Ibland är tankar inget viktigt, inget världsomvälvande, bara ett tidsfördriv. De är inte ämnade att leda någon vart, förutom till tankens slut. Som en promenad i det inre.
Kanske är det därför det inte anses vara något etikettsbrott att ställa frågan: “Vad tänker du på?” Att det snarare är en gullig, kanske rent av omtänksam handling. Att man vill vara en del av den andres tankevärld.
Men att ställa frågan “Vad tänker du på?” till någon som uppenbart sitter försjunken i tankar är en enormt självisk handling. Man stör (och förstör) den tänkandes tankebanor, utan att ha något viktigt att säga. Avbryter för man tycker sin egen rätt att stilla nyfikenheten är större och viktigare än den andres rätt att tänka färdigt.
Om den tänkande sedan blir irriterad över att, helt utan anledning, ha fått sina tankar skingrade blir hen sedd som snartstucken och otrevlig.
En intressant paradox, då tankarna ansetts som viktiga nog för att den undrande ska ha rätt att ta del av deras innehåll, men inte värda nog för att den tänkande ska ha rätt att bli arg över att de gått förlorade.
Men tänk på det såhär istället.
Du sitter och ritar en teckning. Det är inget mästerverk. Det är inget som du tänker sälja och tjäna ditt levebröd på. Men det är något du gör för att du gillar det. Något som skänker dig glädje och mening, om än bara för stunden. Nu kommer jag och kräver att få se vad du gör, fast det inte är klart. Jag kanske kräver att få hålla i teckningen, fast du är mitt i ett drag med pennan. Nu drar jag ett streck över din teckning, för den var ju ändå inget mästerverk. Inget värd. Den var ju inget viktigt.
Har du då inte rätt att bli arg på min handling?
Ibland är tankar som teckningar. Inga mästerverk. Inget viktigt. Inget världsomvälvande. Men de skänker glädje och mening, om än bara för stunden.
Låt mig då ha den stunden och avbryt mig inte bara för att stilla din egen nyfikenhet.
Vad fan tänkte du på?!