Toyota Corolla

Bandet hade en replokal hos ABF på Annelundsgatan 55. Oftast cyklade eller gick jag dit från Nobelvägen 121 där vi bodde, i Barnrikehusen, men ibland hände det att latmasken fick säga sitt och jag tog bilen.

Det var vår första gemensamma bil, en röd Toyota Corolla av årsmodell 1991. Vi köpte den av en snubbe i Staffanstorp. Han var så provocerande dålig på att ljuga om bilens skick, när han självmant började yra om hur mycket där var kvar på kopplingslammerna, hur fint bromsarna tog, att däcken hade bra mönsterdjup. Inget av det där stämde, det kunde till och med jag med mina begränsade bilkunskaper snabbt genomskåda. Men bilen var billig och fräsch inuti, och pappa hade en kompis som kunde fixa det som behövdes till ett bra pris, så vi slog till.

På den tiden stod det en falafelvagn i korsningen Annelundsgatan – Norra Grängesbergsgatan. Jag stannade där för att köpa en rulle att mula i mig innan repet. Falafelgubben sneglade ut på min bil och skakade på huvudet.

– Mycket att göra på den bilen.

– Tror du? svarade jag. Jag tycker den går ganska fint.

– Nej nej, mycket att göra.

– Om du säger det så.

– Ska du sälja?

Nej, det hade jag ju inte tänkt, men jag tyckte det var underhållande att en främling helt sonika dissade min bil, för att sedan erbjuda sig att köpa den.

Spola fram några månader. Nu bor vi på Skvadronsgatan 31, i en fantastisk 20-talslägenhet, som jag ofta drömmer mig tillbaka till. Jag skulle hämta upp min flickvän (numera fru) på tågstationen.

Malmö Centralstation hade fram till ombyggnaden en fruktansvärt liten och trång yta mot Skeppsbron, där man kunde stanna med bilen för att hämta upp eller släppa av nära och kära som behagat begagna järnvägen som färdmedel. Det var en jättevarm sommardag, och jag hade snurrat varv på varv för att äntligen lyckas ta mig in, och på något magiskt sätt fickparkera i ett minimalt utrymme mellan två bilar. AC hade vi ingen, så jag satt med rutorna nervevad medan jag väntade.

Plötslig stiger en främling fram, knackar i biltaket och lutar sig in genom rutan.

– Tjena, kompis!

Eftersom vi befinner oss i Malmö, trodde jag instinktivt att snubben ville kränga nån form av knark.

– Hallå! Jag ska inte ha nåt, svarade jag. Min samtalskamrat verkade inte riktigt snappa upp vad jag sa, för han fortsatte.

– Mycket att göra på den här bilen.

Jag drabbades av en lättare deja vu.

– Säger du det, säger du, sa jag.

– Ja, mycket mycket, sa han och sparkade på däcket. Du vill sälja?

Jag tackade för erbjudandet, men sa att jag inte var i säljartagen.

Några månader senare slutade det med att vi, något oförtjänt, skrotade den stackars bilen. Vi hade blivit påbackade av en gubbjävel (jo, det var en tvättäkta gubbjävel). Bilen tycktes oskadd, så jag tog varken hans försäkringsuppgifter eller ens registreringsnummer. Det var dumt. På vägen hem lossnade avgasröret, och började skramla nåt helt vansinnigt, samtidigt som det brölade som värsta raggarbilen. Och skramlet och brölet bara tilltog.

Det var så fruktansvärt pinsamt att fickparkera i Malmö med en bil som – helt täckt med måsskit (varför hatar måsar röda bilar?) – skramlade och dönade som om apokalypsens fyra ryttare var i antågande. Folk vände sig, flera hundra meter bort, för att säkerställa att de inte behövde lägga benen på ryggen och fly från satansmaskinen som basunerade ut undergången i 120 decibel.

Hela avgassystemet behövde bytas, och det var en på tok för stor investering för att vi skulle bry oss om det.

Så jag körde den till skroten. Jag orkade inte ens tänka på alla däcksparkande Toyota-intresenter som skulle komma och säga: Oj, oj, mycket att göra här! För att sedan starta bilen, höra dånet och hojta: OJ, OJ, OJ! MYCKET ATT GÖRA HÄÄÄR! AJ, AJ, AJ!

Vi hade ändå redan tänkt köpa en ny bil. En Toyota Corolla. Det var snart tio år sedan, och vår tråkgråa Corolla börjar onekligen visa tecken på ålder. Idag fick jag följande SMS.

IMG_1420

Jag drabbades av en lättare deja vu. Först var jag lite sugen att skriva tillbaka, men hejdade mig. Jag vet ju ändå vad svaret kommer bli.

Mycket att göra på den…

Solitär

Ensamhet har en negativ klang på svenska. Ingen ska behöva vara ensam. Ensamhet leder till depression. Och visst är ofrivillig ensamhet sorglig och deprimerande. Men den självvalda ensamheten kan vara underbar.

På engelska skiljer man på solitude (att vara avskild och ohämmad) och loneliness (att vara nedstämd på grund av ensamhet). På svenska är solitär en synonym för patiens – ett lite tantigt kortspel, för någon med många porslinsfigurer på spetsdukar.

Jag tror fler behöver ensamhet och stillhet. Jag tror fler behöver ha tråkigt. När hjärnan har tråkigt börjar den stöka och rensa i vrårna. Den gräver sig ner i de där kartongerna i källaren, som man inte rört på många år. Och plötsligt… Nämen, hej! Här ligger mina gamla dagböcker! Och fotoalbumet jag trodde var borta. Och den här gamla CD-skivan, som jag tyckte så mycket om.

Men nu för tiden har vi aldrig tråkigt eller gräver i det gamla. Vi har skärmar som förser oss med nytt, hela tiden. Eller skaffar vi oss ett hus, med ständigt behov av uppmärksamhet och omtanke. Som att bo i en stor, dyr jävla tamagotchi.

Det där passar säkert vissa, men blir för mycket för andra.

Ensamheten kanske känns mossig, men för många föds de bra idéerna i ensamhet och stillhet. Nya idéer. Djupa resonemang. Googlar man på mossa får man mest träffar om hur man bekämpar mossa. Mossa på taket. Mossa i gräsmattan.

Bekämpa inte mossan, omfamna den!

Jag tror det är dags att börja bejaka sin introversion även om man inte identifierar sig som introvert. Det här ständigt hetsande, extroverta selfievärlden vi lever i börjar kännas osund och gjord. Vi har gjort det nu. Kan vi göra nåt annat ett tag? Kanske lägga patiens?

Winning!
Winning!

Dom där

”Jag menar ju inget illa när jag säger neger.”

Två damer har satt sig vid bordet bredvid. Det är en varm julidag och jag står och väntar på min fru utanför ett kafé på Baltzarsgatan i Malmö. Vår yngsta son har just somnat i vagnen.

”Jag tycker dom där tar för lätt illa upp. Så lättkränkta.”

De är klädda som riktiga damer. Den ena i en pastellblå klänning i lätt tyg – kanske silke – med krås runt krage och knäppning. Den andra har en gråbrun ulldress med kavaj och kjol, som förvisso är ganska tunn, men som ändå ser för varm ut. Båda har nypermanentade frisyrer och talar som om de var en och samma mun.

”Så har jag ju alltid sagt.”

”Det heter ju neger! ”

”Ja, neger betyder ju svart. Svart man.”

”Precis!”

De har köpt en kanna bryggkaffe att dela på och varsin bit morotskaka, och parkerat sig vid ett av de små borden på kaféets framsida. Ett vingligt parasoll ger flyktig skugga medan det vajar i den lätta vinden. Damen i kråsklänning får växlande solen i ansiktet. Hon tar upp ett par tonade glasögon av Margaretha Krook-modell.

”Snart förbjuder man väl negerbollar också.”

”Ja, det är inte klokt!”

Jag tänker att chokladbollens framtid ser nog så ljus ut, men att negerbollen kanske försvinner när språket anpassar sig till ett samhälle med större kulturell bredd.

”Att vi, som bott här i alla de tider ska behöva anpassa oss till dom där.”

”Man tycker ju att dom där borde vilja passa in här. Annars kan dom väl flytta hem igen?”

Jag har också bott här i alla tider. I all min tid i alla fall. I början av mitt liv sa jag också negerboll, eller negerbulle. På den tiden var en man med mörk hy en neger, på samma sätt som en kvinna med ljust hår var en blondin. Jag menade inget illa med något av orden, men varken neger eller blondin är utan negativ laddning.

”Ja, jag är inte rasist, och jag vill inte på något vis tvinga dom där att flytta, men jag var här först. Varför ska jag ändra mig?”

Jag var också här före många av ”dom där”. Men när jag insåg att vissa tog illa upp av just det ordet, neger, då var det ingen större uppoffring för mig att sluta använda det. Ingen uppoffring alls, faktiskt. Och en negerbolls karaktäristiska smak och utseende ligger trots allt närmre chokladen än negerns. Således är chokladboll ett bättre namn.

”Men jag ska säga dig en sak, som jag blir kränkt av!”

Priset på torsken? Dunka-dunka-musik? Att du, trots din höga ålder, tvingas visa hänsyn mot andra – framför allt mot de som behöver den mest?

”När jag stiger på bussen, och där sitter en sån där jävla svarting och kör, och han minsann inte hälsar på mig!”

”Man blir ju förbannad!”

”Ja, kränkt!”

Ja. Man blir förbannad…

Min fru kommer ut med två takeaway-latte. Jävla kärring, mumlar jag.

”Va?!”

”Nej nej, inte du. Dom där.”

Nuet

Det tjatas om att leva i nuet. Att allt vi har är här och nu. Det är bara delvis sant.

Nuet är ett resultat av allt som skett upp till just denna punkt, och det är bryggan mellan det som precis inträffat och det som alldeles strax ska hända. Så nuet är summan av allt vi gjort upp till detta nu, och detta nu kommer påverka alla våra kommande nu, i resten av våra liv.

Att leva i nuet innebär att stänga av sitt konsekvenstänkande och sina analytiska förmågor. Att stänga av allt man fostrats och utbildats till att nära och utveckla. Ta ansvar. Tänk på konsekvenserna av det du gör. Analysera det du gjort och kritisera dig själv, tills du lärt dig göra “rätt”. Men lev för bövelen i nuet, för det är allt du har!

Men det är väl alltid så det är. Profeterna säger åt oss att det vi är är fel. Gud skapar oss på ett sätt som han sedan fördömmer oss för att vi är.

Nuet känns barnsligt. Obildat. Nästan lite dumt.

Nuet är för de redan lyckliga. Är man lycklig är det lätt att vara i nuet. Man tänker på allt det fantastiska som lett till att det just i detta nu är jävligt gött. På allt fint man har. På hur fint man har det. Och att det förhoppningsvis alltid ska få vara just så här gött.

Jag säger inte att det är fel att vara lycklig i nuet. Men när man sitter i sitt ångestmoln, avdomnad, trött och självkritisk går det inte att vara något annat än här och nu. Man ältar sitt nu. Fängslad. Man gräver där man står och ser bara detta djupnande hål som är här och nu.

Då vill man inget hellre än bort från här och nu. Man vill bort från nuet för nuet är lidande. Hoppet är framtiden och ett kommande nu, som då känns väldigt avlägset. Kanske omöjligt. Men likväl blir man med pekfingret anvisad att njuta av nuet, för det är allt du har. Njuuut!

Och så känner man sig dålig för att man inte kan ta vara på detta underbara nu, som alla andra tycks leva i och uppskattar så.

Att nuet är allt vi har är en djupt deprimerande tanke. Njut av dået. Njut av ljuva minnen av det som varit. Njut av det som hända skall. Njut av framtidsplaner och utsikten mot något bättre eller nytt. Njut av möjligheterna. Den som bara lever i nuet, utan konsekvens eller analys, kommer snabbt spendera sina dagar med att onanera och äta pommes frites.

Nuet är nödvändigt och förhoppningsvis gött, men på det stora hela överskattat. Snart nog sitter du på hemmet, senil och har ingen framtid kvar.

Först då är nuet allt du har.