Pojken är ledsen. Jag vet inte varför. Han går på samma förskola som mina barn, men jag vet inte vad han heter för de går inte i samma grupp. Han är en tanig liten kille, gissningsvis fem år, har glasögon och spretigt rörelsemönster. Han formligen strålar av osäkerhet.
Pappan är brottare. Det syns på de breda axlarna och den stenhårda kroppen, men framför allt på blomkålsöronen. Vi är ganska ofta på förskolan vid samma tider, pappan och jag. Han hälsar ibland. Ibland inte. Han ser alltid allvarlig ut, nästan aggressiv. Går alltid i mjukisdress (jag gissar att han är tränare eller gympalärare) och han lämnar alltid bilmotorn på när han hämtar och lämnar. Det ska gå snabbt.
Jag “har svårt” för den pappan.
Det här är en dag då pappan inte hälsar. Han går med arga steg mot grinden in till gården. Den lille killen knatar efter med korta snabba steg, hulkande av gråt. Jag ska just hoppa in i bilen efter att ha lämnat mina barn på förskolan.
“Sluta gråta! Du är väl ingen flicka heller?” fräser pappan ur sig, just som jag stänger bildörren.
Jag sitter stilla en liten stund. Stackars, stackars pojke. Vilken jävla förbannelse, att som tanig, osäker brillorm födas som son till en sån där.
Nej, jag har givetvis inte hört hela samtalet eller varit med under morgonen och det kan absolut vara så att pojken varit jobbig och byggt upp en frustration hos pappan. Det har jag full förståelse för, jag har själv genomlidit många frustrerande morgnar innan dagislämningen.
Men jag vet att ingen någonsin slutat gråta för att någon säger åt dem att sluta gråta. Man kanske slutar fälla tårar och lär sig att svälja sin gråt, som vi pojkar och män fått lära oss så länge nån kan minnas, men man slutar inte gråta. Man bara dämmer upp tårarna, men tårar hittar alltid ut på något sätt, i någon form, förr eller senare.
Jag känner inte pappan, men jag kan typen. Pappan vill att pojken ska skämmas för att han gråter, för gråten är obekväm för pappan.
Men förväntas pojken finna tröst i skammen? Och är det skamligt att “vara som en flicka”?