En av mina favoritböcker är Greven av Monte Cristo. Ja, man kan nog till och med säga att Dumas var en av mina tidiga favoritförfattare – om man räknar bort barnlitteraturen.
Jag läste De Tre Musketörerna redan i femte klass, och det skriver jag inte för att skryta för jag var nog inte alls mogen för den vuxna litteraturen. Jag tyckte boken var svår och jobbig att ta mig igenom. Jag tror till och med att läraren avrådde mig från att läsa den, men jag stod på mig. Vilket tyder på en tidigt välutvecklad tjurskalle snarare än läshuvud.
Jag minns att jag vid bokredovisningen insåg att jag aldrig uttalat namnet D’Artagnan högt – eller hört någon annan säga det för den delen – och var helt handfallen inför uttalet.
Det brukar sägas att man inte ska håna den som uttalar ett ord fel, eftersom det tyder på att hen lärt sig ordet genom läsning – och då underförstått att det är fint att lära sig saker genom att läsa. Men jag vill nog hävda att om man inte kan uttala huvudpersonens namn vid en bokredovisning inför läraren och hela klassen så har man inte gjort läxan riktigt hela vägen fram.
Detta fick mitt 10- eller möjligen 11-åriga jag att ideligen staka mig på de outtalbara franska namnen, som jag dittills bara tyst registrerat. Constance de Bonacieux. D’Artagnan. Cardinal Richelieu. Et ainsi de suite.
Men jag älskade verkligen historien om de tre musketörerna och blev inte avskräckt från fortsatt läsande. (Tjurskallen, ni vet.)
Till exempel gav jag mig även i väldigt unga år på Don Quijote. Någon hade sagt att det var den mest klassiska av klassiska romaner och att den var väldigt, väldigt rolig. Biblioteket hade bara en svingammal översättning, säkert första svenska utgåvan från 1880-talet, som var torr och träig och riktigt, riktigt skittråkig!
Men Greven av Monte Cristo, den föll jag för. Hårt. Jag kände så enormt med Edmond Dantes. Jag vet inte riktigt varför jag kände så starkt med Dantes, med tanke på att som född i svensk, vit, kärnfamiljs(lägre)medelklass på tidigt 1980-tal, var förmodligen den största oförrätt jag utsatts för att jag var tvungen att klippa gräset och tvätta bilen för veckopengen.
Det finns dock ett stort problem för mig att påstå att Greven av Monte Cristo är en av mina favoritböcker. Jag har nämligen insett att jag faktiskt aldrig läst Dumas originalversion.
Jag har läst Illustrerade Klassiker. Sett otaliga filmatiseringar – favoritversionen är den från 1975 med Richard Chamberlain i huvudrollen. Jag vill även minnas att jag hört den som radioteater. Men jag insåg när jag låg och lyssnade på en version uppläst av Anthony Valentine att jag nog banne mig aldrig läst den för egen maskin.
Men vad är det för krav, att man ska behöva ha läst sin favoritbok? Låter orimligt, tycker jag. Dessutom onödigt i dessa tider av alternativa fakta. Det borde väl räcka att jag påstår att jag läst den för att det ska bli sant?
Jag har läst Greven av Monte Cristo. Den var jättebra. Terrific!
