idiocracy är en regelrätt dokumentärfilm (OBS: ironi) men den ger ändå något av ett framtidsscenario där intelligens och intellekt satts ur spel.

Ett scenario som får en att vilja ställa sig på barrikaderna och vråla:

Intelligenta: Utbilda er! Avla mer!

Warszawiäta?

Ska vi beställa roomservice innan vi går ut eller boka bord nånstans?

Vi skulle bara ta en drink och ett rökverk på en av Warszawas cigarrlounger medan vi bestämde var kvällens middag skulle intas.

När vi klev in i baren var själva loungen ännu inte öppen. Men när mina två följeslagare, efter noggrann inspektion av det digra utbudet, beställde varsin provbricka whisky om åtta glas à fyra centiliter insåg personalen (och jag) att vi nog skulle stanna en stund och plötsligt stod loungen öppen för oss.

Vi knallade trappan upp till en luftig lokal, där röda lampskärmar spred ett dämpat ljus över de gröna, paisleymönstrade sammetstapeterna. Stora fönster släppte in stadens ljus mot novemberkvällens dunkla bakgrund. Längs ena kortsidan stod bokhyllor med tunga läderband. Bord, stolar och soffor var placerade längs rummets väggar, med en bardisk i bortre hörnet. På hedersplats, mitt i rummet, stod en obemannad miniflygel.

I loungen fanns redan två sällskap – stammisar och “big spenders” fick förtur till loungen och vi räknades tydligen (redan) till den sistnämnda kategorin.

Vi slog oss ned och whiskyn anlände tillsammans med en drink- och cigarrmeny.

Eftersom jag sätter en viss heder i att kunna ta mig hem för egen maskin, beslöt jag att skippa whiskyn och hålla mig till relativt svaga G&Ts. Vi hade ju trots allt inte ätit middag ännu.

Servitrisen förklarade att för varje glas whisky ingick en av husets cigarrer. När en cigarr ingår till drickat, bör man överväga dessa med en god portion skepsis. All cigarrökning är förvisso – bokstavligen – att elda upp sina pengar, men ska man nu elda pengar, bör man väl göra det med ett visst mått av finess? Så vi valde att beställa mer välkända märken av kubanskt snitt.

Poproszę trzy Montercristo no. 2. Dzięki.

Cigarrerna anlände tillsammans med lite popcorn och oliver. Sorlet i lokalen tilltog i takt med att flera mindre sällskap anlände och glasen fylldes på. Mysfaktorn var på topp. Efter fyra drinkar hade jag sinnesnärvaron att be personalen att framgent halvera mängden G i mitt glas. Vi hade ju trots allt inte ätit middag ännu.

En pianist och en trumpetare tog plats vid flygeln och började spela amerikanska jazzstandards. Flera sällskap gnolade med, vi likaså, och den gemytlighet, som bara onödigt spenderande av pengar kan frambringa, infann sig. Efter några låtar steg en äldre, belevad herre fram och började sjunga What a Wonderful World med en röst så raspig att Tom Waits stämma framstår som tämligen silkeslen i jämförelse. Alla applåderade!

Men hörrni, hade vi några nominerade restauranger för middagen? Nähe du, den saken måste avhandlas vidare. Fast i så fall behöver vi nog en runda cigarrer till. Och whiskyn är ju slut. Då blir det ett gäng whisky sour på det. Nej, inte för mig, jag håller mig till G&T, med lite G och mycket T. Vi har ju trots allt inte ätit middag ännu.

Diskussionen höll inte riktigt den fokus som krävdes för att ett restaurang-beslut skulle kunna fattas och nu var klockan närmare midnatt. Vi hade inte ätit, men däremot konsumerat fullständigt orimliga mängder gin och tonic.

Vi rumlade hem mot hotellet i den polska natten, övertygade om att någon form av hamburgermånglare skulle uppenbara sig längs vägen.

Plötsligt stod vi framför vårt hotell.

Jaha. Ska vi beställa roomservice innan vi går och lägger oss, eller?

Cao Pilon Corona

Do have a CAO, man!

Hö dominerar första puffen. Lite sötaktig tobak som påminner mig om WBs långskurna. En del ceder i doften, men inte så mycket i smaken.

Tjock, krämig rök. Mycket behaglig! Man vill inte riktigt blåsa ut den, för den är så bekväm i munnen. Nu även lite peppartoner.

Pinnen rullar på utan att så mycket händer ett tag. Jag tycker torrt hö dominerar smaken, samtidigt som sötman och krämigheten fasas ut och röken känns mer “torr”. Halvvägs tillkommer en del krydda – främst i doft. En bit in på andra halvan lite syra och i och med det blir smaken lite kärvare, men inte på ett otrevligt sätt. Även ceder blir något tydligare i smaken och kakao tillkommer.

Sista biten är väldigt intressant med både tydlig sötma och peppar. På slutet svårt att inte få glöden för varm.

Röktid ca. 60

Tillgångar

Vi har inte så stora tillgångar, min fru och jag. Vi äger ingen bostad och har ett ganska blygsamt sparkonto. Har ingen sidoverksamhet eller extra inkomst utöver våra vanliga jobb.

Sedan ett år tillbaka sparar vi mer medvetet. Inte målmedvetet, för vi vet inte exakt till vad. Vi vet bara att vi nån gång säkert kommer vilja något som kommer kräva ett större ekonomiskt svängrum. Vi vet inte vad, men vi vill ha möjligheten…

Det har fått mig att fundera över ordet tillgångar.

Allt tycks bedömas utifrån ekonomiska termer, under vilka vi på pappret är ganska fattiga. Visst kan man sväva iväg i filosofiska resonemang om att pengar inte är allt, och det är sant, men det finns en påvisat stark korrelation mellan ekonomiska och materiella tillgångar och hälsa och välbefinnande.

Det jag landat i är att vi har två fantastiska tillgångar – och nu vet jag att jag borde säga att de fantastiska tillgångarna är våra två barn, men det är det alltså inte, hur fantastiska de än må vara.

Den första tillgången är vi själva, som personer.

Både min fru och jag är högpresterande individer, med relevanta utbildningar och gedigna arbetserfarenheter. Vi är smarta, duktiga och trevliga. Våra hjärnor, med den kunskap och person de innehåller, är en enorm ekonomisk tillgång. Så länge vi har hälsan, kommer vi aldrig ha några problem att dra in pengar genom förvärvsarbete.

Genom att inte äga vårt boende, och alltså inte ha något hus att ta hand om, har vi frigjort tid till träning och andra hälsofrämjande fritidsaktiviteter. Jag vet att inte alla husägare sliter ihjäl sig med sina hus, men många gör det, och nu råkar jag vara en sån person som ständigt skulle oroa mig över allt som kan gå sönder och behöva fixas på ett hus. Jag har tummen mitt i handen, men samtidigt höga krav på min prestation och resultatet. En väldigt dålig kombination. Jag skulle aldrig kunna slappna av. Jag skulle aldrig vara riktigt nöjd.

En kollega utbrast för ett tag sedan: “Ja just det, ni hyr fortfarande.” Fortfarande. Som att hyra är något man gör i väntan på något bättre. Att det inte riktigt är ett fullgott sätt att bo på. Varför är det så?

Vi tjänar ganska bra, min fru och jag. Vi har råd att hyra. Vi har råd att köpa oss den sinnesfrid och bekymmersfria tillvaro som hyresrätten medger. Vi har i det närmaste noll förpliktelser gällande vårt boende. 

(Kollegan i fråga, vis som han är, rättade sig själv väldigt snabbt. “Nej, alltså, ni hyr. Utan fortfarande.”)

Den andra tillgången vi har är vi själva, som team.

Vi funkar ihop väldigt bra och vi prioriterar vår relation. Både min fru och jag värderar vår individuella frihet och särart väldigt högt, men försöker alltid ge lika mycket tillbaka som vi tar. En relation är en tävling med tre deltagare – hon, jag och vi. Alla tre måste komma samtidigt över mållinjen, annars har alla förlorat.

Det må låta högtravande och klyschigt, och jag menar absolut inte att döma någon vars relation är trasig eller tagit slut. Men jag kan konstatera att vi är väldigt bra på vår relation. Det handlar inte enbart om att vi “hittat den rätta”. Vi bråkar och gnäller ständigt, men vi kommer alltid framåt – hittar alltid en åtgärd eller en överenskommelse. Även det är en enorm ekonomisk tillgång.

Jag vet att inte alla husägare renoverar sönder sina relationer, men många gör det, och jag vågar påstå att vår relation skulle ta stryk av ett hus att ta hand om. Vi skulle bråka mer. Behöva diskutera tråkiga, praktiska saker oftare. Någon av oss (jag) skulle känna att den tog ett större ansvar för huset och dess löpande underhåll. Någon (åter igen, jag) skulle bli sur och tvär över de extra, oönskade uppgifter som ålagts vederbörande. Allt det skulle gå ut över vår relation.

Återigen, hyresrätten ger oss möjlighet och tid att fokusera på varandra och oss själva. Det är kanske inte något som alla behöver, men vi behöver det för att fungera.

Och med det sagt, att vi inte har några tillgångar i reda siffror, har vi faktiskt inte en enda gång under våra tretton år tillsammans tjafsat om pengar. Aldrig. Vi har heller inga skulder, utöver CSN, och oroar oss inte över räntor. Aldrig.

Så, utöver vår egen förträfflighet, vill jag också konstatera:

Man kan vara lycklig i en hyresrätt.

Det kan vara lönsamt att bo i hyresrätt.