Jag gillar Instagram. Det råder liksom inget tvivel om vad Instagram är. Det är ett skrytredskap, där man kan lägga upp valda delar av sin tillvaro, för att få det att framstå som att man lever ett problemfritt, vackert och rikt liv. Det är oftast bilder man själv tagit, med en liten bildtext man själv författat. Alltså nåt man själv skapat.
Ett tag var Facebook lite samma sak som Instagram; alltså ett skrytredskap. Mycket bilder på middagar, vin och vänskap. Man delade mest sin lycka.
Och visst kände man ibland irritationen vakna över allt detta skrytande, men också oro över att man kanske inte hade det lika bra som alla andra verkade ha det.
Allt som tiden gick och Facebook “utvecklades” flyttade de flesta vinglas i motljus till Instagram. Man slutade skriva statusuppdateringar om vad man just nu företog sig eller skriva om en liten rolig tanke som susat förbi.
Numera länkas det mest till bilder, som nån annan skapat, med tänkvärda citat, som ingen riktigt orkar ta till sig innebörden av. Man delar artiklar från kvällspressen eller från “alternativmedia” med negativt budskap. Om man författar något själv, är den allt som oftast en liten rad om på vad sätt man senast blev förorättad. Man delar mest sin besvikelse.
Och visst känner man ibland irritationen vakna över allt detta klagande, men också oro över att det kanske är just så illa som alla andra verkar tycka att det är.
Om Facebook hade lanserats idag och redan från början varit den klagomur den utvecklats till på senare år, hade vi alla varit lika benägna att ansluta oss? Om säljargumentet varit: “Kom och se alla dina gamla gymnasiekompisar klaga över sakernas tillstånd! Kom!” Hade vi känt oss benägna att hänga på?
Skulle vi också vilja blåsa i eländesbasunen?