Kategori: Funderingar

Drömmarnas dörr

Bakom denna dörr vilar alla mina drömmar. Ett drömhus, med brutet 20-talstak. Om jag bra fick vakna i en säng inom dessa fyra väggar, vore lyckan gjord. Att få gå barfota genom den lummiga trädgården, med gräset mellan mina tår. Få servera barnen saft och nybakade bullar i bersån.

Tänk. Om jag bara fick riva ut detta kök och byta ut den där skabbiga diskbänken mot en marmorskiva. Om jag bara fick leta på tillräckligt många loppisar, skulle jag nog hitta det där bordet som den perfekta måltiden serveras på. Rustikt bröd. Rutiga dukar.

Om jag bara fick ringa en grävare och dränera denna grund, skulle grunden till min lycka för ett tag vara fuktsäkrad. Om jag bara får kolla de där balkarna efter bock, rätta till de där takpannorna och sätta in nya fyrglasfönster, ja då är drömmen sann.

Få slipa den där fiskbensparketten och lacka den till högglans. Samma sak med trappan till övervåningen. Kanske spaljén också. Riva den där jävla träfasaden och lägga på lite puts. Det blir mindre underhåll då. Ska vi inte sätta in en kamin också, där vi kan sitta och mysa? Ja, alltså mysa när allt annat är klart.

Men vänta, bersån står ju för nära huset, det kommer bli fuktproblem, och den där granen på grannens tomt får han allt fälla, hur fan ska vi annars få kvällssol? Och är inte asfalt på uppfarten väldigt fult? Den får vi riva upp och sen stenlägga istället. Eller ska vi ha en carport?

Den där gräsmattan förresten, är det inte lite väl mycket mossa i den? Ska vi inte riva upp den också, och kanske bygga en pool när vi ändå håller på? Vi måste ju ändå röja ner den där bersån.

Och den där dörren. Är den inte lite för dåligt isolerad? Värme läcker ut och ljud läcker in.

Nä, den måste bort. Dörrjävel.

Vad tänker du på?

Ibland är tankar inget viktigt, inget världsomvälvande, bara ett tidsfördriv. De är inte ämnade att leda någon vart, förutom till tankens slut. Som en promenad i det inre.

Kanske är det därför det inte anses vara något etikettsbrott att ställa frågan: “Vad tänker du på?” Att det snarare är en gullig, kanske rent av omtänksam handling. Att man vill vara en del av den andres tankevärld.

Men att ställa frågan “Vad tänker du på?” till någon som uppenbart sitter försjunken i tankar är en enormt självisk handling. Man stör (och förstör) den tänkandes tankebanor, utan att ha något viktigt att säga. Avbryter för man tycker sin egen rätt att stilla nyfikenheten är större och viktigare än den andres rätt att tänka färdigt.

Om den tänkande sedan blir irriterad över att, helt utan anledning, ha fått sina tankar skingrade blir hen sedd som snartstucken och otrevlig.

En intressant paradox, då tankarna ansetts som viktiga nog för att den undrande ska ha rätt att ta del av deras innehåll, men inte värda nog för att den tänkande ska ha rätt att bli arg över att de gått förlorade.

Men tänk på det såhär istället.

Du sitter och ritar en teckning. Det är inget mästerverk. Det är inget som du tänker sälja och tjäna ditt levebröd på. Men det är något du gör för att du gillar det. Något som skänker dig glädje och mening, om än bara för stunden. Nu kommer jag och kräver att få se vad du gör, fast det inte är klart. Jag kanske kräver att få hålla i teckningen, fast du är mitt i ett drag med pennan. Nu drar jag ett streck över din teckning, för den var ju ändå inget mästerverk. Inget värd. Den var ju inget viktigt.

Har du då inte rätt att bli arg på min handling?

Ibland är tankar som teckningar. Inga mästerverk. Inget viktigt. Inget världsomvälvande. Men de skänker glädje och mening, om än bara för stunden.

Låt mig då ha den stunden och avbryt mig inte bara för att stilla din egen nyfikenhet.

Vad fan tänkte du på?!

Att bara sitta där och sitta

“Jag bara sitter här och sitter.”

Jag hade fått frågan vad jag gjorde, och jag gjorde just ingenting. Jag bara satt där. Och satt. Tänkte. Filosoferade lite.

Det är inte alla förunnat att ha ett så rikt inre liv att det inte är något tråkigt i att bara sitta. Det kanske till och med är lite provocerande för vissa, att något så tråkigt som att sitta och glo, rakt ut i intet, kan vara både trevligt och givande för somliga. Som att man sitter och myser i sin egen självgodhet.

Eller kanske man framstår som dum. Simpel. Att man är lite egen, har lite egentid, med en hjärna som står helt still.

Så är det inte. Hjärnan är allt annat än stilla. Den bubblar och sprudlar av idéer. Av inre dialoger. Av förberedelse och bearbetning.

Man tänker i stor utsträckning med röven. En god hjärna är inget värd utan ett gott sittfläsk. 

Du borde prova nån gång, att bara sitta där och sitta.

Ledsenhetens uttryck

Om du med feminist menar att jag anser att kvinnor och flickor systematiskt, genom oskrivna men även genom uttalade sociala normer, särbehandlas negativt och därmed begränsas, både i yrkes- och det sociala livet, och att det är något vi bör och ska göra något åt, så. Ja, jag är feminist.

Men låt oss inte glömma att även pojkar och män begränsas på olika sätt, både i yrkes- och det sociala livet, men framför allt i känslolivet. Den klassiska manligheten är direkt hämmande ur det perspektivet. En manlighet, där fysisk hårdhet är idealet, och där samma hårdhet förväntas råda över känslorna och dess yttringar. Män förväntas slå en mur runt sitt psyke och stå pall för smällarna inifrån, på samma sätt som man står pall i frisparksmuren på en fotbollsplan.

Den manligheten definieras av både män och kvinnor.

Pojkar och män uppmuntras inte att tala om, eller ens tänka på sina känslor. De ska bara svälja sina tårar och gå vidare. Rycka upp sig. Tårar är bara tid som spills. De visar på svagheter i din mentala frisparksmur, och det är inte okej. Möjligen om du blockerat en hård frispark med pungen så kan du få fälla några tårar. Men sen spelar vi vidare.

Jag finner allt som oftast att kvinnor anser sig äga frågan om känslolivet. Så fort en diskussion uppstår om känslor, ångest och psykiska åkommor, verkat kvinnor se sin åsikt betydligt viktigare och tyngre än männens. Att män ofta har fel i frågor om känslor, hur man reagerar på dem och hur man hanterar dem. Män kan ju inte sånt där. Män reagerar fel.

Men män reagerar bara på det sätt som de som pojkar lärt sig att reagera. Om det är fel, har vi lärt dem fel.

När jag blir ledsen reagerar jag inte sällan med ilska. Min fru står ofta helt oförstående inför det. Hon kan inte förstå varför jag blir arg och tycker jag reagerar på ett orimligt sätt. På samma sätt står jag ofta oförstående inför hennes tårar. Varför gråter du? Ingen har väl dött? Har du ont i pungen?

När du är ledsen, kanske gråter, och någon säger åt dig att inte vara en lipsill, att det där inte är något att lipa för, att du är en mes, då reagerar man med indignation och ilska. Min fru har inte fått höra att hon är en lipsill. Hennes tårar har bemötts med tröst och förståelse. Hon har lärt sig att tårarna är en naturlig del i att vara ledsen. Jag har däremot många minnen från då mina tårar mötts med irritation, och ibland med ren ilska. Att jag genast ska sluta lipa. Krav på att sluta vara ledsen.

Så min känsloreflex när jag blir ledsen är indignation och ilska, utan några mellansteg. Mitt undermedvetna vet att mina tårar inte kommer respekteras. De kommer att ses ned på. De kommer att hånas. Däremot hånas inte ilskan. Den som hånar någon som är ilsken får ganska snabbt veta, inte sällan med knutna nävar, att man ska ha respekt för ilskan.

Väldigt många ledsna, besvikna, förorättade pojkar hamnar i handgemäng, för det är det enda sättet deras känslor tillåts pysa över.

Om vi bara kan tillåta våra pojkar att visa och förstå sina känslor, och ge fan i att säga att de känner fel. Om vi bara kan tillåta våra flickor att visa och förstå sin ilska, utan att de anses som rabiata. Då ska ni se att vi kommit en bra bit längre mot jämställdhet och förståelse än vi var tidigare.

Britain, Britain, Britain

I have for as long as I can remember had a keen interest in all things British. Be it pop culture and music, television, humour, history, football, clothing, the people, and last but not least, the beautiful English language. The UK, after Denmark, is my most frequently visited foreign country.

I have plunged myself into your debates and politics, not always with admiration, but always with fascination – despite the fact that it has nothing to do with my everyday life. I have made good friends, and had some of my best times on your shores. I’ve always felt welcome, and well met.

Now, I am not so sure.

Let’s leave all “facts” aside. The numbers are hard to make any sense of anyway, and The Economy feels like a beast of its own, held on a fragile leash by a small clique of very wealthy people. So I don’t want to talk figures. I want to talk about the message you send. The feelings you purvey.

You have made it clear that you are not interested in us anymore. That you are better off alone. You have made it clear, that instead of working out our differences, you’d rather, for worse or even more worse, leave.

Yes, Norway and Switzerland are doing fine outside the EU, and have some nice deals that give them special status. But you see, they were never in. They are, in a way, the lovers of Europe. Getting some of the EU love, without ever making that full commitment.

You, however, were a legal partner. We were married. You forced a very painful divorce upon us, and our relationship can never be the same again.

I am not saying that the English football hooligans are a fair representation of your country. But they were chanting “F**k off Europe, we’re all voting out!” while ransacking Lille and Marseille. You have to realize that this is the image the rest of Europe now have stuck on our cornea, as you make your lazy break up speech.

“It’s not me, it’s you.”

More than once have I heard the words: “If it wasn’t for us, you’d all be speaking German!” Mostly from US patriots admittedly, but that’s beside the point. Because suddenly, speaking German doesn’t sound like such a bad idea.

Britain. I am disappointed in you. You’ve let nostalgia and stubbornness get the better of you, and as a result we’ll all be worse off. You more than anyone.

Ich hoffe, dass ich falsch liege. Aber ich fürchte, ich bin es nicht.