Vi hetsas att jaga lyckan och att tro att lyckan är det ultimata målet. Vad vi glömmer är att lyckan är flyktig och inte låter sig fångas. Den låter sig inte jagas. Den måste inväntas. Men vem har tid att vänta? Och vad är lycka egentligen?
I Anekdot för sänkande av arbetsmoralen berättar Heinrich Böll om en fiskare som bara gör det han behöver för att klara sig för dagen, för att sedan lata sig den övriga tiden. En förbipasserande turist försöker få honom att förstå att om han bara anstränger sig så kommer hans avkastning blir mycket större. Att om fiskaren bara stretar på, kommer han inom några år att kunna leva ett bekymmersfritt och lugnt liv. Fiskaren upplyser turisten om att han redan gör det.
Visst är fiskarens lugn och tillfredsamhet lockande, men samtidigt känns hans lathet och oambition ömklig. Att inte vilja ha ut mer av livet känns så slösaktigt på något sätt, men vad som är avundsvärt hos fiskaren är hans målmedvetenhet. Han vet vad hans mål är och det är inte svårt att uppnå. Han uppnår det varje dag.
Problemet är att veta vad man vill, vart man vill och när målet är nått.
Lyckan är ett rörligt mål och du når aldrig dit, för lyckan flyttar sig ständigt. Lyckan är flytande, vilket gör den nästan omöjlig att hålla i sin hand. Det gör det meningslöst att försöka fånga lyckan. För när du väl siktat och nått dit där du trodde lyckan var, har den redan flyttat på sig, och skulle du vara snabb nog att få tag i den, rinner den nästan direkt ur din hand.
Att fånga lyckan är som att försöka klappa en förvildad hund. Minus rabiesrisken.
Det finns således ingen anledning att jaga lyckan, utan uppgiften är att finna meningen, syftet och målet. Meningen med att gå upp på morgonen. Syftet med att gå till jobbet. Målet med ens strävan. Har man siktat rätt kommer lyckan att slå en följe längs vägen, för lyckan är varken meningen, syftet eller målet, utan följeslagaren.
Om man bara vet vart man är på väg, delar med sig av sina framgångar och är någorlunda sympatisk, kommer den förvildade hunden snart att slå en följe.
Tids nog kommer den låta sig bli klappad.
Just nu får jag inte klappa hunden.