Löpningslikgiltigheten

Jag trodde aldrig det skulle hända. Jag är ingen långdistanslöpare. Men förra året sprang jag Stockholm halvmara. En härlig upplevelse! Tidigare har jag aldrig haft några ambitioner med löpningen – och det har jag egentligen inte nu heller. Halvmaran kändes lagom att ta sig ann. Just som en distans man kan klara utan större ambitioner.

Jag tränar för att må bra. Tränar jag inte mår jag dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Jag har ett behov av att röra på mig, vilket går stick i stäv med min enorma förmåga och fallenhet för att sitta på röven, dricka vin och slå dank.

Inom löpningen finns det en enorm fokus på tid, hjärtrytm, tempo. Det är en statistikintensiv idrottsform. Det där struntar jag ganska mycket i. Jag har inga högtflygande mål gällande tempo och prestation. Att löpningen blir av är liksom prestation nog.

Jo, det finns faktiskt en tid som jag förhåller mig till, som jag har som måttstock. När jag gjorde lumpen sa ett av mina befäl att en frisk, normal tjugoåring bör kunna springa milen på under 60 minuter. Så länge jag kan springa milen på runt timmen är jag i god form. Jag struntar i om det anses vara ett gubbtempo bland löpare i allmänhet. Jag ser ingen hälsovinst i ett högre tempo – däremot en skaderisk i att pressa mig själv för hårt.

Att löpning blev min huvudform av träning har rent praktiska anledningar. Det är tidseffektivt – så visst, där finns en tidsaspekt till. När barnen är små är det svårt att få dagarna att gå ihop. Löpningen möjliggör att snabbt komma ut och få 30-60 minuters träning, utan någon större ställtid. 

Men jag ser mig egentligen inte riktigt som nån löpare. Den där runners high som det snackas om – känslan av välbefinnande och att man kan springa hur lång som helst –  infinner sig aldrig hos mig. Däremot drabbas jag av vad jag kallar löpningslikgiltighet. Känslan av att om jag nu sprungit fem kilometer kan jag väl springa fem till, när jag ändå håller på. Jag är ju redan ombytt.

Men träningen är inte allt och jag optimerar inte för maximal hälsa. Jag brukar ta ett par folköl efter löprundan, inte nån proteindrink. Jag träna heller inte varje dag, eller ens merparten av veckans dagar.

Jag har för mycket röv att sitta på för att hinna med det.

Jag tränar bara för att må bra. Vilken tid jag springer halvmaran på är helt ointressant. Att kunna springa två mil utan att stanna är fantastiskt nog för mig.

Jag är nöjd med det.

 

Intelligenta: Utbilda er! Avla mer!

För ett tag sedan pratade en bekant med mig om att allt fler kvinnor blir chefer. Jag tyckte det var bra ur jämställdhetsperspektiv, men hon befarade att det kan leda till en statussänkning av chefsyrket, snarare än en statushöjning för kvinnor. Det vill säga att det som är socialt kodat som kvinnogöra automatiskt får lägre status.

En pessimistisk inställning kan man tycka, men jag kan ändå inte låta bli att dra en parallell till ett liknande resonemang som snurrat i mitt huvud ett tag.

Nuförtiden har intellektet och att vara beläst ganska låg status. Experter och akademiker får mindre utrymme och makt över samhällsdebatten, medan tyckare och populister får härja fritt med sina “lättbegripliga” men inkompletta världsbilder.

Detta sker samtidigt som andelen unga män i högre utbildning minskar och pojkars genomsnittliga resultat i grundskolan blir allt sämre än flickornas.

Är det en indikation på att när fler kvinnor än män skaffar sig högre utbildning, och därmed tar mer plats som experter, tappar intellekt och akademiska prestationer så mycket i status att det blir oattraktivt för unga män att skaffa sig en högre utbildning? Eller för pojkar att ens anstränga sig i skolan? Gör kvinnans allt starkare position som expert och akademiker att vi letar efter sanningen någon annanstans?

Spekulationer förstås, men samtidigt inte orimliga frågor att ställa.

Det har förvisso aldrig varit så att pojkar som grupp uppmuntrats till goda resultat i skolan. Samma inställningen som beskrivs i Kluvet land – att idealet för pojkar är att inte anstränga sig i skolämnena – rådde även för 25 år sedan, när jag gick i högstadiet. 

Det var aldrig de som pluggade och stretade som hade status. 

Jag vill inte påstå att det var coolt att ha dåliga betyg, men att få alla rätt på matteprovet gav definitivt inte samma status som att springa snabbast på gympan. Fotbollsträningen var absolut viktigare än historieläxan, ofta med de vuxnas goda minne.

Och visst är det väl ändå så att våra sportstjärnor, även i vuxen ålder, har högre status än våra professorer och forskare? Trots att det verkligen inte är sportstjärnorna som står för mänsklighetens framsteg och utveckling.

Även artister och musiker har högre status än akademiker i vissa lägen. Jag menar, hur rättfärdigar man egentligen att Alexander Bard får sitta och fladdra med skägget i var och varannan tyckarstuga? Han är jätteduktig låtskrivare och producent, men bör hans åsikter i viktiga, komplexa frågor få så stort utrymme som de fått och fortfarande får i media?

(Svaret är alltså nej, om ni undrar. Nej, det borde de inte.)

Nu menar jag inte att professorer och forskare tidigare varit våra stora mediastjärnor. För så är det givetvis inte. Men jag anser att risken nuförtiden är större än förr, att tyckande från en sång-och-dans-man får fäste i debatten. På bekostnad av välgrundade fakta från den akademiska världen. Och jag befarar att det bara blir värre om vi tillåter status på en allt mer kvinnodominerad högre utbildning att minska och status för pojkaktig arrogans och pajaseri att öka.

Därför är det viktigt att kvinnors akademiska arbete, kunskap och framgångar värderas lika med mäns. Både monetärt, i samhällsstatus, kulturellt och i medietid. Men också att pojkar i grundskolan inte uppmuntras i sin syn att plugg bara är för flickor och att idrottsprestationer är viktigare än bildning. Vi får inte låta unga män börjar se det som “kvinnligt” – och där med mindre lockande – med högre utbildning. Vi måste sluta inbilla oss att en man klarar sig på sitt sunda förnuft.

För det duger ta mig fan inte! Med sunt förnuft allena begriper man sig inte på världen. För det krävs bildning, erfarenhet och forskning.

Nu kanske inte Idiocracy är en regelrätt dokumentärfilm (OBS: ironi) men den ger ändå något av ett framtidsscenario där intelligens och intellekt satts ur spel.

Ett scenario som får en att vilja ställa sig på barrikaderna och vråla:

Intelligenta: Utbilda er! Avla mer!

Warszawiäta?

Ska vi beställa roomservice innan vi går ut eller boka bord nånstans?

Vi skulle bara ta en drink och ett rökverk på en av Warszawas cigarrlounger medan vi bestämde var kvällens middag skulle intas.

När vi klev in i baren var själva loungen ännu inte öppen. Men när mina två följeslagare, efter noggrann inspektion av det digra utbudet, beställde varsin provbricka whisky om åtta glas à fyra centiliter insåg personalen (och jag) att vi nog skulle stanna en stund och plötsligt stod loungen öppen för oss.

Vi knallade trappan upp till en luftig lokal, där röda lampskärmar spred ett dämpat ljus över de gröna, paisleymönstrade sammetstapeterna. Stora fönster släppte in stadens ljus mot novemberkvällens dunkla bakgrund. Längs ena kortsidan stod bokhyllor med tunga läderband. Bord, stolar och soffor var placerade längs rummets väggar, med en bardisk i bortre hörnet. På hedersplats, mitt i rummet, stod en obemannad miniflygel.

I loungen fanns redan två sällskap – stammisar och “big spenders” fick förtur till loungen och vi räknades tydligen (redan) till den sistnämnda kategorin.

Vi slog oss ned och whiskyn anlände tillsammans med en drink- och cigarrmeny.

Eftersom jag sätter en viss heder i att kunna ta mig hem för egen maskin, beslöt jag att skippa whiskyn och hålla mig till relativt svaga G&Ts. Vi hade ju trots allt inte ätit middag ännu.

Servitrisen förklarade att för varje glas whisky ingick en av husets cigarrer. När en cigarr ingår till drickat, bör man överväga dessa med en god portion skepsis. All cigarrökning är förvisso – bokstavligen – att elda upp sina pengar, men ska man nu elda pengar, bör man väl göra det med ett visst mått av finess? Så vi valde att beställa mer välkända märken av kubanskt snitt.

Poproszę trzy Montercristo no. 2. Dzięki.

Cigarrerna anlände tillsammans med lite popcorn och oliver. Sorlet i lokalen tilltog i takt med att flera mindre sällskap anlände och glasen fylldes på. Mysfaktorn var på topp. Efter fyra drinkar hade jag sinnesnärvaron att be personalen att framgent halvera mängden G i mitt glas. Vi hade ju trots allt inte ätit middag ännu.

En pianist och en trumpetare tog plats vid flygeln och började spela amerikanska jazzstandards. Flera sällskap gnolade med, vi likaså, och den gemytlighet, som bara onödigt spenderande av pengar kan frambringa, infann sig. Efter några låtar steg en äldre, belevad herre fram och började sjunga What a Wonderful World med en röst så raspig att Tom Waits stämma framstår som tämligen silkeslen i jämförelse. Alla applåderade!

Men hörrni, hade vi några nominerade restauranger för middagen? Nähe du, den saken måste avhandlas vidare. Fast i så fall behöver vi nog en runda cigarrer till. Och whiskyn är ju slut. Då blir det ett gäng whisky sour på det. Nej, inte för mig, jag håller mig till G&T, med lite G och mycket T. Vi har ju trots allt inte ätit middag ännu.

Diskussionen höll inte riktigt den fokus som krävdes för att ett restaurang-beslut skulle kunna fattas och nu var klockan närmare midnatt. Vi hade inte ätit, men däremot konsumerat fullständigt orimliga mängder gin och tonic.

Vi rumlade hem mot hotellet i den polska natten, övertygade om att någon form av hamburgermånglare skulle uppenbara sig längs vägen.

Plötsligt stod vi framför vårt hotell.

Jaha. Ska vi beställa roomservice innan vi går och lägger oss, eller?

Cao Pilon Corona

Do have a CAO, man!

Hö dominerar första puffen. Lite sötaktig tobak som påminner mig om WBs långskurna. En del ceder i doften, men inte så mycket i smaken.

Tjock, krämig rök. Mycket behaglig! Man vill inte riktigt blåsa ut den, för den är så bekväm i munnen. Nu även lite peppartoner.

Pinnen rullar på utan att så mycket händer ett tag. Jag tycker torrt hö dominerar smaken, samtidigt som sötman och krämigheten fasas ut och röken känns mer “torr”. Halvvägs tillkommer en del krydda – främst i doft. En bit in på andra halvan lite syra och i och med det blir smaken lite kärvare, men inte på ett otrevligt sätt. Även ceder blir något tydligare i smaken och kakao tillkommer.

Sista biten är väldigt intressant med både tydlig sötma och peppar. På slutet svårt att inte få glöden för varm.

Röktid ca. 60