Funderingar – Sida 9 – Marcus Lagré

Biblioteket

Jag tycker om den här platsen. Den ligger längst bort, på andra våningen på Norrköpings stadsbibliotek. Här är sällan något spring, och platserna är oftast lediga. Här finns eluttag till datorn. Nära till böckerna om historia, konst och samhälle.

Tröttnar man på att läsa kan man titta på människorna som rör sig nedanför. Det är sällan någon tittar upp. Man blir i stort sett aldrig påkommen med att glo. Spårvagnarna rullar förbi i sakta mak och det är minimalt med annan trafik. Det är behagligt.

Få ställen i det offentliga rummet är så här stillsamma utan att kännas avskurna.

Att komma ut som introvert

Introvert betyder inte nödvändigtvis försagd bokmal med blicken i backen. Introversion handlar om att man har ett stort behov av kontemplation. Att man får energi av stillsamhet – allra helst ensamhet – och hur man reagerar på yttre stimulans. Inte att man nödvändigtvis hatar att träffa andra människor.

Men för den introverte kan det kosta på att vara social, och man kan snabbt bli överväldigad av intryck och folk. Man umgås helst i lugnare miljöer, i mindre sällskap, med personer man redan känner.

Själv undviker jag t.ex. nattklubbar och ställen med allt för hög musik – såvida jag inte är där för att specifikt lyssna på musiken. Och “mingelsfester” ska vi inte ens tala om. Menar du att jag är här för att träffa så många nya människor som möjligt? Till vilken nytta då? Nej, gå ni runt i er ryggdunkarcirkel, så sitter jag här med ett glas bubbel och tittar på. Eller, kan jag få ta med mig bubblet hem istället? Nähe. Asocialt, säger du.

Jag har egentligen inga större problem att prata med nya bekantskaper. Det är mest det att jag inte lockas av kallprat. Har man bara tagit sig förbi kallpratet kan det bli intressant. Däremot kan det låsa sig totalt när jag ska ringa ett telefonsamtal, även till personer jag känner väl. Jag våndas enormt innan jag ringer. Den jag ska ringar har ju säkert något viktigare för sig. Och ringa för att boka om en klipptid är nästan omöjligt. Vad ska den stackars frisören göra med sin tid om ingen annan kund kommer och tar tiden jag avbokat? Nej, då är det bättre vi väntar med att åka till akuten med det här brutna benet tills efter jag klippt mig, så slipper frisören omaket att ändra i sitt schema.

Det är inte så att man antingen är introvert eller extrovert. Det handlar som vanligt om en skala, där vissa är väldigt introverta och andra väldigt extroverta. De flesta landar, som vanligt, nånstans i mitten.

Själv landar jag i den introverta fållan när det gäller återhämtning, och det handlar inte bara om att jag tycker det är skönt med lugn och ro ibland. Jag behöver ensamhet för att ladda mina batterier, för att känna mig levande, för att inte bli helt utmattad. Och så länge jag är utvilad har jag inga problem att vara social.

När jag var liten ville jag bo på den där fyren i Jan Lööfs Morfar är pirat. Det verkade så fridfullt. — När jag var liten ville jag bo med min Commodore 64 i den där fyren i Jan Lööfs *Morfar är pirat*. Det verkade så fridfullt.

Större delen av mitt liv har det här inte inneburit något problem. Först när barnen kom blev det smärtsamt tydligt hur beroende jag är av att få vara ensam. Tidigare har det där i stort sett skött sig själv. Har jag behövt ensamtid har det bara varit att gå in på mitt rum, gå hem till min lägenhet, stänga in mig med min dator. Om jag var på fest en kväll, kunde jag enkelt låsa in mig och gömma mig dagen efter – utan att egentligen tänka på att det var det jag gjorde. Jag kunde isolera mig så mycket jag behövde, så länge jag behövde. När jag växte upp, var att vara ensam hemma bland det bästa jag visste.

Nu är det nästan en omöjlighet. Det går inte. Jag får inte. Barnen behöver mig.

Jag beskyller absolut inte mina barn för någonting. De är helt vanliga, normala barn. De har inget ansvar i det här. Men att ständigt ha någon som pockar på ens uppmärksamhet, springande runt benen kan vara slitsamt – även för den icke-introverte. Speciellt om man inte ens får sova ensam i sin egen säng, utan barnen kommer och vill ligga hos en varje natt. Panikkänslorna sprider sig. Man känner sig jagad. Man orkar inte vara den där lugna, glada föräldern man vill vara, utan reagerar negativt och avsnäsande, och man vill bara fly.

Så har säkert alla föräldrar känt nån gång.

Det introverta rimmar väldigt illa med dagens glorifierande av det extroverta. Av “effektivitet”. Den som gapar högst får uppmärksamheten och ses som handlingskraftig, utan att nödvändigtvis ha de bästa idéerna eller resonemangen. Eftertänksamhet och försiktighet ses som en svaghet. Man måste agera, reagera, snabbt snabbt snabbt. Snabbt är bra.

Det är inte lätt att få det lugn och den ensamhet som krävs för att ladda om. Inte när man ska vara en självuppoffrande förälder. En engagerad medarbetare. Ha en hobby på halvprofessionell nivå. Amatörelitidrotta. Alltid vara nåbar. Alltid vara närvarande.

Själv har jag ännu inte hittat balansen mellan arbete, familj och mig själv. Det kan kanske låta själviskt och svårt att förstå för den som inte identifierar sig som introvert, men att spendera tid med familjen innebär ingen vila för mig. Det betyder inte att jag inte älskar dem. För det gör jag, av hela mitt hjärta. Men det är svårt att visa sin kärlek när man är fullständigt utmattad.

Länge trodde jag att det här var ett karaktärsbrist, att det var något jag var tvungen att försöka ändra på. Det har inte gått. Det har bara skapat ångest och trötthet. Lite som att försöka prioritera bort sömn.

Jag längtar till ensamheten. Jag längtar bort från alla – även de jag älskar. För att kunna älska mig själv måste jag få vara ensam, grubbla och ladda om. Annars blir jag otrevlig och kort i tonen. Misstänksam och tvär. Både mot andra och mig själv. Tom på kreativitet. Tom på tålamod. Tom på framtidstro och nyfikenhet. Tom på det jag annars identifierar som mig själv.

En kursledare, som förmodligen identifierat mig som en fellow introvert, frågade mig en gång: “Tycker du också att dina vänner står i vägen för din fritid?”

Först tyckte jag frågan var absurd. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer förstod jag vad han menade. Behöver man ensamtid kan umgänge, även med de bästa av vänner, kännas som en belastning.

Ibland är lyckan att bara få höra klockorna ticka.

Toyota Corolla

Bandet hade en replokal hos ABF på Annelundsgatan 55. Oftast cyklade eller gick jag dit från Nobelvägen 121 där vi bodde, i Barnrikehusen, men ibland hände det att latmasken fick säga sitt och jag tog bilen.

Det var vår första gemensamma bil, en röd Toyota Corolla av årsmodell 1991. Vi köpte den av en snubbe i Staffanstorp. Han var så provocerande dålig på att ljuga om bilens skick, när han självmant började yra om hur mycket där var kvar på kopplingslammerna, hur fint bromsarna tog, att däcken hade bra mönsterdjup. Inget av det där stämde, det kunde till och med jag med mina begränsade bilkunskaper snabbt genomskåda. Men bilen var billig och fräsch inuti, och pappa hade en kompis som kunde fixa det som behövdes till ett bra pris, så vi slog till.

På den tiden stod det en falafelvagn i korsningen Annelundsgatan – Norra Grängesbergsgatan. Jag stannade där för att köpa en rulle att mula i mig innan repet. Falafelgubben sneglade ut på min bil och skakade på huvudet.

– Mycket att göra på den bilen.

– Tror du? svarade jag. Jag tycker den går ganska fint.

– Nej nej, mycket att göra.

– Om du säger det så.

– Ska du sälja?

Nej, det hade jag ju inte tänkt, men jag tyckte det var underhållande att en främling helt sonika dissade min bil, för att sedan erbjuda sig att köpa den.

Spola fram några månader. Nu bor vi på Skvadronsgatan 31, i en fantastisk 20-talslägenhet, som jag ofta drömmer mig tillbaka till. Jag skulle hämta upp min flickvän (numera fru) på tågstationen.

Malmö Centralstation hade fram till ombyggnaden en fruktansvärt liten och trång yta mot Skeppsbron, där man kunde stanna med bilen för att hämta upp eller släppa av nära och kära som behagat begagna järnvägen som färdmedel. Det var en jättevarm sommardag, och jag hade snurrat varv på varv för att äntligen lyckas ta mig in, och på något magiskt sätt fickparkera i ett minimalt utrymme mellan två bilar. AC hade vi ingen, så jag satt med rutorna nervevad medan jag väntade.

Plötslig stiger en främling fram, knackar i biltaket och lutar sig in genom rutan.

– Tjena, kompis!

Eftersom vi befinner oss i Malmö, trodde jag instinktivt att snubben ville kränga nån form av knark.

– Hallå! Jag ska inte ha nåt, svarade jag. Min samtalskamrat verkade inte riktigt snappa upp vad jag sa, för han fortsatte.

– Mycket att göra på den här bilen.

Jag drabbades av en lättare deja vu.

– Säger du det, säger du, sa jag.

– Ja, mycket mycket, sa han och sparkade på däcket. Du vill sälja?

Jag tackade för erbjudandet, men sa att jag inte var i säljartagen.

Några månader senare slutade det med att vi, något oförtjänt, skrotade den stackars bilen. Vi hade blivit påbackade av en gubbjävel (jo, det var en tvättäkta gubbjävel). Bilen tycktes oskadd, så jag tog varken hans försäkringsuppgifter eller ens registreringsnummer. Det var dumt. På vägen hem lossnade avgasröret, och började skramla nåt helt vansinnigt, samtidigt som det brölade som värsta raggarbilen. Och skramlet och brölet bara tilltog.

Det var så fruktansvärt pinsamt att fickparkera i Malmö med en bil som – helt täckt med måsskit (varför hatar måsar röda bilar?) – skramlade och dönade som om apokalypsens fyra ryttare var i antågande. Folk vände sig, flera hundra meter bort, för att säkerställa att de inte behövde lägga benen på ryggen och fly från satansmaskinen som basunerade ut undergången i 120 decibel.

Hela avgassystemet behövde bytas, och det var en på tok för stor investering för att vi skulle bry oss om det.

Så jag körde den till skroten. Jag orkade inte ens tänka på alla däcksparkande Toyota-intresenter som skulle komma och säga: Oj, oj, mycket att göra här! För att sedan starta bilen, höra dånet och hojta: OJ, OJ, OJ! MYCKET ATT GÖRA HÄÄÄR! AJ, AJ, AJ!

Vi hade ändå redan tänkt köpa en ny bil. En Toyota Corolla. Det var snart tio år sedan, och vår tråkgråa Corolla börjar onekligen visa tecken på ålder. Idag fick jag följande SMS.

Jag drabbades av en lättare deja vu. Först var jag lite sugen att skriva tillbaka, men hejdade mig. Jag vet ju ändå vad svaret kommer bli.

Mycket att göra på den…

Solitär

Ensamhet har en negativ klang på svenska. Ingen ska behöva vara ensam. Ensamhet leder till depression. Och visst är ofrivillig ensamhet sorglig och deprimerande. Men den självvalda ensamheten kan vara underbar.

På engelska skiljer man på solitude (att vara avskild och ohämmad) och loneliness (att vara nedstämd på grund av ensamhet). På svenska är solitär en synonym för patiens – ett lite tantigt kortspel, för någon med många porslinsfigurer på spetsdukar.

Jag tror fler behöver ensamhet och stillhet. Jag tror fler behöver ha tråkigt. När hjärnan har tråkigt börjar den stöka och rensa i vrårna. Den gräver sig ner i de där kartongerna i källaren, som man inte rört på många år. Och plötsligt… Nämen, hej! Här ligger mina gamla dagböcker! Och fotoalbumet jag trodde var borta. Och den här gamla CD-skivan, som jag tyckte så mycket om.

Men nu för tiden har vi aldrig tråkigt eller gräver i det gamla. Vi har skärmar som förser oss med nytt, hela tiden. Eller skaffar vi oss ett hus, med ständigt behov av uppmärksamhet och omtanke. Som att bo i en stor, dyr jävla tamagotchi.

Det där passar säkert vissa, men blir för mycket för andra.

Ensamheten kanske känns mossig, men för många föds de bra idéerna i ensamhet och stillhet. Nya idéer. Djupa resonemang. Googlar man på mossa får man mest träffar om hur man bekämpar mossa. Mossa på taket. Mossa i gräsmattan.

Bekämpa inte mossan, omfamna den!

Jag tror det är dags att börja bejaka sin introversion även om man inte identifierar sig som introvert. Det här ständigt hetsande, extroverta selfievärlden vi lever i börjar kännas osund och gjord. Vi har gjort det nu. Kan vi göra nåt annat ett tag? Kanske lägga patiens?

Dom där

”Jag menar ju inget illa när jag säger neger.”

Två damer har satt sig vid bordet bredvid. Det är en varm julidag och jag står och väntar på min fru utanför ett kafé på Baltzarsgatan i Malmö. Vår yngsta son har just somnat i vagnen.

”Jag tycker dom där tar för lätt illa upp. Så lättkränkta.”

De är klädda som riktiga damer. Den ena i en pastellblå klänning i lätt tyg – kanske silke – med krås runt krage och knäppning. Den andra har en gråbrun ulldress med kavaj och kjol, som förvisso är ganska tunn, men som ändå ser för varm ut. Båda har nypermanentade frisyrer och talar som om de var en och samma mun.

”Så har jag ju alltid sagt.”

”Det heter ju neger! ”

”Ja, neger betyder ju svart. Svart man.”

”Precis!”

De har köpt en kanna bryggkaffe att dela på och varsin bit morotskaka, och parkerat sig vid ett av de små borden på kaféets framsida. Ett vingligt parasoll ger flyktig skugga medan det vajar i den lätta vinden. Damen i kråsklänning får växlande solen i ansiktet. Hon tar upp ett par tonade glasögon av Margaretha Krook-modell.

”Snart förbjuder man väl negerbollar också.”

”Ja, det är inte klokt!”

Jag tänker att chokladbollens framtid ser nog så ljus ut, men att negerbollen kanske försvinner när språket anpassar sig till ett samhälle med större kulturell bredd.

”Att vi, som bott här i alla de tider ska behöva anpassa oss till dom där.”

”Man tycker ju att dom där borde vilja passa in här. Annars kan dom väl flytta hem igen?”

Jag har också bott här i alla tider. I all min tid i alla fall. I början av mitt liv sa jag också negerboll, eller negerbulle. På den tiden var en man med mörk hy en neger, på samma sätt som en kvinna med ljust hår var en blondin. Jag menade inget illa med något av orden, men varken neger eller blondin är utan negativ laddning.

”Ja, jag är inte rasist, och jag vill inte på något vis tvinga dom där att flytta, men jag var här först. Varför ska jag ändra mig?”

Jag var också här före många av ”dom där”. Men när jag insåg att vissa tog illa upp av just det ordet, neger, då var det ingen större uppoffring för mig att sluta använda det. Ingen uppoffring alls, faktiskt. Och en negerbolls karaktäristiska smak och utseende ligger trots allt närmre chokladen än negerns. Således är chokladboll ett bättre namn.

”Men jag ska säga dig en sak, som jag blir kränkt av!”

Priset på torsken? Dunka-dunka-musik? Att du, trots din höga ålder, tvingas visa hänsyn mot andra – framför allt mot de som behöver den mest?

”När jag stiger på bussen, och där sitter en sån där jävla svarting och kör, och han minsann inte hälsar på mig!”

”Man blir ju förbannad!”

”Ja, kränkt!”

Ja. Man blir förbannad…

Min fru kommer ut med två takeaway-latte. Jävla kärring, mumlar jag.

”Va?!”

”Nej nej, inte du. Dom där.”