Erland Loes karaktär Doppler är en framgångsrik och på ytan lycklig familjefar, med välartade barn och en perfekt fru. Han har ett välbetalt jobb och smakfullt renoverat hus på rätt adress.
Men under ytan börjar stressen och hetsen i det moderna medelklasslivet att äta på honom.
Efter att ha vurpat rejält med cykeln drabbas han, liggandes på rygg i skogen, av insikter. Han börjar längta till ett enklare, långsammare liv. Han lämnar jobb och familj för att bosätta sig i ett skogsparti strax utanför Oslo. Där lever han i ett tält tillsammans med älgkalven Bongo, som han kommer att betraktar som både barn och livskamrat.
Loe skriver med mycket humor. Doppler är både rolig och tragisk, avundsvärd och avskyvärd. Hans förhållande till andra människor, främlingar så väl som familj, är sorgligt. Hans empatiska förmågor är så trasiga att han bara tycks kapabel att känna kärlek i sin mycket underliga relation till Bongo.
Upplägget kanske inte låter så lockande men Doppler är en fantastiskt rolig bok, som ställer många bra frågor om hur vi i västvärlden – och framför allt i Skandinavien – lever våra liv. Ifrågasätter vad vi värderar och vad som driver oss, fast utan att bli speciellt djup.
Jag har lätt för att känna igen mig i Doppler. Lite för lätt. Oroväckande lätt.
Likt Doppler är jag trött på det materialistiska. Trött på att vara duktig. Trött på att vara snäll och förstående mot idioter, som inte för en sekund skulle återgälda artigheten. Trött på medelklassens ängslighet, följsamheten och konformism.
Men, olikt Doppler, känner jag ingen lockelse att flytta till skogs eller förvirring kring min roll som far och äkta man. Jag trivs i stort med det moderna livet, men tycker det är allt för lätt att tappa fokus och sikte på det som är viktigt, eftersom man ständigt lockas och pockas av bilder på nätet, inbillade krav och habegär.
Dopplers bisarra tankebanor och ställningstaganden kan vid första anblick verka dumma och naiva, men är ofta tänkvärda. Tänkvärda just på grund av sin enkelhet och läsaren tvingas fundera igenom varför hans tankar känns dumma.
Är det Doppler som är dum eller jag som förletts av en vilsen samtid?