Fonseca Delicias

Cigarren börjar ganska försiktigt med fin tobakssmak och söta undertoner. Ganska tjock, härlig rök. Mild behaglig smak utan något som spretar. Det händer inte så mycket den första halvan mer än att sötman byter karaktär och nästan känns lite punschpralinig mellan varven.

Sen träder sötman tillbaka och beskan träder fram. Mörkrostat kaffe. Lite olja. Grill-os.

På mitten får man kämpa lite för att hålla fart i glöden och nu träder även pepparsmaker fram i svalget. Mycket beska. Skulle nog säga att den allt mer går mot en medium-kropp.

Under sista tredjedelen gifter sig smakerna allt mer i takt med att sötman återkommer och beskan och pepparn retirerar. Cigarren brinner jämnare och blir väldigt aromatisk, nästan parfymlik. Inte alls dum. Mot sluter blir den mildare igen, med inslag av hö.

Allt som allt en trevlig om än inte allt för fartfylld åktur för smaklökarna.

Röktid 40 min

Per Anders Fogelström – Mina drömmars stad

Om man ska kritisera Per Anders Fogelströms “Mina drömmars stad” för något, eller egentligen kritisera hela Stad-serien för, så är det möjligen den bitvis mycket sosse-idealiserade bilden av arbetaren. Men det är inget som stör mig. Om man är så kall att man inte kan se förbi det och ta till sig de livsöden som Fogelström målar upp med fantastisk fingertoppskänsla, sammanvävt med författarens enorma kunskap om Stockholms historia, så måste man leva ett mycket knapert känsloliv.

Vi får följa Henning, som 1860 anländer till Stockholm för att söka ett nytt liv i staden. Ett liv som kommer bli både hårt och kort – medellivslängden för arbetare i Stockholm var på den här tiden ca. 35 år – trots att han är en skötsam och duktig och aldrig super.

Jag har läst hela bokserien, men ingen av delarna grep mig lika hårt som den första, och ingen annan bok har gjort mig så glad över att leva i den tid jag lever. Efter att ha läst den kände jag sån enorm tacksamhet att ha en varm säng att sova i. Att jag aldrig behöver gå hungrig. Tacksam över min utbildning och hundra andra saker man bara tar för givet i det moderna livet.

Det är inte så många generationer sedan som min och de allra flestas tillvaro hade sett helt annorlunda ut. Att läsa Mina drömmars stad ger välbehövlig tillnyktring när man sitter och suktar efter ännu en pryl, en finare bostad, en nyare bil eller då man tjurar över allt man inte har råd med.

Det gör en tacksam över allt man har.

Susanna Alakoski summerade Mina drömmas stad på ett fantastiskt vis i hennes introduktion till SRs radio-dramatisering av boken. Vill ni höra den uppläst av henne själv, följ den här länken, annars följer här en sammanfattning av hennes ord.

All denna sill, all denna kyla. Denna längtan efter ett bättre liv. Bättre tider.

Fattigfolket bor hopträngda i fuktiga, överbefolkade en-rummare. Vägglössen biter. När en fattig dör flyttar strax en ny in.

Det kladdas på unga flickkroppar och det blir som det blir – barn på barn föds till ny svält. Fabriksarbeterskan dränker sig och de tre barnen, en ogift mor dränker sonen, en barnafar skär pulsådern av sig.

Latrinos. Rykten om revolution i Frankrike. Ska arbetarna få det bättre? Avsked får du om du deltar i arbetarföreningen. Tegelbärarlag, fiskarmadamer, stuvare och hamnarbetare. Det bärs sten. Händer blöder. Hud garvas. Och det tafsas alltjämt på kvinnfolket som bär sina lockbeten mellan bena.

Det blir vår, det blir höst, det blir vår igen och vintern kräver sina offer. Två missväxt år i rad. Barnen tuggar gräs och mossa. Kärleken är en sällsynt gåva för de fattiga men ibland bjuds det till bröllop. I öltunnan skummar ölet. Kumminosten smälter i munnen.

Det bildas bildningscirklar som polisen slår ner på. Det viskas om strejk. Det sups och det förespråkas nykterhet och sedlighet, men även frågan om hur arbetarna kan vara annat än motståndslösa offer, obildade, ställs.

All denna sill, all denna kyla. Denna längtan efter ett bättre liv. Bättre tider.

Hoyo de Monterrey – Hoyo du Prince

Genast söta, fina tobakstoner. Gräs. Tunn rök. Lätt pepparsmak i svalget. Lite läder. Det är ett skönt motstånd när man drar på cigarren.

Efter ett kort tag blir röken tjockare och ungefär ⅓ in tilltar sötman och blir marsipanaktig. Även lädersmaken tilltar. Pepparn övergår en stund i en liten bitterhet. En Guinness eller svart kaffe till hade suttit fint nu.

Halvvägs gör cigarren ett tvärt kast och smakerna blir lättare igen. Bitterheten försvinner, sötman tar över smakpaletten – som att nå mandelmassan i semlan. Oj oj, vad god den blev nu!

På slutet återkommer bitterheten som en smakprick i mitten, med mandelmassa runt om. Det kanske inte låter så gott, men det blir faktiskt en intressant smakkombination. Jag kan bara beskriva smaken som att röka en mozartkula, med en liten, liten bit bittermandel i mitten. Råkade inhalera lite rök på slutet och fick då åter smak av nymald peppar och torrt gräs.

Cigarren slutar ungefär i samma stil som den började.

Fingrarna luktar olja och tobak efteråt.

Röktid 45-50 minuter

Mannen på Mantorp

– Nä, jag har sagt det till barnen, va, att om de vill att jag ska komma så får de säga till. Jag kan ju inte hålla ordning på alla barnbarnens födelsedagar!

Jag stod på en loppmarknad i Norrköping och överhörde en man i 60-årsåldern språkas med en gammal bekant.

– Grabbens äldsta tjej fyller femton nu nästa helg, men då kan ju inte jag komma, va, för då ska jag till Mantorp på sån där Bug Run. De kör racing med massa gamla folkabubblor, vettu, det är riktigt roligt och mycket trevligt folk kommer det.

Vad är det med mäns oförmåga att vårda sina relationer? Vad är det som gör oss som släkte så in i helvete oförmögna att engagera oss i andra människor?

Någon kan hävda att jag träffat på en alldeles utomordentligt knepig karl, men så där är många – om inte de flesta – män i den åldern. De håller reda på sitt. Så länge de har en partner som ser till att de uppfyller sina “familjeplikter” märks deras oengagemang inte så mycket. Så länge nån annan får dem att förstå att Bug Run är en återkommande händelse, men att hans barnbarn bara fyller femton – ett viktigt symboliskt år för en ung människa – en gång i livet.

Vad är det som gör att den där mannen inte kan hålla ordning på alla barnbarnens födelsedagar, när han uppenbarligen kan ha koll på när det är Bug Run?

Jo, det beror på att han inte är det minsta intresserad av sina barnbarns bemärkelsedagar, för de handlar inte om honom. Däremot är Bug Run viktigt, för det tycker mannen är kul, och dit kommer det så mycket “trevligt folk”. Familjen, barnen och barnbarnen är tydligen inte trevligt folk.

Och mannen skäms inte ens för att säga det, utan säger det med ett tonfall som gör gällande att allt detta är självklarheter. Han skäms inte, för han är norm bland hans likar. Inget anmärkningsvärt.

På konversationen förstod jag att mannen inte längre levde tillsammans med den kvinna han hade fått barn med, och hans nya relation var nog inte överförtjust i att hålla ordning på hans barnbarns födelsedagar. Och då blir det som det blir.

Mannen håller reda på de dagar han tycker är viktiga för honom. Evenemang på Mantorp Park, till exempel. Och inte kan han tänka sig att åka från evenemanget ett par timmar för att äta tårta och ge sitt barnbarn uppmärksamhet, för tänk om han missar nåt. Tänk om han skulle gå miste om ett så signifikant ögonblick i sitt eget liv som när en folkasnurra sladdar i Mantorp? Eller allt “trevligt folk” han skulle kunna missa att skapa gravt ytliga bekantskaper med under de timmar han var borta?

Nej, bättre att ignorera familjerelationerna för de ligger ändå fasta likt en naturlag – han är flickebarnets farfar hur illa han än sköter uppdraget.

Och om de verkligen älskade och förstod honom skulle de förlagt kalaset till Mantorp Park.

Och relationer, det är väl ändå bara för kvinnor och bögar?