Greven av Monte Cristo

En av mina favoritböcker är Greven av Monte Cristo. Ja, man kan nog till och med säga att Dumas var en av mina tidiga favoritförfattare – om man räknar bort barnlitteraturen.

Jag läste De Tre Musketörerna redan i femte klass, och det skriver jag inte för att skryta för jag var nog inte alls mogen för den vuxna litteraturen. Jag tyckte boken var svår och jobbig att ta mig igenom. Jag tror till och med att läraren avrådde mig från att läsa den, men jag stod på mig. Vilket tyder på en tidigt välutvecklad tjurskalle snarare än läshuvud.

Jag minns att jag vid bokredovisningen insåg att jag aldrig uttalat namnet D’Artagnan högt – eller hört någon annan säga det för den delen – och var helt handfallen inför uttalet.

Det brukar sägas att man inte ska håna den som uttalar ett ord fel, eftersom det tyder på att hen lärt sig ordet genom läsning – och då underförstått att det är fint att lära sig saker genom att läsa. Men jag vill nog hävda att om man inte kan uttala huvudpersonens namn vid en bokredovisning inför läraren och hela klassen så har man inte gjort läxan riktigt hela vägen fram.

Detta fick mitt 10- eller möjligen 11-åriga jag att ideligen staka mig på de outtalbara franska namnen, som jag dittills bara tyst registrerat. Constance de Bonacieux. D’Artagnan. Cardinal Richelieu. Et ainsi de suite.

Men jag älskade verkligen historien om de tre musketörerna och blev inte avskräckt från fortsatt läsande. (Tjurskallen, ni vet.)

Till exempel gav jag mig även i väldigt unga år på Don Quijote. Någon hade sagt att det var den mest klassiska av klassiska romaner och att den var väldigt, väldigt rolig. Biblioteket hade bara en svingammal översättning, säkert första svenska utgåvan från 1880-talet, som var torr och träig och riktigt, riktigt skittråkig!

Men Greven av Monte Cristo, den föll jag för. Hårt. Jag kände så enormt med Edmond Dantes. Jag vet inte riktigt varför jag kände så starkt med Dantes, med tanke på att som född i svensk, vit, kärnfamiljs(lägre)medelklass på tidigt 1980-tal, var förmodligen den största oförrätt jag utsatts för att jag var tvungen att klippa gräset och tvätta bilen för veckopengen.

Det finns dock ett stort problem för mig att påstå att Greven av Monte Cristo är en av mina favoritböcker. Jag har nämligen insett att jag faktiskt aldrig läst Dumas originalversion.

Jag har läst Illustrerade Klassiker. Sett otaliga filmatiseringar – favoritversionen är den från 1975 med Richard Chamberlain i huvudrollen. Jag vill även minnas att jag hört den som radioteater. Men jag insåg när jag låg och lyssnade på en version uppläst av Anthony Valentine att jag nog banne mig aldrig läst den för egen maskin.

Men vad är det för krav, att man ska behöva ha läst sin favoritbok? Låter orimligt, tycker jag. Dessutom onödigt i dessa tider av alternativa fakta. Det borde väl räcka att jag påstår att jag läst den för att det ska bli sant?

Jag har läst Greven av Monte Cristo. Den var jättebra. Terrific!

Läsa Hemingway

Det går inte att läsa Hemingway utan att vara starkt medveten om att det är Hemingway man läser. Författarens skugga faller över bladen och man tvingas förhålla sig både till personen Hemingway och personkulten kring honom, samtidigt som man ska förhålla sig till själva texten.

För man läser inte en bok av Hemingway, man Läser Hemingway.

Personkulten känns svårgenomtränglig tack vare alla kvasiintellektuella mans-män som slänger sig med Hemingway-citat och skrattar bullrigt och platskrävande åt sina egna skämt. Jag är inte säker på att dessa män ens existerar, men jag ser dem för mitt inre så fort Hemingway nämns. Det har länge fått mig att avstå från att läsa hans böcker.

Innan jag började med A Farewell to Arms läste jag alla sågningar av boken som jag sprang på. Jag ville gå in med inställningen att den var högt överskattat. Kanske viktigt för sin tid, men irrelevant och daterat i den rådande samtiden. Jag ville inte gilla Hemingway. Eller rättare sagt, jag ville inte vara en man som gillar Hemingway.

Farväl, armar!

Men så beslöt jag mig slutligen för att försöka läsa en bok av Hemingway. Försöka bortse från vem författaren är och bara läsa skiten som vilken dussin-bok som helst.

Jag märkte snabbt att jag gillade det. Jättemycket. Att jag tyckte det var jättebra skrivet. Fantastiskt bra skrivet.

Hemingway är rak i sitt språk men suggestiv i sitt berättare. Han undviker att förklara och beskriva alla detaljer. Han ställer krav på läsaren. Vissa saker utelämnar han för att de är så universella att de inte ska behöva påpekas.

Till exempel beskrivs aldrig smärtan när Henry får benen sönderslitna av granatsplitter. Däremot beskrivs hur benen och skorna var blöta och varma – att de är blöta och varma av blod nämns inte, för det är självklart. Det nämns att hans knäskål inte längre befann sig där en knäskål traditionellt sett befinner sig, och omständigheter som förvärrar smärtan beskrivs. Som när männen som bär honom till säkerhet tappar honom i marken. Man förstår att det gör ont utav bara helvete, men smärtan nämns inte, för den är självklar.

Andra saker utelämnar Hemingway för att de är självklara för honom, och inte avgörande för historien. Vill läsaren förstå alla detaljer är det upp till läsaren att utbilda sig vidare. Hemingway har inte tid att förklara. Han förlitar sig på läsarens egna förmågor.

En mycket svårbemästrad balansakt.

Jag slås av är hur Hemingway jobbar med meningslängd för att skapa dynamik och variera hastigheten i texten. Han är känd för sina korta meningar, men är inte uteslutande korthuggen och direkt. Han använder mycket medvetet meningsuppbyggnaden för att skapa en känsla, lika mycket som han använder orden för att förmedla handlingen. Behöver han en lång mening använder han det. Behövs inte den långa meningen håller han sig kortfattad.

Det är inte för intet han fick Nobelpriset.

Jag känner mig plötsligt tvungen att läsa mer. Så jag letar fram The Snows of Kilimanjaro, A Day’s Wait och flera andra av hans noveller. Min favorit hittills är A Clean, Well-Lighted Place.

Men jag har ju inte läst alla noveller ännu, och bara en roman, så jag får kanske fortsätta Läsa Hemingway…

Ministry of Space

I’ve always had a soft spot for tales of alternative courses of history, and Ministry of Space has been on my To Read-list for years. Dealing in elements of World War II, the British empire, science fiction, and space travel, plus being written by Warren Ellis to boot, this book ticks off too many of my boxes to ignore. The collected edition being back in print, finally made it possible for me to get my hands on it.

ministry-of-space-ellis-weston-image-coverMinistry of Space starts off at the conclusion of the second world war. Britain manages to capture the top German rocket scientists and set them to work on their newly created space programme. Backed by a massive black budget, the programme makes constant leaps in technology, effectively making Britain the only power to truly enter the space age.

As a sci-fi short story, Ministry of Space works well. All the elements of a good sci-fi story are there – heroism, futuristic technology, ventures into the unknown, new frontiers – but I can’t help but feel that this story could and should be much more.

I understand that a longer story would’ve greatly increased the work effort, especially if turned into a comic. But I think there’s plenty of stuff and possible story lines in there for an entire novel, or indeed an arch of novels. Not to sound disrespectful, but I think the idea is too good and contains too many aspects for a mere, lonesome comic book.

Ellis chooses to focus on the British space programme alone, while I would’ve loved to see the story greatly expanded. What about world politics? Economy? Or what about other space programmes? The American space programme being the only other briefly mentioned. In this version of history there is no real space race, but surely the US and USSR wouldn’t have let the UK dominate space like this? And if they would, and did, at least explain why! And what about throwing China or Japan into the mix?

In the end, the only source of tension in the story is the question of where the money in the black budget came from. This would’ve worked great as one of many story lines in a greater context, but as it stands, the build up and conclusion simply isn’t strong enough.

Ministry of Space is a great idea, but doesn’t feel like a finished product.

Stina Stoor – Bli som folk

stinastoor-blisomfolk

Efter att ha hört Stina Stoors Sommar i P1 blev jag väldigt sugen på att läsa hennes novellsamling Bli som folk. Hennes dialekt och pricksäkra sätt att formulera en beskrivning av en barndom och en uppväxt fängslade mig.

Stina Stoor lyckas med enkla ord beskriva mycket svårbeskrivliga saker. Framför allt fångar hon känslan av att vara barn, ett barns värld, hur barnet uppfattar verkligheten. En verklighet som i en vuxens ögon kan ses som miserabel och fruktansvärd, men som är självklar och “normal” för barnet, som inget annat vet. Skildringarna av alkoholism, frånvarande föräldrar, fattigdom och utanförskap – beskrivningarna av det udda – är det som griper mig mest.

Att boken är skriven på dialekt är inte bara en gimmick, utan är just det som möjliggör det enkla språket. Det är vanligt folk som berättar. Som folk är mest. Lite banalt och oförfinat. Man vill gärna dra paralleller till Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget, som också är skriven på västerbottniska. Det blir på något vis mer verkligt. Tragiskt och dråpligt på samma gång.

Mänskligt.

Bli som folk ska läsas långsamt, med det där norrländska lugnet och självklarheten. Orden ska uttalas i huvudet. En alltför snabb läsare kommer missa stora delar av bokens behållning, för ofta utspelar sig halva berättelsen i bisatserna.

Tao Lin – Shoplifting from American Apparel

After watching a segment on Tao Lin on Babel, the excellent Swedish TV-show on literature, I put him down on my To Read-list. I picked up a copy of Shoplifting from American Apparel (Swedish title: Sno kläder på American Apparel) from the library.

The book portraits the tech oriented fellowship of young people very well, and it oozes of the awkwardness that youth without a sense of social direction tend to exude. Something I can identify with quite easily, as this was pretty much my own life from my late teens to mid twenties.

But that’s all this book has got going for it. The writing is very rigid and to the point, which isn’t necessarily a bad thing, but Lin turns into a mere pile of events. Highly uninteresting events. My main problem with the book is that nothing happens. There’s no story. The only interesting bit is when the main character is caught shoplifting and has to spend a day in jail. The rest of the book is just nothing.

When reading, I felt like I was being played a joke by the author. Like he’s experimenting with how badly and awkwardly he can write and still maintain an audience. To see how much name dropping and vegan smoothies he can get into a hundred pages without getting called on it. As if he’s attempting irony, but failing, on purpose, ironically.

Perhaps this book isn’t representative of his work in general, and the translation didn’t do it any favours. But truth be told, I think this was enough Tao Lin for me.