Bildlektionerna var en av de mest centrala inkörsportarna till ny musik i högstadiet. Man exponerades förvisso för ny musik i alla möjliga sammanhang, men musiken man tog med till bildlektionen var ändå något speciellt. Man satte liksom sin heder på spel inför hela klassen, och det var inte många chanser per termin man hade att få trycka i sitt kassettband i däcket bakom katedern.
Det var nog så att vissa av oss killar såg oss som självutnämnda despoter över bildsalens stereoanläggning, och kunde knorra en del när tjejerna slog på nåt på tok för töntigt. Men då blev vi oftast raskt tillrättavisade av läraren, som – signe henne – fick stå ut med allt från Somebody Dance With Me till Hammer Smashed Face på ljudvolymer som gruvfacket aldrig skulle tillåta ens vid den vildaste metallbrytning.
På tal om metall. Jokke låg alltid i framkant när det gällde hårdrock och den tunga metallmusiken. På en lektion drog han fram ett band där det, med hans karaktäristiska kråkfötter där stora och små bokstäver blandades helt utan logik, stod Cowboys From Hell. Bara titeln osade ju tuffhet. Cowboys, bland det tuffaste som finns, från Helvetet, ja så mycket tuffare kunde det ju ta mig fan inte bli.
Jag kan inte svära på att Heresy var den första av låtarna som strömmade ur högtalarna, men det var den jag hajade till för. Först kom ett ljud som lät som ett stridsplan från andra världskriget flög förbi, typ ett Spitfire eller Mustang. Sen lirade gitarren något som lät som en revelj innan helvetet, från vilket dessa cowboys kom, släpptes lös.
Dra. Åt. Hässleholm. Vad tungt! Jag hade aldrig hört något liknande. Det här var innan Death Is Just the Beginning öppnade våra sinnen för t.ex. Mortician (vars sångare för övrigt låter som när man drar ett brunnslock över asfalt). Slayer kanske kunde mäta sig i tyngd, men de var mer svårlyssnade. Tom Araya, sångare i Slayer, vrålade mest, medan Phil Anselmo i Pantera sjöng, vrålade, skrek och wailade om vartannat och på samma gång. Vilken jävla röst! Och den där gitarren. Hur hade de fått till det där ljudet? Blytungt, distat och ändå glasklart. Och trummorna. Om Wagner skulle använt thrash metal-trummor, ja, då hade de låtit så här.
Pantera kom sedan att vara en central pelare i mina tonårs CD-samling. Jag brukade beskriva min spretiga musiksmak med att i min CD-hylla stod Kraftwerk-skivorna bredvid Pantera-plattorna. (Det gjorde de så klart inte på riktigt. Mina skivor stod sorterade alfabetiskt efter bandnamn och sedan kronologiskt efter vilket år de var släppta.)
Deras turnévideos, med Vulgar Video i spetsen, blev sedan ofta en samlingspunkt, till vilka vi skrattade och hällde i oss vad alkoholhaltiga drycker vi lyckats komma över för kvällen. Pantera förkroppsligade ilskan och destruktivitet som i alla fall jag hade – och för all del även har – väldigt lätt för att ta till mig och känna igen mig i.
Tyvärr ledde drogmissbruk och osämja i bandet till att The Great Southern Trendkill var det sista vettiga de släppte. Reinventing the Steel trampade förvisso vidare i samma stil, men gnistan var borta.
Tyvärr blev Dimebag Darrell ihjälskjuten på scenen under en spelning med Damageplan i december 2004.
Tyvärr har det visat sig att Phil Anselmo numera bara är en fet gammal nazist, vilket gör att man – tyvärr – inte undgår att hör mindre trevliga, subtila meddelanden i hans annars välskrivna texter.
Detta till trots, kan jag inget annat än hängivet älska Panteras musik.