Jag är inget jättefan av Bob Dylan. Jag känner sällan ett sug efter att lyssna på Dylan. Däremot kan jag, de gånger jag faktiskt lyssnar på honom, tänka: Han är ju jävligt bra egentligen.
Det som slagit mig, och satt fingret på en öm punkt, sedan det blev känt att Dylan får Nobelpriset i litteratur är alla reaktioner i stil med: Jaha, ja nu får jag väl ta och börja lyssna på vad han faktiskt sjunger!
De kommentarerna belyser något som irriterat mig ända sedan de tidiga tonåren, då jag började lyssna på musik. Alltså, verkligen började lyssna och höra, inte bara konsumera blint – eller dövt, i det här fallet.
Det må låta pretentiöst, men att lyssna på Dylan utan att lyssna på texterna är som att gå på bio och inte bry sig om handlingen, utan bara “titta på de fina bilderna”. Man missar en så stor del av poängen att man egentligen missar alltihop.
På den tiden jag gick på nattklubb, kunde jag nästan illamående stå och se på hur tjejerna dansade och sjöng med till låtar med direkt eller indirekt sexistiska, nedsättande, objektifierande texter. Det var svårt att inte tappa respekten där då.
Och i den mån jag själv ägnat mig åt att skriva rock- och pop-texter, har jag insett att ingen jävel bryr sig om vad du sjunger. En gång när mitt gamla band Schizo skulle framföra Nirvanas Smells Like Teen Spirits hade jag glömt texten. Jag kom bara ihåg Weird Al Yankovics paroditext på låten, så jag sjöng den istället. Ingen märkte något.
Det är som att orden bara ses som en bärare av rösten, för att framföra melodin, men att innebörden av dem i bästa fall är sekundär, om inte helt obetydlig. När du slitit med en text för att på bästa, mest underfundiga sätt försöka förmedla det du känner eller vill ha sagt, och ingen lyssnar eller bryr sig, känns det ganska hopplöst. Att man kunde klämt in vilket rajraj som helst, och alla hade ändå lett och jublat.
Ett tragiskt exempel är hur, efter att Ian Curtis i Joy Division tagit sitt liv, alla insåg att han faktiskt menade det han sjöng. Ett annat exempel är alla som gnäller på att Håkan Hellström “inte kan sjunga”. Nej, han kan inte sjunga som en musikalartist, men hans röst är perfekt för att förmedla de väldigt fina texter han skriver. Och om man inte lyssnar på texterna, ja då har man som sagt missat alltihop. Sen måste man givetvis inte gillar Håkan Hellström för det, men att bara klanka på hans röst är ett lite för billigt grepp.
Nu kan vi träta över Bob Dylans gubbighet och att akademien gjort ett misstag som utsett just honom till årets Nobelpristagare, och hur det finns andra rockpoeter som förtjänar priset mer – Patti Smith, Leonard Cohen, Kate Bush, Paul Simon etc. Men låt oss glädjas över att rock- och pop-poesi äntligen blivit insläppt i det finaste av finrum, och att Dylan är lika mycket poesi som Tranströmer. Att det inte finns någon anledning att dessa ska ses som väsenskilda konstformer.
Och kanske, bara kanske, några fler börjar lyssna på vad som faktiskt sjungs och förmedlas, och att vi då kanske, bara kanske, kan få en liten nivåhöjning av textförfattandet i populärmusiken.
Vi kan kalla det Dylaneffekten – ni hörde det här först!