Färdkost

Det är något som känns fundamentalt felaktigt att äta mat på tåg och flygplan. Inte för att maten nödvändigtvis är dålig. Nej, jag kan rent av njuta av de små, söta paketen och enportions-förpackningarna. Det är så uträknat och enkelt. Man behöver inte tänka själv.

Men att sitta och äta medan man färdas i flera hundra kilometer i timmen känns för mig bara fel, trots att jag tillhör dem som tycker det är väldigt rogivande både att flyga och att åka tåg. Man befinner sig då som i en bubbla i vilken det är lätt att hitta tid för reflektion, läsning och introspektion.

Någon – jag minns inte vem – menade att resa i höga hastigheter är skadligt för välbefinnandet. Att själen då inte hinner med, vilket kan skapa oro i ens väsen.

Just det har jag inte märkt av, men min matro verkar i alla fall långsammare än ett X2000. Matron står kvar i morgonsolen på perrongen i Norrköping, medan jag susar mot Malmö och lite oengagerat petar i mig en helt okej tågfrukost. Det är inget fel på maten, det känns bara inte rätt att äta den. Men jag måste äta den, för jag ska sitta i möte halva dagen och kommer gå in i möteskoma direkt om jag inte har ätit ordentlig frukost innan.

Men allt ätande är inte obekvämt under resande. Godis och choklad kräver ingen matro och jag antar – och frånsäger mig därmed ansvar – att det är därför jag allt som oftast äter en påse Gott & Blandat istället för något nyttigare och mer matigt under resans gång.

Matrons påstridiga kusin sötsuget har nämligen inga problem att hinna med vare sig X2000-tåg eller Airbus A320-flyg.

Hen är den ständige reskamraten.


Lagrad Hoyo du Prince Analys

Första gången jag rökte och bokförde ett exemplar av Hoyo de Monterreys Hoyo du Prince gjorde den ett mycket positivt intryck på mig. För att testa smakutvecklingen över tid köpte jag två till och la i plastidoren för lagring.

Nu har det gått ett år och därmed blivit dags att smaka av den första av de lagrade pinnarna. För att inte färga mina intryck beslöt jag att inte läsa min förra recension före rökningen. Utan skriva en helt ny och sedan jämföra intrycken.

Mina första ord om cigarrerna var i stort sett identiska vid båda tillfällena.

Söt, fin tobakssmak vid första puffarna. Tunn rök. Lite läder och peppar. Vid första röktillfället skrev jag gräs, vid andra hö, vilket är en intressant skillnad med tanke på att jag i den andra recensionen uppfattar röken som “torr”.

Vid båda tillfällena noterade jag en aning läder. Vid andra tillfället noterar jag även en tydlig sälta och tycker vidare att den marsipanlika sötma jag känt vid första rökningen inte alls infann sig på samma sätt vid andra tillfället.

Skillnaden i smaker kan förvisso delvis förklaras med att jag har mer tränade smaklökar nu än för ett år sedan. Men det faktum att den sötma jag så tydligt kände första gången nästan helt är borta, borde tala mer för att den avtagit med lagringen.

Generellt kan man säga att de två cigarrerna följer ungefär samma manus, men med lite variation. Den stora skillnaden är avsaknaden av sötma i den lagrade cigarren. Tyvärr gör det att den lagrade cigarren aldrig riktigt lyfter.

Nu kan i och för sig skillnaderna bero på en helt naturlig variation som kan finnas mellan olika exemplar av samma cigarr. Därför ska det bli extra spännande att se vad som hänt med den sista cigarren som jag tänkt röka om ett år – det vill säga efter två års lagring – och se vad som händer med smaklökarna då. Det kan också vara så att Hoyo du Prince inte är bästa cigarren för lagring.

Nåväl. Om ett år får vi se!

Hoyo de Monterrey – Hoyo du Prince (lagrad ett år)

Söt, fin tobak första puffarna. Ganska tunn rök. Lite sälta och en del peppar. En aning läder och tjära. Väldigt mild start, med ganska spetsiga smaker. En del hö.

Tycker det är sältan som är tydligast under första fjärdedelen. Sötman ligger väldigt långt bak efter ett tag. Röken känns “torr”. Jag menar inte att cigarren är torr – den är lagrad efter gängse rekommendationer – utan att smaken saknar djup och ligger väldigt långt fram i munnen.

Lite syra och kryddighet tillkommer en bit in på andra fjärdedelen. Fortfarande en del sälta och hö. Pepparn är nästan borta. Sötman ligger som en liten karamell längst in på översta hyllan i skafferiet – man liksom vet att den är där men når den inte riktigt.

Cigarren brinner mycket jämnt och fint.

Halvvägs tjocknar röken en aning och smakerna börjar tumla runt lite. Vart ska det ta vägen? Spännande!

Jag tycker läder kommer tillbaka tydligare än tidigare. Kanske även lite jord. Lite beska. Sälta. Malda örter. Tilltagande beska mot sista tredjedelen.

Smaken rundar av på upploppet och blir mildare igen. Mycket krydda.

Röktid ca 50 min.

Woermann Dominica Corona

Jaha, här har vi en dominikan i cellofan.

Jag ska erkänna att det var priset jag gick på i första hand när jag beställde ett fyrpack av dessa budgetcigarrer. Jag behövde några lite billigare varianter att dryga ut bjudlådan med till en större tillställning. Inte av snålheten, utan mer för att inte avskräcka ovana cigarrökare, som hellre tackar nej till att prova av artighet för att man inte ska slösa dyrgripar på deras otränade smaklökar – eller om de inte gillar det och vill fimpa tidigt.

Man ska alltid jobba för att vara inkluderande och inte göra cigarrökning till en snobbklubb för experter.

Nåväl. Min smakupplevelse skiljer sig ganska mycket från de (ganska få) beskrivningar jag läst på förhand. Det kan tyda på att dessa cigarrer tenderar variera från exemplar till exemplar – vilket inte är helt ovanligt bland billigare rökverk.

Första intryck ger mild smak. Det är sötma, peppar, sälta, torrt gräs, lite läder. Lite fuktig jord i eftersmaken. Lätt drag. Ganska mycket rök.

Det är ganska enkla, platta smaker som river lite i halsen. Inte så fantasieggande eller sofistikerat. Törstframkallande. Blir nästan lite kliig i munnen.

Halvvägs blir den lite mildare igen. Mindre peppar. Ja, den blir faktiskt trevligare och mjukare, trots att en liten bitterhet smyger in.

Helt klart en schysst bjudcigarr eller något att ta en blöt afton när smaklökarna inte kräver mer komplexa smaker.

Röktid ca 50 min.

Bolivar Royal Coronas

Här har vi en riktig toppcigarr! Kanske inte den mest intressantaste om man vill ha tvära smakkast och fartfylld rökning. Nej, det här är en riktig avslappningscigarr som gott kan avnjutas tillsammans med ett glas portvin och en god bok.

Robust konstruktion. Elegans utan krusiduller. Som en bättre, brittisk tweed-kostym.

Genast när man tänder får man en tjock, härlig rök. Runda, behagliga smaker av sötma, prima tobak, lättare lädertoner. Allt runt och fint, som om det blandats med vispgrädde. Man vill inte sluta puffa. Tydliga, konsekventa smaker som inledningsvis befinner sig i främre delen av munnen, och under första halvan av cigarren mer koncentrera sig på att växa i mättnad med tilltagande sötma.

Sen vandrar smakerna sakta bakåt i munnen och en syra och kryddighet tillkommer, en touch av cederträ och mot slutet även en del peppar. Allt som allt blir cigarren något spretigare, eller kanske snarare spetsigare, mot slutet även om de runda tonerna klart och tydligt ligger kvar i bakgrunden.

Röktid ca. 60 minuter.