Hoyo de Monterrey – Hoyo du Prince (lagrad ett år)

Söt, fin tobak första puffarna. Ganska tunn rök. Lite sälta och en del peppar. En aning läder och tjära. Väldigt mild start, med ganska spetsiga smaker. En del hö.

Tycker det är sältan som är tydligast under första fjärdedelen. Sötman ligger väldigt långt bak efter ett tag. Röken känns “torr”. Jag menar inte att cigarren är torr – den är lagrad efter gängse rekommendationer – utan att smaken saknar djup och ligger väldigt långt fram i munnen.

Lite syra och kryddighet tillkommer en bit in på andra fjärdedelen. Fortfarande en del sälta och hö. Pepparn är nästan borta. Sötman ligger som en liten karamell längst in på översta hyllan i skafferiet – man liksom vet att den är där men når den inte riktigt.

Cigarren brinner mycket jämnt och fint.

Halvvägs tjocknar röken en aning och smakerna börjar tumla runt lite. Vart ska det ta vägen? Spännande!

Jag tycker läder kommer tillbaka tydligare än tidigare. Kanske även lite jord. Lite beska. Sälta. Malda örter. Tilltagande beska mot sista tredjedelen.

Smaken rundar av på upploppet och blir mildare igen. Mycket krydda.

Röktid ca 50 min.

Woermann Dominica Corona

Jaha, här har vi en dominikan i cellofan.

Jag ska erkänna att det var priset jag gick på i första hand när jag beställde ett fyrpack av dessa budgetcigarrer. Jag behövde några lite billigare varianter att dryga ut bjudlådan med till en större tillställning. Inte av snålheten, utan mer för att inte avskräcka ovana cigarrökare, som hellre tackar nej till att prova av artighet för att man inte ska slösa dyrgripar på deras otränade smaklökar – eller om de inte gillar det och vill fimpa tidigt.

Man ska alltid jobba för att vara inkluderande och inte göra cigarrökning till en snobbklubb för experter.

Nåväl. Min smakupplevelse skiljer sig ganska mycket från de (ganska få) beskrivningar jag läst på förhand. Det kan tyda på att dessa cigarrer tenderar variera från exemplar till exemplar – vilket inte är helt ovanligt bland billigare rökverk.

Första intryck ger mild smak. Det är sötma, peppar, sälta, torrt gräs, lite läder. Lite fuktig jord i eftersmaken. Lätt drag. Ganska mycket rök.

Det är ganska enkla, platta smaker som river lite i halsen. Inte så fantasieggande eller sofistikerat. Törstframkallande. Blir nästan lite kliig i munnen.

Halvvägs blir den lite mildare igen. Mindre peppar. Ja, den blir faktiskt trevligare och mjukare, trots att en liten bitterhet smyger in.

Helt klart en schysst bjudcigarr eller något att ta en blöt afton när smaklökarna inte kräver mer komplexa smaker.

Röktid ca 50 min.

Bolivar Royal Coronas

Här har vi en riktig toppcigarr! Kanske inte den mest intressantaste om man vill ha tvära smakkast och fartfylld rökning. Nej, det här är en riktig avslappningscigarr som gott kan avnjutas tillsammans med ett glas portvin och en god bok.

Robust konstruktion. Elegans utan krusiduller. Som en bättre, brittisk tweed-kostym.

Genast när man tänder får man en tjock, härlig rök. Runda, behagliga smaker av sötma, prima tobak, lättare lädertoner. Allt runt och fint, som om det blandats med vispgrädde. Man vill inte sluta puffa. Tydliga, konsekventa smaker som inledningsvis befinner sig i främre delen av munnen, och under första halvan av cigarren mer koncentrera sig på att växa i mättnad med tilltagande sötma.

Sen vandrar smakerna sakta bakåt i munnen och en syra och kryddighet tillkommer, en touch av cederträ och mot slutet även en del peppar. Allt som allt blir cigarren något spretigare, eller kanske snarare spetsigare, mot slutet även om de runda tonerna klart och tydligt ligger kvar i bakgrunden.

Röktid ca. 60 minuter.

Oliver Cromwell

I Norrköping finns en pub som heter The Cromwell House. Det är inget unikt. Runt om i världen finns pubar som tagit sitt namn efter Oliver Cromwell. Antagligen för att det låter så brittiskt och lite anrikt.

Det paradoxala i det är dock att Oliver Cromwell var puritan, och en mycket sträng sådan, som såg ner på all form av nöje, dekadens och druckenhet… Ja, egentligen allt som inte innefattade att sitta med benen tätt ihop, äta skorpor (utan smör) och se from ut.

Cromwell lyckades med något som ingen annan lyckats med i historien; att störta den brittiska monarkin och etablera en republik.

Trots att han var en sån ivrare av fromhet, var han en hejare på att ha ihjäl folk. Inte bara genom att vara en kompetent härförare som, genom New Model Army*-tänkande, mosade det rojalistiska motståndet under engelska inbördeskriget. (Grovt förenklat kan man säga att generaler och officerare i New Model Army var utsedda på meriter och duglighet, istället för genom nepotism och ryggdunkskultur. Inte jättesvårt att förstå varför det blev ett framgångskoncept.)

Nej, han var även bra på att låta halshugga folk.

Till exempel när han lät halshugga Karl I efter en skenrättegång. Efter det var Storbritannien under hans lydnad som Lord Protector över Rumpparlamentet. (Nej, jag skojar inte, det hette ta mig fan så!).

När Cromwell dog, tog hans son Richard över makten, vilket återigen kan tyckas paradoxalt eftersom pappa Cromwell tidigare förespråkat meritokrati över svågerpolitik. Richard var ganska oerfaren och blev sedermera avsatt och levde resten av sitt liv i fransk exil under fingerat namn.

Monarkin återinfördes och Karl II (Karl I:s son) blev kung.

Generellt är britterna mycket stolta över och rädda om sin drottning och sitt kungahus. Men det hindrar inte att Cromwell står staty utanför parlamentet, blickandes upp för Parlament Street och White Hall mot Trafalgar Square. Och på Trafalgar Square, där står Karl I staty och glor tillbaka mot Cromwell, i en evig Arga leken.

Det slutar dock inte riktigt där för Oliver Cromwell. Karl II var av förklarliga skäl fortfarande förbannad på Cromwell. Han lät gräva upp han kvarlevor ur jorden utanför Westminster Abbey, satte liket inför domstol och dömde det till döden (!) genom halshuggning. Cromwell blev alltså postumt avrättad och hans kvarlevskvarlevor lär ligga begravda någonstans vid Red Lion Square, alternativt i en håla i Tyburn.

Allt utom huvudet då.

Cromwells huvud sattes på en påle och paraderades runt i London, innan det fick en permanent plats på taket till Westminster Hall. Där satt det i över 25 år, tills det blåste ner och en vakt hittade det och tog med det hem – as you do…

Som om det inte var straff nog för en puritansk statsman, så har han alltså fått ge namn till otaliga pubar runt om i världen. Och New Model Army associeras väl snarast med det eminenta metal-bandet numera.

Jag tror inte Oliver Cromwell skulle vara speciellt road av det. 

H Upmann Petit Coronas


Man får genast fin, söt tobakssmak med lätta lädertoner. Även torrt gräs och viss sälta vid retrohalering. Mycket balanserat och mjukt. Inget sticker ut. Röken är ganska tunn till utseendet, men ändå med en viss krämighet i smaken. Jag hittar även en liten syra som är svår att placera rent smakmässigt.

Sötman och tobakssmaken tar ett steg tillbaka och peppar och sälta blir mer dominant. Ja, det smakar nästan lite kallsup i Östersjön nu, då grästonerna ger associationer till tång i det här smaksällskapet.

Sen gör sötma och tobak en återkomst. Allt är väldigt balanserat och fint. Pepparn ligger kvar och skvalpar i svalget. Och se där. En liten liten touch av choklad. Trevligt!

Sen tilltar krämigheten allt eftersom och röken blir tjockare och finare. Nu, efter cirka en tredjedel, blir cigarrer mycket mild och följsam. Jag tycker nyklippt gräs börjar färga smaken lite, men grannarna klipper gräset, så det kan vara därför.

Grundsmakerna genom resten av cigarren är en jämn blandning av tobak, sötma, läder, sälta, peppar och gräs. Krämigheten rundar av fint och gör att allt blandas till en kompott, där det är svårt att urskilja var smak för sig.

Första tredjedelen av cigarren är den mest intressanta ur rent smakhänsende. Om det är en cigarr med många svängar och stora smaker du är ute efter är det här inget för dig. Det här är en perfekt och mycket prisvärd konversationscigarr att bjuda på till kaffet och konjaken efter grillmiddagen i glada vänners lag, med lång röktid trots det lilla formatet.

Röktid: 60-75 min