George Orwell – Nittonhundraåttiofyra

George Orwells Nittonhundraåttiofyra lär vara en av de böcker som flest ljuger om att ha lästSå jag ska genast lägga korten på bordet: jag har inte läst Nittonhundraåttiofyra, jag lyssnade på den under en längre bilfärd.

Nittonhundraåttiofyra är en bra bok, en viktig bok, och det är kusligt mycket som stämmer in på världen av idag i Orwells dystopi.

Nej, allt stämmer inte, och absolut inte rakt av som det skrivs, och inte alltid med samma motiv som i boken. Men många av de tekniska detaljerna stämmer och man behöver inte vara extraordinärt paranoid för att kunna dra paralleller till moderna tekniker och företeelser.

Till exempel är de telescreens, som staten använder för att sprida och kontrollera informationen som når allmänheten, nästan som våra mobiltelefoner. Telescreens används även för övervakning och avlyssning, mycket på samma sätt som olika företag loggar vad vi använder våra smarta telefoner till idag. Vilka vi kommunicerar med och om vad. Vem vi träffar. Vad vi läser. Vad som lockar vår uppmärksamhet. Vad vi gillar. Vad vi ogillar. Avlyssnar oss i allt vi gör, bara genom att analysera den information som vi frivilligt ger ifrån oss via våra teknikprylar.

Skillnaden mot boken är att vår bostad inte riskerar stormas av tankepolisen, och vi arresteras för tankebrott, om vi påvisar avvikande politisk och kulturell uppfattning än det som staten anser acceptabelt. Informationen används istället till största delen för kommersiella syften, för att sälja oss saker vi inte behöver. Men också för att filtrera fram information för att påverka vår politiska uppfattning och hur vi röstar.

Nej, det är inte paranoida vanföreställningar. Det är sant. Valen i flera länder har blivit påverkade av ryktesspridning och riktade kampanjer. Vi kallar det fake news men det är inget annat än gammal hederlig desinformation.

I boken beskrivs en slags “propaganda seanser” som de rättrogna förväntas delta i. De kallas Two Minutes Hate. Deltagarna visas bilder och ljudupptagningar av den politiska motståndsrörelsen och hetsar varandra till allt högljuddare utrop av hat mot de icke rättrogna, de avvikande, de som hotar ordningen. Man behöver inte vara speciellt fantasirikt lagd för att snabbt se likheter med kommentarsfält på internet, där än den ena, än den andra uttrycker nedrigheter mot de som anses som felaktiga, avvikande – mot “hotet”.

Vi blir inte påtvingade det av en totalitär stat och därmed tycks vi inbilla oss att vi gjort egna och fria val. Fast egentligen har vi gjort våra egna och fria val baserat på information styrd och filtrerad av intressenter som vet hur vi tänker, som vet vad vi gillar och – viktigast av allt – vad vi ogillar. På så vis kan en politisk avsändare skapa problemställningar, formuleringar och riktade kampanjer för att påverka vad vi tycker.

Rätt sak formulerad på fel sätt. Fel sak formulerad på rätt sätt. Små detaljer uppblåsta i proportion. Andra detaljer – avgörande detaljer – utelämnade. Vi är lättare att styra än vad vi helst vill tro. 

Äskar A för att vi hetsats att hata B.

Boken är nästan lika mycket en instruktionsbok i hur man styr folk som ett avskräckande exempel. Det är en skildring som egentligen redan finns och har funnits – se bara på DDR och Nordkorea.

Men Storebror finns inte här på det sättet. Det finns ingen tydlig statsmakt som avlyssnar, styr och torterar oss. Det finns något mycket värre: Storebröder. Storebröder med otydliga avsikter, men med samma information som Storebror. Storebröder som vi självmant följer. Storebröder som knappt syns eller märks. Som inte skriker och slår på oss, utan som viskar och smeker.

“Kolla där. Sådär ska det väl inte få gå till? Titta här. Vi vet ju hur dom är, dom där! Kolla han. Inte som du. Inte som vi.“

Nittonhundraåttiofyra är viktig läsning, men tyvärr är det allt färre som läser.  Och så fortsätter vi att leva i vår lögn, för: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Hjalmar Söderberg – Den allvarsamma leken

[For some reason I wrote this in English, though I read the book in Swedish.]

We follow the life of Arvid Stjärnblom, a young, intelligent young man of lower middle-class origin. Not an educated man, but intellectual nonetheless. He becomes a journalist after passing on the opportunity to study to become a teacher.

He falls in love with a young girl, Lydia Stille, the daughter of a once famed Swedish painter. But their love can never quite be. Arvid feels he cannot offer marriage, as he’s not in a financial position to provide a comfortable life for her. And though the two lust for each other, he does not want to persuade her into lewdness, because “should he succeed he’d lose respect for her, and should he fail he’d lose respect for himself.” Ultimately Lydia marries an older, well-to-do historian and author, and moves from Stockholm to live with her husband in the countryside.

Arvid often uses his and Lydia’s unrealised love as a springboard for philosophies on moral and duty. However, he does not always live by high moral principles, as he has flings and love interests, and fathers an illegitimate child. (A child that he acknowledges and “does right by” by securing adoption into a good home and by paying support.)

He becomes secretly engaged to Dagmar Randel, the daughter of a semi-successful businessman. After a while she tricks him into outing their involvement and he finds himself in an involuntary marriage. Though he’d rather remain “free”, the marriage is not without happiness and mutual respect.

With age, perhaps corrupted by his peers, who seemingly more often than not keep mistresses, Arvid becomes less occupied by moral qualms, and feels less obliged to his wife. When Lydia gets in touch with him, after a decade of no contact, they promptly engage in a love affair.

Set in Stockholm during the late 19th and early 20th century, this book appeals to those fascinated by life during this period. It gives us an insight into the, many times unhappy lives of the middle class. Where marriage is more of a financial agreement than the result of passion, and family life becomes a prison.

There are parallels between Hjalmar Söderberg’s own life and that of Arvid Stjärnblom. It’s no secret that Lydia Stille is based on Maria von Platen, who for a time was Söderberg’s mistress. That said, Söderberg tries to deny the links between the story and his own past by having the character Rissler, an author and playwright, explain how everything in his salacious writing is made up, and not self experienced. He goes on to blame August Strindberg for leading the public to think everything an author puts on paper is autobiographical.

The book still feels relevant a hundred years after it was written. The prose is beautifully crafted. Flowing easy, though dated in some expressions and the formality with which the characters converse.

On its release in 1912, it must have been seen as quite risqué, especially Lydia Stille. After divorcing her husband she lives a “free life” mainly reserved for the male sex back then. As the story unfolds, she keeps several lovers, and vows to never marry again.

In the end Arvid’s life falls apart. Dagmar finds out about his infidelity, but refuses to divorce, and he cannot accept that Lydia is involved with other men, ending their relationship.

Categorising The Serious Game as a love story would not be incorrect, but there are several morals to this story. One that keeps popping up is formulated by a colleague of Arvid’s, regarding love and family: “You don’t get to choose.” Your fate is sealed. You don’t get to choose your parents, your wife, your children. You get them, have them, and perhaps lose them. But you don’t get to choose.

At the same time, I feel that Söderberg argues against this fatalist notion, between the lines.

Arvid’s life is largely formed by his own inability to choose and decide. He does not choose to study to become a teacher, he sticks with journalism, a job he gets largely by coincidence.

He chooses not to pursue the love of Lydia, under the pretence that he cannot give her the life she deserves, though he simply does not want to settle just yet. He does not want to marry Dagmar, because he does not want to get stuck with her, as he seems to think he can do better. Even when offered a second chance with Lydia, he finds reasons not to marry her. And though he eventually feels great remorse in doing Dagmar wrong, he never acts on these feelings. Never tries to do right until his hand is forced, by which time it is too late.

Perhaps Söderberg is telling us that one can’t let haphazardness run life, and then thinks of it as fate. That a man is not judged and rewarded by his thoughts and philosophies alone, but by his actions and decisions.

It’s tempting to view Arvid as the victim of circumstance, while in fact he’s a victim of his own cowardice and fear of commitment.

Per Anders Fogelström – Mina drömmars stad

Om man ska kritisera Per Anders Fogelströms “Mina drömmars stad” för något, eller egentligen kritisera hela Stad-serien för, så är det möjligen den bitvis mycket sosse-idealiserade bilden av arbetaren. Men det är inget som stör mig. Om man är så kall att man inte kan se förbi det och ta till sig de livsöden som Fogelström målar upp med fantastisk fingertoppskänsla, sammanvävt med författarens enorma kunskap om Stockholms historia, så måste man leva ett mycket knapert känsloliv.

Vi får följa Henning, som 1860 anländer till Stockholm för att söka ett nytt liv i staden. Ett liv som kommer bli både hårt och kort – medellivslängden för arbetare i Stockholm var på den här tiden ca. 35 år – trots att han är en skötsam och duktig och aldrig super.

Jag har läst hela bokserien, men ingen av delarna grep mig lika hårt som den första, och ingen annan bok har gjort mig så glad över att leva i den tid jag lever. Efter att ha läst den kände jag sån enorm tacksamhet att ha en varm säng att sova i. Att jag aldrig behöver gå hungrig. Tacksam över min utbildning och hundra andra saker man bara tar för givet i det moderna livet.

Det är inte så många generationer sedan som min och de allra flestas tillvaro hade sett helt annorlunda ut. Att läsa Mina drömmars stad ger välbehövlig tillnyktring när man sitter och suktar efter ännu en pryl, en finare bostad, en nyare bil eller då man tjurar över allt man inte har råd med.

Det gör en tacksam över allt man har.

Susanna Alakoski summerade Mina drömmas stad på ett fantastiskt vis i hennes introduktion till SRs radio-dramatisering av boken. Vill ni höra den uppläst av henne själv, följ den här länken, annars följer här en sammanfattning av hennes ord.

All denna sill, all denna kyla. Denna längtan efter ett bättre liv. Bättre tider.

Fattigfolket bor hopträngda i fuktiga, överbefolkade en-rummare. Vägglössen biter. När en fattig dör flyttar strax en ny in.

Det kladdas på unga flickkroppar och det blir som det blir – barn på barn föds till ny svält. Fabriksarbeterskan dränker sig och de tre barnen, en ogift mor dränker sonen, en barnafar skär pulsådern av sig.

Latrinos. Rykten om revolution i Frankrike. Ska arbetarna få det bättre? Avsked får du om du deltar i arbetarföreningen. Tegelbärarlag, fiskarmadamer, stuvare och hamnarbetare. Det bärs sten. Händer blöder. Hud garvas. Och det tafsas alltjämt på kvinnfolket som bär sina lockbeten mellan bena.

Det blir vår, det blir höst, det blir vår igen och vintern kräver sina offer. Två missväxt år i rad. Barnen tuggar gräs och mossa. Kärleken är en sällsynt gåva för de fattiga men ibland bjuds det till bröllop. I öltunnan skummar ölet. Kumminosten smälter i munnen.

Det bildas bildningscirklar som polisen slår ner på. Det viskas om strejk. Det sups och det förespråkas nykterhet och sedlighet, men även frågan om hur arbetarna kan vara annat än motståndslösa offer, obildade, ställs.

All denna sill, all denna kyla. Denna längtan efter ett bättre liv. Bättre tider.

Fredrik af Klercker – Stiljournalen

Fredrik af Klercker har i och med Stiljournalen skrivit en grundläggande introduktion och guide till den klassiska herrstilen.

Boken rör de flesta ämnen ganska ytligt och är mer tänkt som en handbok än som en djuplodande redogörelse och som handbok tycker jag den funkar väl. Af Klercker avhandlar enkelt och sakligt “den goda stilens” olika moment och detaljer och vilka förhållningsregler som traditionen bjuder. Ofta kryddat med en god portion torr humor. Han gör stor poäng av att poängtera att stil och mode är två vitt skilda fenomen, där mode nästan är lite vulgärt, men som med tiden kan bli stil.

Af Klercker gör dock samma fel som de flesta andra stilgurus gör: lägger sig på en alltför formell och småstroppig nivå, som egentligen inte passar någon annan än societetens högdjur. Det är faktiskt ganska få som har någon nytta av att äga en frack, en jackett eller ens en smoking. Vi vanliga dödliga, som måste handskas med nedsmutsade småbarn och sitta på risiga plastmöbler på årets enda sommarfest vi blir bjudna på, behöver ärligt talat inte veta så mycket om kummerband (vilket han iofs nog inte tog upp) och pumps.

Det jag kan sakna i boken är fler tips för hur man håller stilen i vardagen. Vardagsslipsen i en casual-miljön. Stil som inte kräver ett adligt efternamn. Själv är jag mer intresserad av, och vill gärna se mer av, den ledigt dressade stilen. Det vill säga förmågan att hålla stilen även i de lägen där formaliteten inte kräver det. Fast den biten ligger kanske egentligen utanför den här bokens tänkta ämnesomfång.

Ett annat “fel” jag tycker af Klercker gör är att uttrycka sig i form av regler. Det finns inga regler när det gäller kläder. Det finns måhända kutym och tradition, men banne mig inga regler. Den sant stilmedvetne vet när det passar sig att (med finess) bryta mot “reglerna” och endast den onödigt ängslige och konservative behöver en regelbok som snuttefilt för att känna trygghet i sina handlingar. Sånt bäddar bara för översittarfasoner.

Men med det sagt vill jag ändå rekommendera Stiljournalen för den som vill veta. För även om man tycker stilregler ibland kan bli fjantigt och skitnödigt, så är det stor skillnad på att bryta mot tradition och kutym på grund av okunskap och att göra ett medvetet stilval som går emot det förväntade.

Pär Lagerkvist – Barabbas

Barabbas har aldrig bett om räddning. Aldrig bett om frälsning. Ändå dör Jesus på korset i hans ställe – för hans frälsning. Jesus, rabbin från Nasaret, som predikar kärlek. Älsken varandra… Älsken varandra…

Barabbas har aldrig förstått kärlek. Oförmögen att ta emot kärlek. Född i rännstenen av en döende moder, som förbannade hans tillkomst efter att, utan något större val i frågan, ha blivit befruktad av rövarhövdingen Eliahu. Eliahu, som sedermera även han kommer att hata Barabbas och försöka döda honom, ovetandes om blodsbandet, men som istället dör för Barabbas hand. Barabbas har således bragt båda sina föräldrar om livet. Föräldrar som båda önskat livet ur honom och som aldrig gett honom kärlek, gemenskap och trygghet.

Nu vandrar Barabbas runt, vilsen i världen, som återuppstånden från de döda. Liksom Lasarus ryckt ur dödens grepp, båda ofrivilligt “räddad” av Jesus, och nu står båda som exempel på Jesus makt och kärlek.

Barabbas försöker förgäves förstå Jesus. Förstå hans budskap och hans följare. Men överallt verkar kärleken, gemenskapen och tryggheten villkorad. Barabbas vill vara sig själv. Sin egen. Han är förnuftig. Förnuftig utifrån hans oförmåga att älskas. Lider avsaknad på gemenskap, på trygghet, men kan samtidigt inte förstå vad man ska med den till. Hur den bör beröra honom. Hur den ska skänka honom mening.

Genom denna okunskap kan han inte heller förstå när han faktiskt älskar någon annan. Att han till exempel älskar Den harmynta. Han förstår inte att han faktiskt menade det han sa, den där gången när han sa att han älskade henne, bara för att hon inte skulle överge honom. Han förstår inte att när han delar sitt bröd med henne, sticker kniven i den som kastar första stenen vid hennes avrättning, bär henne genom öknen för att begrava henne tillsammans med sitt dödfödda barn, är kärlekshandlingar.

Barabbas älskar på sätt och vis även Sahak, slaven han kedjas fast tillsammans med i koppargruvorna, men är åter oförmögen att förstå och ta emot Sahaks kärlek som återgäld. Och i Sahak verkar han även finna insikt i att hans eget liv och död är oåterkalleligt sammanvävda med Frälsaren. Vare sig han kan tro på honom eller ej.

Sahak, Guds egen slav.

Barabbas har inte bett om frälsning eller räddning. Likväl räddar Jesus honom gång på gång, utan att Barabbas erkänner Jesus som sin Gud. För sådan tycks Jesu frälsning. Man får den, blir påtvingad den, mot sin vilja.

Men tvivlaren får inte delta i Jesu gemenskap i jordelivet. Tvivlaren, den förtappade, går ensam i döden som han gått i livet. Var finns kärleken för hen?

Vem älskar den som inte förmår att älskas?

Pär Lagerkvists Barabbas är en komplex berättelse, späckad med symbolik, dubbeltydighet och motsägelser. En uppgörelse med den kristna dogma som Lagerkvist växt upp med och inte kände någon gemenskap med. Han var tvivlaren och för en sådan fanns det ingen plats i det tidiga 1900-talets kristendom.

Barabbas ställer många frågor om tro, frihet, fritänkande och om hur de konformistiska behandlar de som är annorlunda – de som inte delar eller uppfyller idealet. För tvivlet och ifrågasättandet finns det ingen plats för hos den rättrogne, den omfamnade, den älskade. Kärleken, gemenskapen och tryggheten tycks alltid villkorad. Det är kanske därför Lagerkvist alltid lämnar Jesus budskap öppet med tre punkter, som för att illustrera att det alltid följer ett villkor.

Älsken varandra…