H Upmann Petit Coronas


Man får genast fin, söt tobakssmak med lätta lädertoner. Även torrt gräs och viss sälta vid retrohalering. Mycket balanserat och mjukt. Inget sticker ut. Röken är ganska tunn till utseendet, men ändå med en viss krämighet i smaken. Jag hittar även en liten syra som är svår att placera rent smakmässigt.

Sötman och tobakssmaken tar ett steg tillbaka och peppar och sälta blir mer dominant. Ja, det smakar nästan lite kallsup i Östersjön nu, då grästonerna ger associationer till tång i det här smaksällskapet.

Sen gör sötma och tobak en återkomst. Allt är väldigt balanserat och fint. Pepparn ligger kvar och skvalpar i svalget. Och se där. En liten liten touch av choklad. Trevligt!

Sen tilltar krämigheten allt eftersom och röken blir tjockare och finare. Nu, efter cirka en tredjedel, blir cigarrer mycket mild och följsam. Jag tycker nyklippt gräs börjar färga smaken lite, men grannarna klipper gräset, så det kan vara därför.

Grundsmakerna genom resten av cigarren är en jämn blandning av tobak, sötma, läder, sälta, peppar och gräs. Krämigheten rundar av fint och gör att allt blandas till en kompott, där det är svårt att urskilja var smak för sig.

Första tredjedelen av cigarren är den mest intressanta ur rent smakhänsende. Om det är en cigarr med många svängar och stora smaker du är ute efter är det här inget för dig. Det här är en perfekt och mycket prisvärd konversationscigarr att bjuda på till kaffet och konjaken efter grillmiddagen i glada vänners lag, med lång röktid trots det lilla formatet.

Röktid: 60-75 min

Warszawiäta?

Ska vi beställa roomservice innan vi går ut eller boka bord nånstans?

Vi skulle bara ta en drink och ett rökverk på en av Warszawas cigarrlounger medan vi bestämde var kvällens middag skulle intas.

När vi klev in i baren var själva loungen ännu inte öppen. Men när mina två följeslagare, efter noggrann inspektion av det digra utbudet, beställde varsin provbricka whisky om åtta glas à fyra centiliter insåg personalen (och jag) att vi nog skulle stanna en stund och plötsligt stod loungen öppen för oss.

Vi knallade trappan upp till en luftig lokal, där röda lampskärmar spred ett dämpat ljus över de gröna, paisleymönstrade sammetstapeterna. Stora fönster släppte in stadens ljus mot novemberkvällens dunkla bakgrund. Längs ena kortsidan stod bokhyllor med tunga läderband. Bord, stolar och soffor var placerade längs rummets väggar, med en bardisk i bortre hörnet. På hedersplats, mitt i rummet, stod en obemannad miniflygel.

I loungen fanns redan två sällskap – stammisar och “big spenders” fick förtur till loungen och vi räknades tydligen (redan) till den sistnämnda kategorin.

Vi slog oss ned och whiskyn anlände tillsammans med en drink- och cigarrmeny.

Eftersom jag sätter en viss heder i att kunna ta mig hem för egen maskin, beslöt jag att skippa whiskyn och hålla mig till relativt svaga G&Ts. Vi hade ju trots allt inte ätit middag ännu.

Servitrisen förklarade att för varje glas whisky ingick en av husets cigarrer. När en cigarr ingår till drickat, bör man överväga dessa med en god portion skepsis. All cigarrökning är förvisso – bokstavligen – att elda upp sina pengar, men ska man nu elda pengar, bör man väl göra det med ett visst mått av finess? Så vi valde att beställa mer välkända märken av kubanskt snitt.

Poproszę trzy Montercristo no. 2. Dzięki.

Cigarrerna anlände tillsammans med lite popcorn och oliver. Sorlet i lokalen tilltog i takt med att flera mindre sällskap anlände och glasen fylldes på. Mysfaktorn var på topp. Efter fyra drinkar hade jag sinnesnärvaron att be personalen att framgent halvera mängden G i mitt glas. Vi hade ju trots allt inte ätit middag ännu.

En pianist och en trumpetare tog plats vid flygeln och började spela amerikanska jazzstandards. Flera sällskap gnolade med, vi likaså, och den gemytlighet, som bara onödigt spenderande av pengar kan frambringa, infann sig. Efter några låtar steg en äldre, belevad herre fram och började sjunga What a Wonderful World med en röst så raspig att Tom Waits stämma framstår som tämligen silkeslen i jämförelse. Alla applåderade!

Men hörrni, hade vi några nominerade restauranger för middagen? Nähe du, den saken måste avhandlas vidare. Fast i så fall behöver vi nog en runda cigarrer till. Och whiskyn är ju slut. Då blir det ett gäng whisky sour på det. Nej, inte för mig, jag håller mig till G&T, med lite G och mycket T. Vi har ju trots allt inte ätit middag ännu.

Diskussionen höll inte riktigt den fokus som krävdes för att ett restaurang-beslut skulle kunna fattas och nu var klockan närmare midnatt. Vi hade inte ätit, men däremot konsumerat fullständigt orimliga mängder gin och tonic.

Vi rumlade hem mot hotellet i den polska natten, övertygade om att någon form av hamburgermånglare skulle uppenbara sig längs vägen.

Plötsligt stod vi framför vårt hotell.

Jaha. Ska vi beställa roomservice innan vi går och lägger oss, eller?

Cao Pilon Corona

Do have a CAO, man!

Hö dominerar första puffen. Lite sötaktig tobak som påminner mig om WBs långskurna. En del ceder i doften, men inte så mycket i smaken.

Tjock, krämig rök. Mycket behaglig! Man vill inte riktigt blåsa ut den, för den är så bekväm i munnen. Nu även lite peppartoner.

Pinnen rullar på utan att så mycket händer ett tag. Jag tycker torrt hö dominerar smaken, samtidigt som sötman och krämigheten fasas ut och röken känns mer “torr”. Halvvägs tillkommer en del krydda – främst i doft. En bit in på andra halvan lite syra och i och med det blir smaken lite kärvare, men inte på ett otrevligt sätt. Även ceder blir något tydligare i smaken och kakao tillkommer.

Sista biten är väldigt intressant med både tydlig sötma och peppar. På slutet svårt att inte få glöden för varm.

Röktid ca. 60

Cucaracha Perla Natural

Lätt sötma. Mild tobaksmaken. Lite peppar och sälta. Inte mycket motstånd eller utmaning i smaken. Väldigt len. Skönt drag och stabil konstruktion. Får känslan av grillplats i tallskog. Torr och sandig mark med strödda kottar.

En lättare oljesmak ungefär halvvägs och sältan och vitpepparn tilltar. Sötman finns kvar i aromen men inte så mycket i smaken, vilket efter hand gör den mindre len. Mot slutet även en del beska. Blir lite törstig av smaken.

Sista tredjedelen är inte lika trevlig som den första.

Ingen speciellt bjussig cigarr. Den är lågmäld och subtil. Bäst vid röksug efter mycket alkohol, kan jag tänka. Trevlig men återhållsam och man kommer den aldrig riktigt in på livet.

Röktid ca. 25 min men kan/bör fimpas redan efter 20.

Alonso Menendez No. 20

Direkt sötma och toner av mörkrostat kaffe. Även lite fuktigt hö. Sötman försvinner ganska snabbt och mörkrosten blir tydligare. Draget är väldigt lätt, knappt nåt motstånd alls. Man måste dra lätta puff, annars brinner den för fort.

Vid retrohalering även krämigare toner. Ja, smaken blir klart krämigare ca ¼ in och kaffet känns inte fullt lika mörkrostat. Även en viss pepprighet och sälta i svalget nu och sötman är nästan helt borta.

Har läst flera som beskrivit smak av kokos och choklad i den här cigarren, men av det känner jag inget. Kanske att krämigheten i viss mån kan påminna om kokos, men det får jag nog anstränga mig en aning för att tycka.

Smaken blir nu ganska lätt. Lite hö finns kvar och lite peppar, mestadels i svalget. Och faktiskt, där infinner sig den där lilla citrussmaken som en del beskrivit att de känner.

Halvväg återkommer en liten sötma tillsammans med mandel, men allt är väldigt subtilt. Cigarren beskrivs som medium i kroppen, men det tycker jag bara den är i början, sen blir den betydligt mildare.

Den växlar nu mest mellan subtil sötma och hö med en påtaglig sälta. Blir törstig.

På slutet är det mycket lätt att dra för hårt, vilket direkt ger bitterhet. Samtidigt ger bitterheten en ganska intressant smakkombination – lite som av granskott.

En lite för subtil cigarr för min smak och lite för lätt i draget. Den funkar nog bäst om man ser till att ta en kopp kaffe eller en chokladbit ungefär halvvägs, för den är lite trist på egen hand.

Fingrarna luktar ceder efteråt.

Röktid ca 30 min. Jag tror jag drog lite för hårt på den.