– Nä, jag har sagt det till barnen, va, att om de vill att jag ska komma så får de säga till. Jag kan ju inte hålla ordning på alla barnbarnens födelsedagar!
Jag stod på en loppmarknad i Norrköping och överhörde en man i 60-årsåldern språkas med en gammal bekant.
– Grabbens äldsta tjej fyller femton nu nästa helg, men då kan ju inte jag komma, va, för då ska jag till Mantorp på sån där Bug Run. De kör racing med massa gamla folkabubblor, vettu, det är riktigt roligt och mycket trevligt folk kommer det.
Vad är det med mäns oförmåga att vårda sina relationer? Vad är det som gör oss som släkte så in i helvete oförmögna att engagera oss i andra människor?
Någon kan hävda att jag träffat på en alldeles utomordentligt knepig karl, men så där är många – om inte de flesta – män i den åldern. De håller reda på sitt. Så länge de har en partner som ser till att de uppfyller sina “familjeplikter” märks deras oengagemang inte så mycket. Så länge nån annan får dem att förstå att Bug Run är en återkommande händelse, men att hans barnbarn bara fyller femton – ett viktigt symboliskt år för en ung människa – en gång i livet.
Vad är det som gör att den där mannen inte kan hålla ordning på alla barnbarnens födelsedagar, när han uppenbarligen kan ha koll på när det är Bug Run?
Jo, det beror på att han inte är det minsta intresserad av sina barnbarns bemärkelsedagar, för de handlar inte om honom. Däremot är Bug Run viktigt, för det tycker mannen är kul, och dit kommer det så mycket “trevligt folk”. Familjen, barnen och barnbarnen är tydligen inte trevligt folk.
Och mannen skäms inte ens för att säga det, utan säger det med ett tonfall som gör gällande att allt detta är självklarheter. Han skäms inte, för han är norm bland hans likar. Inget anmärkningsvärt.
På konversationen förstod jag att mannen inte längre levde tillsammans med den kvinna han hade fått barn med, och hans nya relation var nog inte överförtjust i att hålla ordning på hans barnbarns födelsedagar. Och då blir det som det blir.
Mannen håller reda på de dagar han tycker är viktiga för honom. Evenemang på Mantorp Park, till exempel. Och inte kan han tänka sig att åka från evenemanget ett par timmar för att äta tårta och ge sitt barnbarn uppmärksamhet, för tänk om han missar nåt. Tänk om han skulle gå miste om ett så signifikant ögonblick i sitt eget liv som när en folkasnurra sladdar i Mantorp? Eller allt “trevligt folk” han skulle kunna missa att skapa gravt ytliga bekantskaper med under de timmar han var borta?
Nej, bättre att ignorera familjerelationerna för de ligger ändå fasta likt en naturlag – han är flickebarnets farfar hur illa han än sköter uppdraget.
Och om de verkligen älskade och förstod honom skulle de förlagt kalaset till Mantorp Park.
Och relationer, det är väl ändå bara för kvinnor och bögar?