Du är vad du tycker om vad andra äter

Dr Samuel Johnson skrev en gång att den som inte bryr sig om vad hen äter förmodligen inte bryr sig om så mycket annat heller. Jag gillar det där citatet, eftersom ganska mycket kan sägas om en person genom att studera vad vederbörande äter. Men det som tycks definiera vår samtid är inte att vi lite till mans tänker på vad vi själva äter, utan att vi tänker så extremt mycket om vad andra äter.

“Du är vad du äter” har blivit “Du är vad du tycker om vad andra äter”.

Jag följer inga direkta dieter. En del skulle kanske kalla mig flexiterian, eftersom jag ofta väljer vegetariskt, men äter kött, fågel och fisk några gånger i veckan. Jag vill dock inte kalla mig flexiterian. Det är ett löjligt ord. Varför behövs en etikett bara för att jag inte tycker varje måltid måste innehålla delar av dött djur? Kräver mina matval verkligen en identitetsbeteckning då? Bara ett riktigt jävla kötthuvud kan tycka det är något märkvärdigt.

Förvisso äter jag laktosfritt. Efter år av krånglande mage fick jag rådet av en läkare att prova laktosfritt ett tag, trots att jag egentligen inte uppvisade de “klassiska” symptomen. Det gjorde verkligen nytta och jag mår mycket bättre av att skippa laktos, men inte ens denna lilla avstickare från normen går okommenterat förbi. När jag bett om laktosfritt har det vid flera tillfällen hänt att folk fällt kommentarer i stil med: “Fast många äter ju laktosfritt helt i onödan.” eller “Mejerierna tjänar bra pengar på laktosfritt.”

Vad vill man ha sagt med en sådan kommentar? Att jag inte tänkt igenom mina mejerival ordentligt? Att de har röntgensyn och kan se att mina tarmar inte alls utvecklar gas på industriell skala av lite creme fraiche i maten?

Varför känner många en så stark nöd att fälla kommentarer om andras kostval? “Lille vän, jag vet vad som är bäst för dig.”

Själv faller det mig inte in att kommentera andras kostvanor. Det är, enkelt uttryckt, inte min ensak. Därmed inte sagt att jag aldrig noterar när andra sticker till sina barn och sig själva både ditten och datten i sötsaksväg så fort minsta tendens till trumpna miner uppstår. Det ligger dock inte för mig att försöka neutralisera det söta genom att slänga ur mig lite bitter sockerskam i deras ansikten.

Och jo, jag tycker också det kan vara riktigt störigt när folk koketterar med sina LCHF, fem-två, cigg-och-kaffe-dieter. Men vad fan, det finns väl saker jag koketterar med som andra tycker är skitstörigt. Vi har alla våra små hang-ups.

Jag vill inte döma andra efter deras matval. Även fast jag själv nog aldrig skulle kunna tänka mig LCHF – jag är på tok för förtjust i bröd, kakor och öl för ett sådant livsval – så känner jag allt för många som vittnar om dess positiva effekter på kropp och lynne för att avfärda det som trams. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att ha lärt mig att aldrig säga aldrig.

En del menar att kost och motion blivit den nya religionen. Dieter och träningsformer ger våra liv nya regler, strukturer och dygder. Och på samma sätt som vi bör värna religionsfriheten måste vi även värna kostfriheten. Vissa blir LCHF-fundamentalister, medan andra bara väljer att dra ner på bröd och pasta. Alla får välja det som passar den utan att bli förtryckt.

Jag tycker absolut man bör bry sig om vad man äter, men den som bryr sig för mycket om vad andra äter bör skaffa sig viktigare saker att tänka på.

Framför allt bör man låta maten tysta mun när dygdighetsgrodorna gör sig redo att hoppa ut.