Cigarrer för farao

Du nalkas, ljuva sommar, och med dig så även cigarrsäsongen!

Ända sedan första gången jag läste Faraos cigarrer har jag varit fascinerad av dessa rökverk. Faraos cigarrer är det första riktiga Tintin-albumet. Det släpptes förvisso tre album före Faraos cigarrer – Tintin i Sovjet, Tintin i Kongo och Tintin i Amerika – men dessa är, milt sagt, usla. De har åldrats illa och har ett fragmentariskt och ibland helt slumpartat narrativ.

När det bråkades om Tintin i Kongos vara eller icke vara i bibliotekens utbud för några år sedan var jag inte emot att de rensades ut. Inte för att jag tycker historien bör censureras; beslutet att kasta ut Tintin i Kongo var enligt min mening fattat på felaktiga grunder. Det skildrar förvisso Afrika och afrikaner på ett för vår tid oacceptabelt sätt, men i första hand borde Tintin i Kongo plockas bort för att det är ett uselt serie-album, som inte alls är representativt för Hegrés fortsatta Tintin-gärning.

Men nu var det ju cigarrer jag skulle tala om. Tintin får vi avhandla en annan gång.

Jag är ganska ny som cigarrkonsument. Tidigare i mitt liv har jag inte tillåtits – av mig själv – att hänge mig åt denna tobaksvara. Dels för att det är dyrt, och dels har jag tyckt att det känts lite pretentiöst.

Dyrt är det fortfarande, men nu känner jag att åldern är nådd då jag kan skita i om någon uppfattar det som löjligt och gubbigt att sitta och puffa på rullade tobaksblad. Eller, eventuellt, är det bara min fåfängda vilja att framstå som världsvan som tar sig nya uttryck.

Vem vet.

Eftersom en god vän till mig driver en cigarrbutik på nätet, kände jag att jag hade en cigarrnestor i min närhet att luta mig mot. Någon som kan ge mig handfasta tips och råd i cigarrdjungeln.

Jag vet ännu inte om det kommer bli en stående vana att puffa cigarr, men jag har bestämt mig för att ge det en chans. Jag tänkte dessutom berika världen med mina totalt amatörmässiga recensioner av de rökdon jag provat.

Mycket nöje – och håll för näsan!

Steve Jones – Lonely Boy

One – the number of paragraphs before Steve Jones calls someone a c*nt in his autobiography Lonely Boy. I don’t think I expected it any other way.

I’ve always thought that cockney crudeness entertaining. No banter is quite like cockney banter, and I find myself reading the words in Steve Jones voice in my head. Jones seems to have retained his English working-class vocabulary despite living in the US of A for quite some time now. I don’t know why, but I find that strangely gratifying.

Growing up, the Sex Pistols were never my favourite among the British punk bands. Come to think of it, I was more drawn to the American punk revival and the surge of Swedish bands of the early to mid 1990s. However, as time has passed I’ve become more drawn to the British punk, ska and mod movement of the late 70s.

With Johnny Rotten being the loudest and Glen Matlock perhaps being the reasonable one in the band, it’s easy to think they also were the brains. But I realise that’s a deception, especially in the case of Johnny Rotten, whose eloquence can’t be denied, but overall he’s more ego than anything else – even a raving drunk at times. Paul Cook and Steve Jones were very much the backbone, without whom it would all have been quite a different band.

And of course, nothing would’ve happened were it not for Malcolm McLaren, despite what Rotten might claim.

Lonely Boy is very honest and to the point. The book is well written, worded in the same vein in which Jones speaks. Being a dyslexic, he left the actual writing to a ghostwriter, which means the text is probably based on extensive interviews with the subject. Jones is the first to admit his memory is a bit dodgy after being addicted to every debauchery and ill behaviour known to man. So there’s been additional interviews with friends and family to fill in the gaps.

Jones tells about his lonely upbringing (hence the title), neglected by his mother, abused by his stepfather, estranged from much of his relatives and biological father. He tells of how sexual and psychological abuse, and an early inclination for heavy drinking and kleptomania, made their mark on his everyday life. It might not sound like much fun, but the stories revolving Jones stealing stuff from celebrities is quite entertaining. Especially the one involving the Rolling Stones coat.

He also sets a few records straight regarding his views the punk ethos.

Like how he never thought making money was something atrocious, or that record labels shouldn’t capitalise on their investments – i.e. on record contracts.

How D.I.Y. doesn’t mean things have to be sloppy or botched through laziness or incompetence. How it’s all fine and dandy to get drunk and stoned, but do your job and do it properly.

How the mindless violence of some punks (Sid Vicious included) made him distance himself from the whole punk culture.

He candidly and humorously recounts the downfall of the Pistols, sometimes with a little resentment but without bitterness. This makes Jones version of the story more compelling and believable than what Johnny Rotten has to say, and most certainly more believable than anything that ever came out of Malcolm McLaren!

An interesting read for anyone who likes biographies, but some basic knowledge of what happened in the London music scene in the 70s definitely adds extra flavour.

Greven av Monte Cristo

En av mina favoritböcker är Greven av Monte Cristo. Ja, man kan nog till och med säga att Dumas var en av mina tidiga favoritförfattare – om man räknar bort barnlitteraturen.

Jag läste De Tre Musketörerna redan i femte klass, och det skriver jag inte för att skryta för jag var nog inte alls mogen för den vuxna litteraturen. Jag tyckte boken var svår och jobbig att ta mig igenom. Jag tror till och med att läraren avrådde mig från att läsa den, men jag stod på mig. Vilket tyder på en tidigt välutvecklad tjurskalle snarare än läshuvud.

Jag minns att jag vid bokredovisningen insåg att jag aldrig uttalat namnet D’Artagnan högt – eller hört någon annan säga det för den delen – och var helt handfallen inför uttalet.

Det brukar sägas att man inte ska håna den som uttalar ett ord fel, eftersom det tyder på att hen lärt sig ordet genom läsning – och då underförstått att det är fint att lära sig saker genom att läsa. Men jag vill nog hävda att om man inte kan uttala huvudpersonens namn vid en bokredovisning inför läraren och hela klassen så har man inte gjort läxan riktigt hela vägen fram.

Detta fick mitt 10- eller möjligen 11-åriga jag att ideligen staka mig på de outtalbara franska namnen, som jag dittills bara tyst registrerat. Constance de Bonacieux. D’Artagnan. Cardinal Richelieu. Et ainsi de suite.

Men jag älskade verkligen historien om de tre musketörerna och blev inte avskräckt från fortsatt läsande. (Tjurskallen, ni vet.)

Till exempel gav jag mig även i väldigt unga år på Don Quijote. Någon hade sagt att det var den mest klassiska av klassiska romaner och att den var väldigt, väldigt rolig. Biblioteket hade bara en svingammal översättning, säkert första svenska utgåvan från 1880-talet, som var torr och träig och riktigt, riktigt skittråkig!

Men Greven av Monte Cristo, den föll jag för. Hårt. Jag kände så enormt med Edmond Dantes. Jag vet inte riktigt varför jag kände så starkt med Dantes, med tanke på att som född i svensk, vit, kärnfamiljs(lägre)medelklass på tidigt 1980-tal, var förmodligen den största oförrätt jag utsatts för att jag var tvungen att klippa gräset och tvätta bilen för veckopengen.

Det finns dock ett stort problem för mig att påstå att Greven av Monte Cristo är en av mina favoritböcker. Jag har nämligen insett att jag faktiskt aldrig läst Dumas originalversion.

Jag har läst Illustrerade Klassiker. Sett otaliga filmatiseringar – favoritversionen är den från 1975 med Richard Chamberlain i huvudrollen. Jag vill även minnas att jag hört den som radioteater. Men jag insåg när jag låg och lyssnade på en version uppläst av Anthony Valentine att jag nog banne mig aldrig läst den för egen maskin.

Men vad är det för krav, att man ska behöva ha läst sin favoritbok? Låter orimligt, tycker jag. Dessutom onödigt i dessa tider av alternativa fakta. Det borde väl räcka att jag påstår att jag läst den för att det ska bli sant?

Jag har läst Greven av Monte Cristo. Den var jättebra. Terrific!

Läsa Hemingway

Det går inte att läsa Hemingway utan att vara starkt medveten om att det är Hemingway man läser. Författarens skugga faller över bladen och man tvingas förhålla sig både till personen Hemingway och personkulten kring honom, samtidigt som man ska förhålla sig till själva texten.

För man läser inte en bok av Hemingway, man Läser Hemingway.

Personkulten känns svårgenomtränglig tack vare alla kvasiintellektuella mans-män som slänger sig med Hemingway-citat och skrattar bullrigt och platskrävande åt sina egna skämt. Jag är inte säker på att dessa män ens existerar, men jag ser dem för mitt inre så fort Hemingway nämns. Det har länge fått mig att avstå från att läsa hans böcker.

Innan jag började med A Farewell to Arms läste jag alla sågningar av boken som jag sprang på. Jag ville gå in med inställningen att den var högt överskattat. Kanske viktigt för sin tid, men irrelevant och daterat i den rådande samtiden. Jag ville inte gilla Hemingway. Eller rättare sagt, jag ville inte vara en man som gillar Hemingway.

Farväl, armar!

Men så beslöt jag mig slutligen för att försöka läsa en bok av Hemingway. Försöka bortse från vem författaren är och bara läsa skiten som vilken dussin-bok som helst.

Jag märkte snabbt att jag gillade det. Jättemycket. Att jag tyckte det var jättebra skrivet. Fantastiskt bra skrivet.

Hemingway är rak i sitt språk men suggestiv i sitt berättare. Han undviker att förklara och beskriva alla detaljer. Han ställer krav på läsaren. Vissa saker utelämnar han för att de är så universella att de inte ska behöva påpekas.

Till exempel beskrivs aldrig smärtan när Henry får benen sönderslitna av granatsplitter. Däremot beskrivs hur benen och skorna var blöta och varma – att de är blöta och varma av blod nämns inte, för det är självklart. Det nämns att hans knäskål inte längre befann sig där en knäskål traditionellt sett befinner sig, och omständigheter som förvärrar smärtan beskrivs. Som när männen som bär honom till säkerhet tappar honom i marken. Man förstår att det gör ont utav bara helvete, men smärtan nämns inte, för den är självklar.

Andra saker utelämnar Hemingway för att de är självklara för honom, och inte avgörande för historien. Vill läsaren förstå alla detaljer är det upp till läsaren att utbilda sig vidare. Hemingway har inte tid att förklara. Han förlitar sig på läsarens egna förmågor.

En mycket svårbemästrad balansakt.

Jag slås av är hur Hemingway jobbar med meningslängd för att skapa dynamik och variera hastigheten i texten. Han är känd för sina korta meningar, men är inte uteslutande korthuggen och direkt. Han använder mycket medvetet meningsuppbyggnaden för att skapa en känsla, lika mycket som han använder orden för att förmedla handlingen. Behöver han en lång mening använder han det. Behövs inte den långa meningen håller han sig kortfattad.

Det är inte för intet han fick Nobelpriset.

Jag känner mig plötsligt tvungen att läsa mer. Så jag letar fram The Snows of Kilimanjaro, A Day’s Wait och flera andra av hans noveller. Min favorit hittills är A Clean, Well-Lighted Place.

Men jag har ju inte läst alla noveller ännu, och bara en roman, så jag får kanske fortsätta Läsa Hemingway…

Ministry of Space

I’ve always had a soft spot for tales of alternative courses of history, and Ministry of Space has been on my To Read-list for years. Dealing in elements of World War II, the British empire, science fiction, and space travel, plus being written by Warren Ellis to boot, this book ticks off too many of my boxes to ignore. The collected edition being back in print, finally made it possible for me to get my hands on it.

ministry-of-space-ellis-weston-image-coverMinistry of Space starts off at the conclusion of the second world war. Britain manages to capture the top German rocket scientists and set them to work on their newly created space programme. Backed by a massive black budget, the programme makes constant leaps in technology, effectively making Britain the only power to truly enter the space age.

As a sci-fi short story, Ministry of Space works well. All the elements of a good sci-fi story are there – heroism, futuristic technology, ventures into the unknown, new frontiers – but I can’t help but feel that this story could and should be much more.

I understand that a longer story would’ve greatly increased the work effort, especially if turned into a comic. But I think there’s plenty of stuff and possible story lines in there for an entire novel, or indeed an arch of novels. Not to sound disrespectful, but I think the idea is too good and contains too many aspects for a mere, lonesome comic book.

Ellis chooses to focus on the British space programme alone, while I would’ve loved to see the story greatly expanded. What about world politics? Economy? Or what about other space programmes? The American space programme being the only other briefly mentioned. In this version of history there is no real space race, but surely the US and USSR wouldn’t have let the UK dominate space like this? And if they would, and did, at least explain why! And what about throwing China or Japan into the mix?

In the end, the only source of tension in the story is the question of where the money in the black budget came from. This would’ve worked great as one of many story lines in a greater context, but as it stands, the build up and conclusion simply isn’t strong enough.

Ministry of Space is a great idea, but doesn’t feel like a finished product.