Dom där

”Jag menar ju inget illa när jag säger neger.”

Två damer har satt sig vid bordet bredvid. Det är en varm julidag och jag står och väntar på min fru utanför ett kafé på Baltzarsgatan i Malmö. Vår yngsta son har just somnat i vagnen.

”Jag tycker dom där tar för lätt illa upp. Så lättkränkta.”

De är klädda som riktiga damer. Den ena i en pastellblå klänning i lätt tyg – kanske silke – med krås runt krage och knäppning. Den andra har en gråbrun ulldress med kavaj och kjol, som förvisso är ganska tunn, men som ändå ser för varm ut. Båda har nypermanentade frisyrer och talar som om de var en och samma mun.

”Så har jag ju alltid sagt.”

”Det heter ju neger! ”

”Ja, neger betyder ju svart. Svart man.”

”Precis!”

De har köpt en kanna bryggkaffe att dela på och varsin bit morotskaka, och parkerat sig vid ett av de små borden på kaféets framsida. Ett vingligt parasoll ger flyktig skugga medan det vajar i den lätta vinden. Damen i kråsklänning får växlande solen i ansiktet. Hon tar upp ett par tonade glasögon av Margaretha Krook-modell.

”Snart förbjuder man väl negerbollar också.”

”Ja, det är inte klokt!”

Jag tänker att chokladbollens framtid ser nog så ljus ut, men att negerbollen kanske försvinner när språket anpassar sig till ett samhälle med större kulturell bredd.

”Att vi, som bott här i alla de tider ska behöva anpassa oss till dom där.”

”Man tycker ju att dom där borde vilja passa in här. Annars kan dom väl flytta hem igen?”

Jag har också bott här i alla tider. I all min tid i alla fall. I början av mitt liv sa jag också negerboll, eller negerbulle. På den tiden var en man med mörk hy en neger, på samma sätt som en kvinna med ljust hår var en blondin. Jag menade inget illa med något av orden, men varken neger eller blondin är utan negativ laddning.

”Ja, jag är inte rasist, och jag vill inte på något vis tvinga dom där att flytta, men jag var här först. Varför ska jag ändra mig?”

Jag var också här före många av ”dom där”. Men när jag insåg att vissa tog illa upp av just det ordet, neger, då var det ingen större uppoffring för mig att sluta använda det. Ingen uppoffring alls, faktiskt. Och en negerbolls karaktäristiska smak och utseende ligger trots allt närmre chokladen än negerns. Således är chokladboll ett bättre namn.

”Men jag ska säga dig en sak, som jag blir kränkt av!”

Priset på torsken? Dunka-dunka-musik? Att du, trots din höga ålder, tvingas visa hänsyn mot andra – framför allt mot de som behöver den mest?

”När jag stiger på bussen, och där sitter en sån där jävla svarting och kör, och han minsann inte hälsar på mig!”

”Man blir ju förbannad!”

”Ja, kränkt!”

Ja. Man blir förbannad…

Min fru kommer ut med två takeaway-latte. Jävla kärring, mumlar jag.

”Va?!”

”Nej nej, inte du. Dom där.”

Nuet

Det tjatas om att leva i nuet. Att allt vi har är här och nu. Det är bara delvis sant.

Nuet är ett resultat av allt som skett upp till just denna punkt, och det är bryggan mellan det som precis inträffat och det som alldeles strax ska hända. Så nuet är summan av allt vi gjort upp till detta nu, och detta nu kommer påverka alla våra kommande nu, i resten av våra liv.

Att leva i nuet innebär att stänga av sitt konsekvenstänkande och sina analytiska förmågor. Att stänga av allt man fostrats och utbildats till att nära och utveckla. Ta ansvar. Tänk på konsekvenserna av det du gör. Analysera det du gjort och kritisera dig själv, tills du lärt dig göra “rätt”. Men lev för bövelen i nuet, för det är allt du har!

Men det är väl alltid så det är. Profeterna säger åt oss att det vi är är fel. Gud skapar oss på ett sätt som han sedan fördömmer oss för att vi är.

Nuet känns barnsligt. Obildat. Nästan lite dumt.

Nuet är för de redan lyckliga. Är man lycklig är det lätt att vara i nuet. Man tänker på allt det fantastiska som lett till att det just i detta nu är jävligt gött. På allt fint man har. På hur fint man har det. Och att det förhoppningsvis alltid ska få vara just så här gött.

Jag säger inte att det är fel att vara lycklig i nuet. Men när man sitter i sitt ångestmoln, avdomnad, trött och självkritisk går det inte att vara något annat än här och nu. Man ältar sitt nu. Fängslad. Man gräver där man står och ser bara detta djupnande hål som är här och nu.

Då vill man inget hellre än bort från här och nu. Man vill bort från nuet för nuet är lidande. Hoppet är framtiden och ett kommande nu, som då känns väldigt avlägset. Kanske omöjligt. Men likväl blir man med pekfingret anvisad att njuta av nuet, för det är allt du har. Njuuut!

Och så känner man sig dålig för att man inte kan ta vara på detta underbara nu, som alla andra tycks leva i och uppskattar så.

Att nuet är allt vi har är en djupt deprimerande tanke. Njut av dået. Njut av ljuva minnen av det som varit. Njut av det som hända skall. Njut av framtidsplaner och utsikten mot något bättre eller nytt. Njut av möjligheterna. Den som bara lever i nuet, utan konsekvens eller analys, kommer snabbt spendera sina dagar med att onanera och äta pommes frites.

Nuet är nödvändigt och förhoppningsvis gött, men på det stora hela överskattat. Snart nog sitter du på hemmet, senil och har ingen framtid kvar.

Först då är nuet allt du har.

Spårvagn

Det är morgon och jag sitter på spårvagnen på väg till jobbet. Det är alltid mycket folk så här dags. Många ska till jobbet, eller skolan.

Vid Söder Tull hoppar ett högljutt gäng unga killar ombord. Deras hetsiga konversation skär genom den annars ganska tysta vagnen. Skär genom mina Porta Pros och genom Sepulturas Chaos AD-platta, som råkar vara mitt soundtrack för färden.

Jag förstår inte ett ord av vad de säger. Det kanske är arabiska. Jag vet inte. Men det låter aggressivt. De bråkar om något, och jag förstår inte vad.

De sätter och ställer sig runt platsen jag sitter. En skolbok åker fram och viftas med frenetiskt. En av killarna, stor för sin ålder och med irriterad blick, snor åt sig boken och skäller på sin kamrat, som slår ut med armarna och tycks försvara sig.

Plötsligt byter de språk, inte till svenska utan till den renaste norrköpingsöstgötska som tänkas kan.

– Men för helvete, lika löser lika! Är de intermolekylära bindningarna lika, löses dem upp. Polära molekyler går inte att lösa med opolära. Hur svårt kan det va’?!

Jag kan inte låta bli att le. Invandrarungdomar som bråkar om kemiläxan. På två språk.

I can live with that.