George Orwells Nittonhundraåttiofyra lär vara en av de böcker som flest ljuger om att ha läst. Så jag ska genast lägga korten på bordet: jag har inte läst Nittonhundraåttiofyra, jag lyssnade på den under en längre bilfärd.
Nittonhundraåttiofyra är en bra bok, en viktig bok, och det är kusligt mycket som stämmer in på världen av idag i Orwells dystopi.
Nej, allt stämmer inte, och absolut inte rakt av som det skrivs, och inte alltid med samma motiv som i boken. Men många av de tekniska detaljerna stämmer och man behöver inte vara extraordinärt paranoid för att kunna dra paralleller till moderna tekniker och företeelser.
Till exempel är de telescreens, som staten använder för att sprida och kontrollera informationen som når allmänheten, nästan som våra mobiltelefoner. Telescreens används även för övervakning och avlyssning, mycket på samma sätt som olika företag loggar vad vi använder våra smarta telefoner till idag. Vilka vi kommunicerar med och om vad. Vem vi träffar. Vad vi läser. Vad som lockar vår uppmärksamhet. Vad vi gillar. Vad vi ogillar. Avlyssnar oss i allt vi gör, bara genom att analysera den information som vi frivilligt ger ifrån oss via våra teknikprylar.
Skillnaden mot boken är att vår bostad inte riskerar stormas av tankepolisen, och vi arresteras för tankebrott, om vi påvisar avvikande politisk och kulturell uppfattning än det som staten anser acceptabelt. Informationen används istället till största delen för kommersiella syften, för att sälja oss saker vi inte behöver. Men också för att filtrera fram information för att påverka vår politiska uppfattning och hur vi röstar.
Nej, det är inte paranoida vanföreställningar. Det är sant. Valen i flera länder har blivit påverkade av ryktesspridning och riktade kampanjer. Vi kallar det fake news men det är inget annat än gammal hederlig desinformation.
I boken beskrivs en slags “propaganda seanser” som de rättrogna förväntas delta i. De kallas Two Minutes Hate. Deltagarna visas bilder och ljudupptagningar av den politiska motståndsrörelsen och hetsar varandra till allt högljuddare utrop av hat mot de icke rättrogna, de avvikande, de som hotar ordningen. Man behöver inte vara speciellt fantasirikt lagd för att snabbt se likheter med kommentarsfält på internet, där än den ena, än den andra uttrycker nedrigheter mot de som anses som felaktiga, avvikande – mot “hotet”.
Vi blir inte påtvingade det av en totalitär stat och därmed tycks vi inbilla oss att vi gjort egna och fria val. Fast egentligen har vi gjort våra egna och fria val baserat på information styrd och filtrerad av intressenter som vet hur vi tänker, som vet vad vi gillar och – viktigast av allt – vad vi ogillar. På så vis kan en politisk avsändare skapa problemställningar, formuleringar och riktade kampanjer för att påverka vad vi tycker.
Rätt sak formulerad på fel sätt. Fel sak formulerad på rätt sätt. Små detaljer uppblåsta i proportion. Andra detaljer – avgörande detaljer – utelämnade. Vi är lättare att styra än vad vi helst vill tro.
Äskar A för att vi hetsats att hata B.
Boken är nästan lika mycket en instruktionsbok i hur man styr folk som ett avskräckande exempel. Det är en skildring som egentligen redan finns och har funnits – se bara på DDR och Nordkorea.
Men Storebror finns inte här på det sättet. Det finns ingen tydlig statsmakt som avlyssnar, styr och torterar oss. Det finns något mycket värre: Storebröder. Storebröder med otydliga avsikter, men med samma information som Storebror. Storebröder som vi självmant följer. Storebröder som knappt syns eller märks. Som inte skriker och slår på oss, utan som viskar och smeker.
“Kolla där. Sådär ska det väl inte få gå till? Titta här. Vi vet ju hur dom är, dom där! Kolla han. Inte som du. Inte som vi.“
Nittonhundraåttiofyra är viktig läsning, men tyvärr är det allt färre som läser. Och så fortsätter vi att leva i vår lögn, för: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”