“Jag vill inte se några slagsmål!”
Jag hade till slut tröttnat på att killarna som spelade boll utanför huset hela tiden tog till nävarna så fort minsta gruff eller oenighet uppstod.
“Jamen det var ju han som började!”
Försvarsfraserna sprutade ur dem. “Detvantejag!” “Hanknuffamig!” “Jamenhanfälldemigju!” Det rann ur dem som vatten, reflexmässigt och snabbt. Nästan utan artikulation. Här gällde det att svära sig skuldfri. Kasta ifrån sig anklagelserna. Direkt gå i försvar.
“Jag bryr mig inte om vem som började. Nu säger jag till er allihop: Jag vill inte se några slagsmål!”
Vi bodde i ett område där många barn hade ganska fria tyglar. De släpptes ut och fick underhålla sig själva tills middagen var klar och de ropades in.
På många sätt en idyll. Precis som det många 50- och 60-talister talar sig varma om när de beskriver sin egen uppväxt. En uppväxt där det springer dussintals ungar på varje gård. En fri barndom full av lek, där man är ute mycket. Det sparkas boll. Det gungas. Det leks tafatt.
Men i nostalgins skimmer utelämnar man ofta en annan bit av verkligheten: en ibland total avsaknad av vuxna. En brist på vuxet inflytande och uppstyrande, vilket ofta medför ett Herre på täppan-moment i all lek. En lek där störst och starkast vinner. Där det sparkas på mer än bara bollen. Där gungning snabbt svänger och blir nåt annat. Där tafatt plötsligt handlar om att fly.
Fotbollsmatcherna på vår gård var mer slagsmål än fotboll, framför allt när de något äldre skolbarnen var med – alltså åtta-, nio-, tioåringarna. Då skulle det tuppas, hetsas och muckas. Det gick mer ut på att hävda sig än på att lira boll.
Jag har det inte i mig att blunda för barnens “vilda lek”. Jag kan inte låta dem “lösa sina konflikter” på egen hand om det ska ske med våld och minsta lilla tackling på planen leder till handgemäng. För då är det inte fotboll. Då är fotbollen bara ett medel för dem att rättfärdiga slagsmål.
“Tror ni Zlatan är bäst för att han tränade på att slåss? Nej, han är bäst för att han tränade på att spela boll!”
Samtidigt är jag osäker på om jag egentligen gör någon en tjänst när jag ingriper och avbryter? För ingen förälder ingriper. Och ingen annan vuxen ingriper. Ingen. Bara jag. Det normala är att ingen vuxen lägger sig i. Så i killarnas värld måste jag vara en anomali, bara en grinig gubbjävel, för ingen annan reagerar ju.
Bara gubbjäveln. Han som lägger sig i och förstör.
Jag gör i vart fall inte mina egna barn några tjänster genom att vara den enda gubbjäveln som kommer ut och säger ifrån. För då blir de gubbjävelns barn och de får inte vara med, för då håller gubbjäveln ännu mer koll.
Det finns ingen kollektiv uppfostran längre. Det är på det hela taget positivt, eftersom barn inte utelämnas åt var och varannan vuxens godtyckliga, högst personliga tycke om hur de unga ska uppföra sig.
Det man tappar däremot är det kollektiva ansvaret att lära barn hålla god ton, att visa hyfs och hänsyn mot sin omgivning. (Där har även många vuxna en hel del att lära sig…) Den som gör ett försök trampar genast på minerad mark. Men jag kan inte bara stå och se på när ännu en generation killar lär sig lösa konflikter och meningsskiljaktigheter med våld.
Och i det avseendet anser jag att vi behöver bli betydligt fler gubbjävlar.