Kategori: Funderingar

Om sommaren ska svensken få utlopp för ett enormt uppdämt samkvämsbehov. Man ska återupprätta och underhålla kontakter och relationer med bekanta, nära och kära. Man ska uppleva och upplivas.

Juli och augusti saknar motstycke i familjemys, parmiddagar, utflykter med vänner, picnics, badhäng, båtturer, konserter. You name it. Allt ska hända och det har åtta till tio veckor på sig att göra det!

Sommaren är en helvetes tid för den introverte.

Missförstå mig nu inte. Den gemene introverte vill träffa folk. Man vill ha vänner. Man vill träffa sin familj. Man vill komma på middagen. Man vill åka med till stranden. (Tjata bara inte på dem att hoppa i och bada…) Men sommare är lite som ett socialt maraton eller ett triathlon, eller rent av ett Iron Man-lopp.

De flesta som springer ett maraton utsätter sig frivilligt för det, eftersom det stärker en och får en att må bra. Av samma anledning behöver den introverte träffa folk. För ingen lever ett rikt och lyckligt liv utan givande och nära relationer till andra människor.

Men på samma sätt som träningen inför och genomförandet av ett maraton tär på krafterna och kräver perioder av vila kan vissa behöva perioder av ensamhet, tystnad och kontemplation efter allt för intensiv social samvaro. Och sommaren, som ju ska vara en tid för uppladdning och vila inför den ofta krävande mörka vintern, blir ganska lätt en totalt dränerande historia för den med övervägande introvert personlighet.

Under semestern har man inte ens ett jobb att gå och gömma sig på!

Så, en liten uppmaning till de med en introvert i sin närhet, erbjud lite ensamhet när hen börjar bli lite sommartjurig. Kanske fråga om det inte finns nån film på bio man vill se, ensam? Eller skicka ut vederbörande på kvällspromenad, ensam, med ett sommarprat i lurarna? Eller, som min fru, skicka mig till biblioteket, ensam, där jag sitter och skriver det här just i detta nu?

I gengäld får du en uppiggad nära vän, som gärna hänger med även på nästa grillkväll, barrunda, vernissage, play date, Kiviksmarknad…nej, inte det förresten, men det mesta annat.

Lycka till och trevlig sommar!

“Jag vill inte se några slagsmål!”

Jag hade till slut tröttnat på att killarna som spelade boll utanför huset hela tiden tog till nävarna så fort minsta gruff eller oenighet uppstod.

“Jamen det var ju han som började!” 

Försvarsfraserna sprutade ur dem. “Detvantejag!” “Hanknuffamig!” “Jamenhanfälldemigju!” Det rann ur dem som vatten, reflexmässigt och snabbt. Nästan utan artikulation. Här gällde det att svära sig skuldfri. Kasta ifrån sig anklagelserna. Direkt gå i försvar.

“Jag bryr mig inte om vem som började. Nu säger jag till er allihop: Jag vill inte se några slagsmål!”

Vi bodde i ett område där många barn hade ganska fria tyglar. De släpptes ut och fick underhålla sig själva tills middagen var klar och de ropades in.

På många sätt en idyll. Precis som det många 50- och 60-talister talar sig varma om när de beskriver sin egen uppväxt. En uppväxt där det springer dussintals ungar på varje gård. En fri barndom full av lek, där man är ute mycket. Det sparkas boll. Det gungas. Det leks tafatt.

Men i nostalgins skimmer utelämnar man ofta en annan bit av verkligheten: en ibland total avsaknad av vuxna. En brist på vuxet inflytande och uppstyrande, vilket ofta medför ett Herre på täppan-moment i all lek. En lek där störst och starkast vinner. Där det sparkas på mer än bara bollen. Där gungning snabbt svänger och blir nåt annat. Där tafatt plötsligt handlar om att fly.

Fotbollsmatcherna på vår gård var mer slagsmål än fotboll, framför allt när de något äldre skolbarnen var med – alltså åtta-, nio-, tioåringarna. Då skulle det tuppas, hetsas och muckas. Det gick mer ut på att hävda sig än på att lira boll.

Jag har det inte i mig att blunda för barnens “vilda lek”. Jag kan inte låta dem “lösa sina konflikter” på egen hand om det ska ske med våld och minsta lilla tackling på planen leder till handgemäng. För då är det inte fotboll. Då är fotbollen bara ett medel för dem att rättfärdiga slagsmål.

“Tror ni Zlatan är bäst för att han tränade på att slåss? Nej, han är bäst för att han tränade på att spela boll!”

Samtidigt är jag osäker på om jag egentligen gör någon en tjänst när jag ingriper och avbryter? För ingen förälder ingriper. Och ingen annan vuxen ingriper. Ingen. Bara jag. Det normala är att ingen vuxen lägger sig i. Så i killarnas värld måste jag vara en anomali, bara en grinig gubbjävel, för ingen annan reagerar ju.

Bara gubbjäveln. Han som lägger sig i och förstör.

Jag gör i vart fall inte mina egna barn några tjänster genom att vara den enda gubbjäveln som kommer ut och säger ifrån. För då blir de gubbjävelns barn och de får inte vara med, för då håller gubbjäveln ännu mer koll.

Det finns ingen kollektiv uppfostran längre. Det är på det hela taget positivt, eftersom barn inte utelämnas åt var och varannan vuxens godtyckliga, högst personliga tycke om hur de unga ska uppföra sig.

Det man tappar däremot är det kollektiva ansvaret att lära barn hålla god ton, att visa hyfs och hänsyn mot sin omgivning. (Där har även många vuxna en hel del att lära sig…) Den som gör ett försök trampar genast på minerad mark. Men jag kan inte bara stå och se på när ännu en generation killar lär sig lösa konflikter och meningsskiljaktigheter med våld.

Och i det avseendet anser jag att vi behöver bli betydligt fler gubbjävlar.

Vi lever i en tid då all form av personlig utveckling tycks vara fysisk. Det ska tränas. Deffas. Bulkas. Springas. Ätas rätt. Och det är inget fel i det. Men i dag är det Världsbokdagen. Så just i dag vill jag uppmana alla att strunta i träningspasset och läsa en bok istället. Och ingen bok om träning eller kost, utan nåt om politik. Nåt om kultur. Nåt om historia. Beteendevetenskap. Vad som helst utom nåt som är relaterat till din kropp.

För personlig utveckling är mer än bara förmågan att lyfta tyngre och springa snabbare och längre. Det handlar även om bildning – mycket viktigt i dessa anti-intellektuella tider, med alternativa “fakta” och tungviktstyckande – för att förstå sin omvärld och sig själv. Det handlar om att utveckla sin mentala kapacitet. Att utmana sina föreställningar och invanda tankemönster.

Jag tränar och motionerar så ofta jag har tid och ork. Dels för att jag gillar att känna mig stark i kroppen, men också för att det är en enkel stressventil. När stressnivån går upp kommer ångesten smygande. En 45 minuters löprunda sänker stressnivån och jag kan hålla demonen stången.

Jag läser så ofta jag har tid och ork. Dels för att jag gillar att känna mig stark i huvudet, men också för att kunna vinna över mina bekanta i TP. Jag gillar att utveckla mitt kunnande och språk, för det hjälper mig att formulera och artikulera min person och mina åsikter. För om jag inte vet det, om jag inte kan förstå min omvärld och inte kan förstå mig själv, kommer ångesten krypande igen. Lik förbannat. Hur mycket jag än springer och hur mycket jag än lyfter.

Jag behöver en balans mellan att utveckla min kropp och att utveckla mina intellektuella förmågor. För jag kan aldrig springa ifrån min ångest. Den hinner alltid ikapp. Och inga benmuskler i världen orkar bära ett tungt hjärta. Inte i längden. Det är en match man aldrig vinner med kroppen, den vinner man i huvudet. Man måste möta sin ångest som man möter en politisk meningsmotståndare. Man måste vara förberedd. Påläst. Kunnig.

Och jag tror inte jag är ensam om det. För i dessa tider, då vi verkar helt upptagna av våra kroppar, tycks vi kollektivt må allt sämre i våra huvuden. Gnäller, fast vi har det bra. Nästan bäst i världen. Delar länkar till artiklar vi knappt läst – artiklar med tvivelaktiga slutsatser, på tvivelaktiga grunder, med tvivelaktiga motiv.

Kanske för att vi inte riktigt förstår vår omvärld och oss själva. Vi är för intellektuellt otränade för att tänka kritiskt eller sätta oss in i ett ämne på djupet. Och då segrar den klatschiga clickbait-titeln och den lättsmälta ingressen. Vi vill vara lika snabba i våra slutsatser som i löpspåret. Tycker livet är för kort för att tänka efter.

Så glöm inte sköta om hjärnan. Glöm inte sitta ner en stund. Glöm inte filosofera. Glöm inte att läsa den där boken du tänkt läsa i flera år nu. Det är bara att göra det. Kan jag kan du! #youcandoit #theresnoexcuse #minbildningsresaräknas

Som allmängiltig man får man inte motionera. Inte om man ska tro magasinen i alla fall. Träna för hälsans skull är något bara seniorer gör. Träna för att hålla sig lite snygg är något bara kvinnor håller på med. Män i arbetsför ålder måste antingen elitträna, satsa på en Ironman eller i alla fall som minimum springa Göteborgsvarvet, annars kan man lika gärna skita i det.

Alla tidningar som behandlar ämnet “motion och hälsa” är fyllda med bilder på glada tjejer i tights som antingen sitter på pilatesbollar, kör yoga på stranden eller kommer småjoggandes, storleende i full make-up. De tipsar om goda och supernyttiga smoothies med bär och frön och annat skit, eller kör fnitter-reportage om hur nyttigt mörk choklad är – i modesta mängder, förstås. Är män med på bild är det tokrippade snubbar i “Tips från PT:n”-segmentet.

Jag har svårt att identifiera mig.

Tidningarna talar aldrig om män som motionerar. Män tränar inför Vasaloppet eller inte alls.

Vi män som mest tränar för att inte helt släppa greppet om ett BMI kring 25, som tycker att springa fem kilometer på allt under 30 minuter är en bra tid och inte alls förstår tjusningen med att ta hundra pannor i bänkpress, tycks inte existera. Om man ska tro magasinen.

För män motionerar inte, män presterar.

Ett tag gick jag på core-pass på Friskis & Svettis. Till en början för att det var det enda passet som gick så tidigt att jag hann gå innan jobbet, men jag blev så småningom core-frälst och tycker nu att det är en väldigt bra träningsform. Jag var dock oftast den enda på passet under 40 och den enda som inte tyckte att bäckenbottenövningarna var strikt nödvändiga för min egen del. Jag har hört vittnesmål från andra män som gått på core-pass, där ledaren glatt ropat: “Kom igen nu tjejer!”

För män går inte på core, män lyfter skrot.

Jag tränade ganska mycket i min ungdom. Jag räknade ut att jag som mest tränade ungefär 10 timmar i veckan, men såg aldrig mig själv som den sportiga typen. Kanske hade jag i viss mån en lite skev självbild, men jag tror också mängden träning som krävdes för att anses som sportig bland de sportiga var tämligen hög. Jag tränade ju inte i närheten av vad de riktiga sportkillarna tränade. Jag antar att den bilden hållit i sig. Inte bara hos mig, utan även hos andra. Till exempel hos tidningsförlagen.

För män satsar antingen på En Svensk Klassiker (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen, Lidingöloppet) eller En Svensk Klassiker (Korv, Mos, Räksallad, Pucko).

Jag anser det bevisat bortom allt rimligt tvivel att flickor och kvinnor från födseln till graven, i stort som i smått, bedöms och behandlas efter andra, sämre villkor än vad pojkar och män gör. Och jag tycker det är något vi bör ändra på.

Jag har alltid, enligt mig själv i alla fall, haft ett starkt rättspatos och förstod tidigt att killar och tjejer förväntas spela efter olika regler, även om jag inte hade vokabuläret att konkretisera mina aningar och funderingar.

Jag är inte säker på att jag i de tidiga tonåren visste exakt vad feminism var. Jag misstänker att feminismen mest förknippades med manhaftiga fruntimmer som sjöng Sånger om kvinnor. 70-talets kvinnokamp – som den del av vänsterrörelsen det var – kändes så otroligt mossig, att det bestående intrycket snarare var vildvuxen kroppsbehåring och taffliga slagord än lika löner. Feminism var inte ämnet på allas läppar 1993.

Att som ung kille se de bullrigaste och mest sviniga snubbarna få tjejerna, uppmärksamheten, bekräftelsen och (med tonårsmått mätt) framgången var inte helt enkelt att förlika sig med. Att anse sig göra rätt men se de som handlar tvärtemot få bättre utdelning är inte stärkande för självförtroendet.

Det hjälpte inte heller att jag var (och är) oförmögen att spela den klassiska mansrollen. Jag fick inte ens komma till castingen för rollen som Tuffa Killen. Jag har aldrig varit macho. Det klär mig helt enkelt inte.

Så här i min begynnande medelålder kan allt det där kvitta, men på den tiden var det viktigt. Tro det eller ej, men att vara trevlig och rolig var inget en kille blev kysst för. Kyssta blev de som gruffade och tuffade. Huffade och puffade. Och hångel var hårdvaluta i tonåren.

Feminismen fick fäste hos mig först i 20-årsåldern. Jag pluggade systemvetenskap i Ronneby (jo, det kunde man faktiskt på den tiden). Jag råkade, inför en av föreläsarna i ekonomi, harkla ur mig att “så jävla stora kan inte löneklyftorna vara mellan män och kvinnor i Sverige av idag”. Hon gav mig en föreläsning som hette duga och jag insåg att alla motargument jag hade att komma med faktiskt bara var mina egna antaganden och inget jag kunde styrka med fakta.

Jag kände att mina värderingar var “rätt” men att jag inte visste ett skit och att jag behövde fylla den där kunskapsluckan om jag ville behålla min trovärdighet.

Några år senare blev jag ihop med en tjej som hade Fittstim på paradplats i bokhyllan. Vi hade en del heta diskussioner. Jag kände mig ofta påhoppad. Jag tyckte inte att jag vunnit speciellt stor fördel av att vara född kille. Ingen hade serverat mig på silverfat och jag ansåg mig nedtryckt och undanskuffad av den rådande grabbigheten, som jag kände att man förväntades underkasta sig. Jag ville absolut inte bli ihopklumpad med snubb-snubbarna och våldsverkarna och maktens män.

Fast visst hade jag haft fördel av att vara kille. Det får man ändå erkänna. Jag hade gladeligen seglat i den mediokritetens medvind som ofta erbjuds killar som är smarta, men lata. Killräckligt är ett modeord som beskriver fenomenet ganska bra. Jag var inte den där killen med gitarren, som knappt kunde spela, knappt kunde sjunga, men ändå spelade och sjöng på alla fester. Absolut inte. Men nog kunde jag snacka och charma till mig fördelar hos lärarna vid bristfällig läxläsning som ingen tjej skulle kommit undan med.

Men, som någon som kände sig som en udda fågel i sitt sociala sammanhang hade jag absolut fått smaka på nackdelarna av att inte passa in i pojkrollen, killrollen, mansrollen. Därför kände jag att jag banne mig fått min släng av sleven från patriarkatet – i den mån patriarkatet befattar sig med köksredskap.

För ni tror väl inte att en osäker, ung kille, helt befriad från mansmanlighet slipper undan t. ex. mansplaining? Hah! Ni skulle bara veta hur många män som berättat för mig om Hur Det Är. Med ditten och med datten. Med kvinnan och med blatten. Med staten och med skatten. Tro mig, mansplaining är inte ett man-till-kvinna-fenomen, det är ett man-med-hybris-till-alla-han-ser-som-mindre-vetande-fenomen. Må hända att kvinnor oftare blir föremål för dessa opåkallad föreläsningar, men andra män är absolut inte otänkbara som ofrivilliga studenter i dessa allvetares spontana School of Everything.

Jag avskyr och i viss mån avundas dessa gräddfilsmän, för det måste vara så extremt mycket lättare att gå genom livet med deras till synes totala brist på tvivel och självkritik. Bara, här kommer jag. Tut tut, lilla stumpan! Liksom.

För nu vill jag inte få det att låta som att jag föddes som fullfjädrad feminist. Knappast! Det har varit en process, som det är för de flesta, och jag anser mig inte vara i mål ännu. Det är det där ständiga tvivlet och självkritiken som sakta drivit in feminismen i min själ. Och det är det där tvivlet och självkritiken som får det att kännas ganska bökigt och krävande emellanåt att vara feminist och man. Man bär liksom på en arvsynd ackumulerad av andra män. Man bär på sina egna snedsteg och fördomar och man granskar alltid sig själv med väldigt hårt ljus.

Tog jag för mycket plats nu? Kunde det där jag sa uppfattas som mansplaining? Borde jag ha backat några steg när jag gick bakom den där tjejen genom parken, hon kanske blev obekväm med att jag gick ifatt henne? Tittade jag opassande i den där urringningen? Skrattade jag för snubbigt åt det där halvtaffliga skämtet? Drog jag själv allt för halvtaffliga skämt som andra kände sig tvingade att skratta åt? Fick jag beröm för att vara medioker nu?

Allt det där tvivlet och all den där självkritiken. Då blir det ibland jobbigt att klumpas ihop med männen som förkunnar Hur Det Är. Jobbigt att bli ihopklumpad med tafsarna, blottarna, nedtryckarna och man vill påpeka att inte alla män är så.

Men då måste man försöka komma ihåg att det inte är fel att flickor, tjejer och kvinnor är förbannade på mäns svineri. Det är fel på mäns svineri. Problemet är att inte alla män insett det. Det är inte alla män som insett att det finns anledning till självrannsakan och självförbättring.

För det kan aldrig vara okej att flickor som knappt är i tonåren ska behöva förhålla sig till närmanden från främmande män i ålder med deras föräldrar och farföräldrar. Nej, förresten, vi kan inte kalla det “närmanden”. Vi måste kalla det vid dess rätta namn.

Trakasserier. Oanständigheter. Blottning. Pedofili.

Jag har aldrig behövt motta fittfoton, hot och förföljelse för att jag yttrat min åsikt, vilket är något kvinnor med åsikter i det offentliga nästan måste räkna med i Sverige idag.

Det är inte alla män som insett att det inte är någon enstaka snuskgubbe, utan “helt vanliga” pojkar och män som oombett skickar bilder av sina erigerade snoppar till främmande kvinnor, bara för att de har mage att ta plats.

När man inte bara en gång, inte bara ofta, utan hela tiden måste ducka för mäns omoral, narcissism och skeva sexualbild, vilken slutsats kan man dra annat än att “alla män är så”?

Alla män.

Och vet ni, jag är fortfarande ihop med den där tjejen jag nämnde, och Fittstim står fortfarande i bokhyllan, för ännu ser vi ingen anledning att lägga undan den.