Kategori: Funderingar

Jag gillar Instagram. Det råder liksom inget tvivel om vad Instagram är. Det är ett skrytredskap, där man kan lägga upp valda delar av sin tillvaro, för att få det att framstå som att man lever ett problemfritt, vackert och rikt liv. Det är oftast bilder man själv tagit, med en liten bildtext man själv författat. Alltså nåt man själv skapat.

Ett tag var Facebook lite samma sak som Instagram; alltså ett skrytredskap. Mycket bilder på middagar, vin och vänskap. Man delade mest sin lycka.

Och visst kände man ibland irritationen vakna över allt detta skrytande, men också oro över att man kanske inte hade det lika bra som alla andra verkade ha det.

Allt som tiden gick och Facebook “utvecklades” flyttade de flesta vinglas i motljus till Instagram. Man slutade skriva statusuppdateringar om vad man just nu företog sig eller skriva om en liten rolig tanke som susat förbi.

Numera länkas det mest till bilder, som nån annan skapat, med tänkvärda citat, som ingen riktigt orkar ta till sig innebörden av. Man delar artiklar från kvällspressen eller från “alternativmedia” med negativt budskap. Om man författar något själv, är den allt som oftast en liten rad om på vad sätt man senast blev förorättad. Man delar mest sin besvikelse.

Och visst känner man ibland irritationen vakna över allt detta klagande, men också oro över att det kanske är just så illa som alla andra verkar tycka att det är.

Om Facebook hade lanserats idag och redan från början varit den klagomur den utvecklats till på senare år, hade vi alla varit lika benägna att ansluta oss? Om säljargumentet varit: “Kom och se alla dina gamla gymnasiekompisar klaga över sakernas tillstånd! Kom!” Hade vi känt oss benägna att hänga på?

Skulle vi också vilja blåsa i eländesbasunen?

Jag gillar snygga kläder. Jag gillar att klä mig snyggt. Eller rättare sagt, jag gillar att klä mig i kläder jag tycker är snygga och i vilka jag känner mig snygg. Min erfarenhet är att snygga kläder och skor ger mig en bättre hållning och jag går genom dagen med något större pondus och självsäkerhet.

Ytligt? Nä, inte alls. Om man mår bättre inombords av att känna sig snygg är väl det inte nödvändigt ytligt? Det handlar helt enkelt om att jag vill klä mig på ett visst sätt, för att det får mig att må bättre.

Ytlighet handlar, enligt min mening, om att döma andra utifrån sin egen uppfattning om utseende, skönhet och materiell status. Om jag klär mig på ett visst sätt för att jag tycker det är den bästa representationen av mig själv, är väl det en sannare bilden av mig? Skulle jag däremot klä mig på ett annat sätt, bara för att någon i min omgivning tycker ditten eller datten, är väl det en betydligt ytligare handling?

Jag fick en gång frågan varför jag klär mig som om jag ska gå på fest när jag är på jobbet. Förutom det självklara svaret – För mitt liv är som en fest! – vill jag påstå att väldigt få klär sig som jag gjorde den dagen när de ska gå på fest. Jag hade på mig ljusblå oxford-skjorta med mörkbrun ullslips, brun kofta, jeans, en ljusbeige manchester-blazer (som jacka) och ljusbruna brogues. Ingen jävel klär väl sig så på fest? (Förutom jag då, kanske…)

Jag klär mig inte för att imponera på någon annan än mig själv. Jag vill kunna kolla mig i spegeln och tänka: “Shit, idag ser jag ut precis som jag vill se ut!” Huruvida någon annan tycker jag är snygg bryr jag mig faktiskt mindre om, även om det förstås är trevligt med komplimanger. (Vilket man sällan får, komplimanger alltså, så ansträng dig inte för att fiska smicker.)

Det påstås att man kan avgöra en massa saker om en mans person bara genom att titta på hans skor. Detta är förstås fullkomlig nonsens. Det enda man kan skaffa sig ett rufft estimat om, genom att titta på en mans skor, är ungefär hur mycket pengar han finner skäligt att lägga på ett par skor – och möjligtvis huruvida han tar väl han om sagda skor eller ej.

För oss med ett ständigt sviktande självförtroende är snygga skor av yttersta vikt. Dels för att självförtroendet kan få en extra boost genom att man känner sig snygg, men också för att de egna skorna är den sista krockkudden för självförtroendet.

När man förläget slår blicken i backen och då ser ett par väldigt snygga skor, så dämpar de fallet avsevärt.

Det behöver inte vara dyra skor. Mina favoritskor är ett par Dr Martens jag snappade upp för 550 pix på rea en gång, och de funkar till nästan allt!

Jag lyssnade på Johan Holmsäters sommarprogram i P1, där han pratade om hur han grundade Friskis & Svettis. Hur han startat med knappa medel, för att med åren bygga upp en folkrörelse utan tidigare motstycke.

Tyvärr domineras programmet av skryt och i viss mån självömkan – och då menar jag inte när han talar om sin trasslig uppväxt, för jag hade gärna hört mer om hur det påverkat hans liv. Så jag kan inte rekommendera någon att lyssna – i alla fall inte på hela programmet – vilket känns synd.

Precis som Johan tycker jag att fysik aktivitet är jätteviktigt. Det är viktigt att träna. Det är viktigt att promenera eller ta cykeln istället för bilen när det går. Det är viktigt att ta trapporna istället för hissen. All fysisk aktivitet räknas, för den gör oss friskare och därmed oftast också gladare.

Bra mat och kosthållning är också viktigt. God mat är inte bara kött och bea. Allt man dricker måste inte innehålla socker eller sötningsmedel.

Hälsan är till stor del ett personligt ansvar, i den mån det står i ens makt att påverka den. Man är, anser jag, skyldig sig själv att göra sitt bästa.

Jag vill helst inte moralisera eller predika total avhållsamhet och rigorös träningsdiciplin, för det funkar inte och det är inte roligt. Jag gillar själv att dricka vin, röka cigarrer och bli på pickalurven. Att sitta på röven är bland det bästa jag vet och jag är väldigt bra på det!

Efter Bob Dylan låten Hurricane börjar Johan säga bra grejer – spola fram dit och lyssna därifrån, den biten kan jag rekommendera.

Hade Johan Holmsäter använt sitt sommarprogram som en möjlighet att nå ut med sitt budskap – att träning och sunt liv ska vara glädje så att den glädjen kan bli till ökad livskvalitet – hade det kunnat bli ett formidabelt program. Nu använde han merparten av tiden till att framhäva sin egen gärning.

Det står i hans rätt att göra, men genom att göra det förtar han lite av sitt eget budskap. När Johan istället framhäver sina bedrifter, underblåser han just den jakt på status, erkännande och framgång – känslan att man måste slåss för en beundransvärd position i så väl arbetslivet som det sociala livet – som gör att så många duktiga och ambitiösa människor jobbar hälsan i sjön. Samma mekanism som gör att många inte ens börjar träna av rädsla för att inte duga eller räcka till, eftersom träning och kroppsideal blivit så prestationsinriktat.

Men man måste inte satsa på ett Göteborgsvarv bara för att ta sig ut och jogga en eller två gånger i veckan.

De av oss som åtminstone delvis motiveras av fåfänga – seså, låt oss nu inte hymla om den saken – måste börja predika det faktum att en sund kropp är en snygg kropp – och en sund kropp är inte per automatik en smal kropp. Lite extra fett är klädsamt, om man har muskler att bära upp det. En tanig kropp är snygg, om man har en bra hållning. Och vill man inte ha en “snygg kropp”, ja då ska man få slippa och inte bli nedvärderad för det.

Så.

Ta en joggingtur, cykeltur, simtur, vattengympa, rullstolsrunda – vad du kan och långsam om det behövs – för ingen öl är så god som den man förtjänat efter ett träningspass.

Du är skyldig dig själv att göra ditt bästa, men ditt bästa är ditt och ska inte jämföras med någon annans, och du är inte skyldig någon annan än dig själv att motionera.