Bastrumman dunkar från alla håll. Delay på baskaggen? What kind of sourcery is this?! Morsekoden ekar ut i lokalen. Sen kommer den omisskänliga robotrösten. Jag trollbinds på en sekund.
Tscher. No. Byl.
Sa den Tjernobyl?
Harr. Is. Burg. Sell. A. Field.
Vad sa den?!
Hi. Ro. Shi. Ma.
Den sa Hiroshima! Vad fan är det som händer?
Den kalla, digitala basen markerar takten, och ett vasst syntljud klämmer ur sig en simpel, men perfekt melodislinga.
Jag är 13 år. Går sällan på disco. Gillar inte att dansa och det går inte att prata med någon, eftersom no, no, there’s no limit på volymreglaget när 2 Unlimiteds skitmusik ska månglas ut ur högtalarna och in i små stackars tonårsöron.
Men den här kvällen har jag hängt med ut. Förmodligen för att stirra trånande på nån tjej jag aldrig vågar prata med. Jag minns inte. Men jag minns mitt första möte med Kraftwerk.
Jag lyssnade förvisso mest på hårdrock och punk, men som datornörd var jag även svag för datorspelsmusik. Jag har aldrig kallat mig vare sig det ena eller det andra. Gillar jag musiken så gillar jag den, om det så är hårdrock, metal, pop, synt eller vad det nu vara månde.
The Mix, Kraftwerks ganska svalt mottagna remix/“best of” platta från 1991, ligger mig varmt om hjärtat. Visst, den har ett kallt digitalt ljud, jämfört med det ljumma analoga ljudet från deras tidigare plattor. Men vilket kallt digitalt ljud sen! Man känner liksom metallsmaken i munnen. Ljudet är som kylan från vitt kakel. Kliniskt. Hårt lysrörsljus. Och så innehåller albumet den där fantastiska versionen av Radioactivity. Och den där vocoder-stämsången i Autobahn. Ingen bemästrar vocodern som Kraftwerk. (Lyssna bara på rösten i introt till Radioactivity på liveplattan Minimum-Maximum. Gänsehaut!)
The Mix är knappast nyskapande, vilket kanske är anledningen till att många har svårt att gilla den. Tidigare låg Kraftwerk alltid före alla andra i teknik, innovation och sound. På The Mix låg de helt plötsligt efter. Så här skulle det absolut inte låta år 1991. Och ja, The Mix-versionerna av Trans-Europe Express, Abzug och Metal on Metal är underlägsna originalutgåvorna, men de andra låtarna har helt klart sina poänger.
Det dröjde till 1993 innan jag fick nys om The Mix. Vilket tjej jag var kär i den där discokvällen minns jag inte, men kärleken till Kraftwerk har bestått. Så snart pengarna säkrats, sprang jag till Skivlagret på Lilla Torg i Kristianstad för att köpa plattan.
Herrejävlar, vilket fult omslag!
Den stekheta sommaren 2014, lastade vi in familjen i Corollan och for till Rättvik för se Kraftwerk spela i Dalhalla. En magisk afton, och en av mina bästa live-upplevelser. Sen kan man orda om hur mycket “live” det var, men det tar vi en annan gång.
