Jag har hundra tankar i mitt huvud och ingen blir färdigtänkt. Jag blir ständigt avbruten. Ständigt bortryckt från tankestigarna. Indragen i snåren som blockerar och skymmer allt jag försöker nå och se.
Irritation.
Jag har hundra tankar i mitt huvud och alla bryts i förtid. Som att ständigt tvingas trampa vatten, med en förnimmelse av målet, just utom synhåll, och med vetskapen om att orken snart är slut.
Ständigt tjatad på. Ständigt krävd av. I det närmaste kvävd av.
Frustration.
Snarstuckenheten gör entré. Det dåliga samvetet växer. Ökad frustration. Frustration som oförtjänt går ut över de allra närmaste. Och det dåliga samvetet växer ändå lite mer.
Tankarna försvinner och ersätts av ett dovt brummande och ett surr i hela kroppen.
Det är Stressen.
Surret tilltar tills det upptar hela mitt medvetande, tills inget annat existerar. Hjärnan jagar i panik ett förlösande tillstånd som aldrig infinner sig. Stressen blockerar och skymmer än mer, tills jag inte längre kan se mig själv och transformationen är fullbordad.
Jag är någon annan. Någon som inte är jag. Någon annan talar genom min mun. Någon annan stirrar ut genom mina ögon. Någon jag inte tycker om har kontrollen och jag blir blott en åskådare i min egen kropp. Någon annan säger orden, men jag får bära skammen. Jag får stå till svars.
Med alla taggar ut. Ensam i surret.