Litteratur – Sida 4 – Marcus Lagré

Erland Loe – Doppler

Erland Loes karaktär Doppler är en framgångsrik och på ytan lycklig familjefar, med välartade barn och en perfekt fru. Han har ett välbetalt jobb och smakfullt renoverat hus på rätt adress.

Men under ytan börjar stressen och hetsen i det moderna medelklasslivet att äta på honom.

Efter att ha vurpat rejält med cykeln drabbas han, liggandes på rygg i skogen, av insikter. Han börjar längta till ett enklare, långsammare liv. Han lämnar jobb och familj för att bosätta sig i ett skogsparti strax utanför Oslo. Där lever han i ett tält tillsammans med älgkalven Bongo, som han kommer att betraktar som både barn och livskamrat.

Loe skriver med mycket humor. Doppler är både rolig och tragisk, avundsvärd och avskyvärd. Hans förhållande till andra människor, främlingar så väl som familj, är sorgligt. Hans empatiska förmågor är så trasiga att han bara tycks kapabel att känna kärlek i sin mycket underliga relation till Bongo.

Upplägget kanske inte låter så lockande men Doppler är en fantastiskt rolig bok, som ställer många bra frågor om hur vi i västvärlden – och framför allt i Skandinavien – lever våra liv. Ifrågasätter vad vi värderar och vad som driver oss, fast utan att bli speciellt djup.

Jag har lätt för att känna igen mig i Doppler. Lite för lätt. Oroväckande lätt.

Likt Doppler är jag trött på det materialistiska. Trött på att vara duktig. Trött på att vara snäll och förstående mot idioter, som inte för en sekund skulle återgälda artigheten. Trött på medelklassens ängslighet, följsamheten och konformism.

Men, olikt Doppler, känner jag ingen lockelse att flytta till skogs eller förvirring kring min roll som far och äkta man. Jag trivs i stort med det moderna livet, men tycker det är allt för lätt att tappa fokus och sikte på det som är viktigt, eftersom man ständigt lockas och pockas av bilder på nätet, inbillade krav och habegär.

Dopplers bisarra tankebanor och ställningstaganden kan vid första anblick verka dumma och naiva, men är ofta tänkvärda. Tänkvärda just på grund av sin enkelhet och läsaren tvingas fundera igenom varför hans tankar känns dumma.

Är det Doppler som är dum eller jag som förletts av en vilsen samtid?

Dylaneffekten

Jag är inget jättefan av Bob Dylan. Jag känner sällan ett sug efter att lyssna på Dylan. Däremot kan jag, de gånger jag faktiskt lyssnar på honom, tänka: Han är ju jävligt bra egentligen.

Det som slagit mig, och satt fingret på en öm punkt, sedan det blev känt att Dylan får Nobelpriset i litteratur är alla reaktioner i stil med: Jaha, ja nu får jag väl ta och börja lyssna på vad han faktiskt sjunger!

De kommentarerna belyser något som irriterat mig ända sedan de tidiga tonåren, då jag började lyssna på musik. Alltså, verkligen började lyssna och höra, inte bara konsumera blint – eller dövt, i det här fallet.

Det må låta pretentiöst, men att lyssna på Dylan utan att lyssna på texterna är som att gå på bio och inte bry sig om handlingen, utan bara “titta på de fina bilderna”. Man missar en så stor del av poängen att man egentligen missar alltihop.

På den tiden jag gick på nattklubb, kunde jag nästan illamående stå och se på hur tjejerna dansade och sjöng med till låtar med direkt eller indirekt sexistiska, nedsättande, objektifierande texter. Det var svårt att inte tappa respekten där då.

Och i den mån jag själv ägnat mig åt att skriva rock- och pop-texter, har jag insett att ingen jävel bryr sig om vad du sjunger. En gång när mitt gamla band Schizo skulle framföra Nirvanas Smells Like Teen Spirits hade jag glömt texten. Jag kom bara ihåg Weird Al Yankovics paroditext på låten, så jag sjöng den istället. Ingen märkte något.

Det är som att orden bara ses som en bärare av rösten, för att framföra melodin, men att innebörden av dem i bästa fall är sekundär, om inte helt obetydlig. När du slitit med en text för att på bästa, mest underfundiga sätt försöka förmedla det du känner eller vill ha sagt, och ingen lyssnar eller bryr sig, känns det ganska hopplöst. Att man kunde klämt in vilket rajraj som helst, och alla hade ändå lett och jublat.

Ett tragiskt exempel är hur, efter att Ian Curtis i Joy Division tagit sitt liv, alla insåg att han faktiskt menade det han sjöng. Ett annat exempel är alla som gnäller på att Håkan Hellström “inte kan sjunga”. Nej, han kan inte sjunga som en musikalartist, men hans röst är perfekt för att förmedla de väldigt fina texter han skriver. Och om man inte lyssnar på texterna, ja då har man som sagt missat alltihop. Sen måste man givetvis inte gillar Håkan Hellström för det, men att bara klanka på hans röst är ett lite för billigt grepp.

Nu kan vi träta över Bob Dylans gubbighet och att akademien gjort ett misstag som utsett just honom till årets Nobelpristagare, och hur det finns andra rockpoeter som förtjänar priset mer – Patti Smith, Leonard Cohen, Kate Bush, Paul Simon etc. Men låt oss glädjas över att rock- och pop-poesi äntligen blivit insläppt i det finaste av finrum, och att Dylan är lika mycket poesi som Tranströmer. Att det inte finns någon anledning att dessa ska ses som väsenskilda konstformer.

Och kanske, bara kanske, några fler börjar lyssna på vad som faktiskt sjungs och förmedlas, och att vi då kanske, bara kanske, kan få en liten nivåhöjning av textförfattandet i populärmusiken.

Vi kan kalla det Dylaneffekten – ni hörde det här först!

Little Black Classics

Penguins Little Black Classics is a brilliant idea. Short, bitesize books of literary classics at a very low price. The problem with the execution of this idea is, on the other hand, that some of these books are utterly worthless.

In a time when book publishers have to compete with the internet, and all its content and ease of access, the publishers have to be better than the internet.

For example, the Edgar Allen Poe compilation The Tell-Tale Heart presents three of Poe’s most important short stories – previously mentioned The Tell-Tale Heart, The Fall of the House of Usher, and The Cask of Amontillado. A brilliant introduction to the works of Poe, for anyone interested in reading the essential classics.

The book could’ve been made even better, by adding a short analysis as to why these works are important, since it has some pages to spare.

Now, on the other side of the spectrum, we have the Oscar Wilde book Only Dull People Are Brilliant at Breakfast. I haven’t read much by Wilde, and thought this would be something similar to the Poe book – i.e. an introductory compilation of essential short stories, or similar, to the author’s work. But it isn’t. Only Dull People is a collection of Wilde’s famous one-liners. While most of them are shewed and brilliant, I don’t really see the point of collecting them, out of context, on their own, stacked upon each other, in a book.

Why? Because this is something the internet is much better for. Unrefined, raw information, presented out of context. Something anyone can do and put out there.

The publisher really needs to make their products worth while. Provide analysis. Provide context and refinement. Otherwise, what’s the point?

The Tell-Tale Heart I will probably read many times over in my lifetime. Only Dull People Are Brilliant at Breakfast I will not. Not through any fault of Wilde, but this collection is pointless in the presence of the internet. The novelty of it wore off about half way through.

Carl Hamilton – Det infantila samhället

Carl Hamiltons bok Det infantila samhället har tio år på nacken, men ämnet är fortfarande aktuellt. Ännu ser vi artikel på artikel om hur barn och unga mår dåligt och hur vuxenvärlden tycks ha kapitulerat.

Boken börjar väldigt bra. Han tar upp bristen på gränsdragningar från vuxenvärlden – en brist på vuxna som slutar förhandla och argumentera och bara säger ifrån. Punkt slut. En värld av vuxna som vägrar vara vuxna. Vägrar ta ett helhetsansvar. Han argumenterar bra och det är lätt att hålla med honom.

Tyvärr börjar Hamilton allt eftersom sidorna går att glorifiera sin egen barndom, och argumentationen tar en gubbig “på min tid”-ton. Han pekar finger och tycker folk skiljer sig till höger och vänster, och att vuxna bara sätter sig själva och sina intressen i första hand.

Sen börjar han rapa “fakta”, i en oändlig ström av den tråkigaste formen av statistik-journalistik. Barn till skilda föräldrar mår såhär dåligt i förhållande till barn som bor med båda sina föräldrar. Såhär otrygga känner sig skiljsmässobarn. En flod av statistik, men väldigt lite egen analys. Hans ord blir till ett pekfinger som frenetiskt hamrar på dåliga siffror och säger: “Titta! Titta så dåligt är!”

När han ska beskriva den kultur och underhållning som erbjuds unga, gör han långa utdrag med repliker från Big Brother. Lite öppet mål kan tyckas. Sida efter sida. Många sidor. Jag vet inte om det är brist på material som får honom att i detalj redogöra för merparten av ett avsnitt Big Brother, för någon utförligare analys blir det inte. Bara: “Titta! Titta så dåligt det är!”

Riktigt vrålgubbigt blir det när Hamilton börjar prata om hur mycket sämre barnen fått det sedan kvinnorna lämnade hemmet och började förvärvsarbeta. Det verkar han tycka är jättedåligt, samtidigt som han varnar för skiljsmässan, där kvinnor ofta hamnar i en väldigt utsatt ekonomisk situation. Varför gör de det? Jo, det säger han själv: de har varit hemma och tagit hand om barnen. Men jobba, det ska de inte göra.

Efter halva boken känns det som att man sitter och läser en extremt lång insändare. Likt Siewert Öholm parad med Alf Svensson (på speed), snurras moralfingret i en allt högre hastighet, tills man faktiskt inte riktigt vet vad och vem det är som kritiseras längre. Eller varför. För allt är bara dåligt, för det är inte längre som det var på Carl Hamiltons tid.

Ungefär där orkar jag inte läsa mer. Det är synd, för det är ett viktigt ämne och boken är inte helt befriad från bra poänger. Men det blir för mycket pekfinger och för lite hjälpande hand.

Karin Bojs – Min europeiska familj

Karin Bojs Min europeiska familj är ett ambitiöst försök att spåra våra gemensamma rötter, genom att spåra sina egna förmödrars historia. Om man lyckas bortse från att Bojs nästan bara kan uttrycka sig i termer av sin egen förträfflighet, så är det här en fantastiskt bra bok! Vi får följa hennes resa genom Europa, där DNA-analyser får bestämma vart kosan ska styras och vilken del av historien som står på tur att redovisas.

Bojs har en något amerikansk skrivstil. Det är mycket upprepningar/tillbaka blickar på det som redan skrivits, som mest känns som onödig utfyllnad. Ibland känns det som att Bojs inte riktigt litar på att läsaren har varit uppmärksam och att hon därför måste upprepa det hon redan sagt bara ett tiotal sidor tidigare. Man känner sig ständigt misstrodd och skriven på näsan. Som författare bör man nog utgå ifrån att läsaren är intresserad av ämnet och kapabel att hålla vissa basala detaljer från det föregående kapitlet i huvudet.

Bojs hänfaller ofta åt en väldigt självgod ton. Hon vill ofta framhålla hur tidigt hon själv var med och rapporterade om nya rön, när hon skrev om det, när hon träffade den och den personen. Ofta helt i onödan, eftersom det sällan tillför boken något.

Det är synd, för Karin Bojs är onekligen en skicklig journalist. Med hennes meritlista, och inte minst med det gedigna arbetet bakom den här boken, borde hon inte behöva känna sig nödgad att ständigt påtala sina meriter. Det vore mer klädsamt att låta det gedigna arbetet tala för sig själv, istället för att ständigt påtala det gedigna i arbetet.

Nej, det handlar inte om att man inte får vara stolt över sitt arbete. Det handlar om att inte ständigt gnida sin förträfflighet i läsarens ansikte och att inte lita på att läsaren är intelligent nog att förstå. Till slut känns det nästan mer ängsligt än självgott. Som att hon hela tiden måste påminna läsaren och sig själv om hur bra hon faktiskt är.

Kanske ännu ett bevis föra att även en bra redaktör behöver en bra redaktör.

Men, med det sagt, är jag villig att förlåta Bojs all sin självgodhet och faller gladeligen in i lovkören som besjungit henne och Min europeiska familj. Det ligger ett mycket långt och gediget arbete bakom boken. Det märks att det är ett genuint personligt intresse som når sin kulmen. Vi svänger mellan känslosamma beskrivningar och vetenskapligt redogörande. Konstateranden och kvalificerade gissningar. Spekulationer och rena fantasier. Allt silat genom Bojs kunnande och sunda förnuft och är mycket pedagogiskt upplagt.

Även om det är DNA-analyserna som är grunden till och det som driver historien framåt, vävs biologi, kulturhistoria, arkeologi och en hel rad andra vetenskaper in i historien. Som sagt väljer Bojs att följa sin egen genetiska linje genom historien. Ett smart och bra sätt att avgränsa och stycka upp ett annars näst intill oöverskådligt projekt.

Hon redogör uttömmande och detaljerat för många historiska skeenden, men viktigast av allt är att hon väcker intresset och viljan att läsa mer och fördjupa sig i delar av historien. Jag finner bland annat att jag bli väldigt sugen på att läsa mer om Doggerland, neandertalarna och hunden och människans gemensamma historia.

Hade Bojs bara kunnat hålla sitt ego något mer dämpat, hade läsningen varit odelat angenäm.