Kategori: Funderingar

Jag är ingen naturmänniska. Jag är inte den som knatar ut i skogen med muntra steg, svampkorg i ena handen och fågelkikaren i den andra. Jag har inte varit ute och fiskat sen jag var tolv. Jag har inte sovit i tält sen jag gjorde lumpen. Jag fjällvandrade senast när jag var på konfirmationsläger, och varken den kristna tron eller naturintrycken tycks ha gjort något bestående avtryck på min person.

Jag kan liksom inte förstå tjusningen i att sova i tält. Jag skulle rent av kalla det onaturligt.

Att åka från ett uppvärmt hus, med rinnande vatten (både varmt och kallt), dusch, toalett (med tillhörande avlopp), skafferi med mat från jordens alla hörn, elektricitet, konst, litteratur, TV, datorer, ja allt det fantastiska som människan uppfunnit och strävat mot under inte bara århundraden utan århundratusenden, för att lägga sig att sova under ett uppspänt skynke är ju inget annat än en skymf mot hela den mänskliga evolutionen. En spottloska i ansiktet på alla de förfäder och förmödrar som dukat under i dragiga grottor, hyddor och skjul.

Inte ens den ryske tsaren levde så bekvämt som Andersson och Johansson gör nu för tiden.

Nu är det inte så att jag hatar naturen. Det är snarare naturen som hatar mig. De växter som vissa poetiskt skulle säga att naturen “smyckat” sig med skulle jag snarare säga att den bestyckat sig med. Naturen är fylld med saker som ger mig utslag, snuva, kli och svullnader. Den är fylld av väsen som är ute efter mitt blod och vars stick jag dessutom är överkänslig mot, och därför återvänder böldbeklädd efter var och vartannat skogsbesök.

Det mest kontroversiella av allt tycks vara att jag inte badar. Det är inte så att jag aldrig badar. Jag har doppat mig flera gånger under det senaste decenniets varmaste dagar. Jag är däremot inte den som tycker det är underbart och uppfriskande med ett dopp i det svinkalla vattnet, för att sedan, nedkyld och huttrande, komma upp i den svenska “sommaren” för att torka av mig.

Min aversion mot badandet kan förklaras av två anledningar.

För det första drabbades jag väldigt lätt av blåskatarr i min barndom. Det räckte med att en halv-ljummen bris träffade mina blöta badbyxor för att jag sedan fick springa på toa var femte minut och plågat klämma fram ett par usla droppar. (Jo, jag var gubbe redan då.)

För det andra har människan lagt enorma resurser på att lära sig att effektivt värma vatten. Nu är jag inte nödvändigtvis en förespråkare av metoden, men vi har ju för fan lärt oss att kontrollerat klyva atomkärnor, enkom för att koka vatten. Varför ska jag då hoppa i en knappt tjugogradig östersjö, som genom sin algblomning, med all önskvärd tydlighet, låter meddela att vi inte är välkomna i vattnet?

Nej, naturen och jag lever i en tyst överenskommelse om att undvika varandra. Så länge vi inte vistas på samma plats blir det inget bråk, och vi kan för en stund glömma att den andre ens existerar.

Jag är livrädd för slentrianen. Det tillstånd i vilket man bara fortsätter med vanor, åsikter och tankebanor för att man alltid gjort så, utan eftertanke eller utvärdering. Utan intresse för något nytt. Att viljelöst följa vanan.

Jag tror nämligen inte att man kan vara lycklig i slentrianen, inte i längden. För om man väljer att inte följa med i en värld som ständigt utvecklas och förändras, kommer man så småningom finna att man står utanför. Att man blivit en avart som inte passar in. Att man är “passé”.

Plötsligt står man där i frysdisken och ska handla sin krögarpytt, och så står det “NYTT RECEPT!” på förpackningen. Varför i helvete då? Pytten var ju precis som jag ville ha den! Med vilken rätt har de ändrat på receptet?

I slentrianen bor bitterheten. När det sätt på vilket man alltid varit och verkat inte längre fungerar i samklang med omvärlden, känner man sig åsidosatt. Omkörd och ifrånsprungen av otacksamma människor som inte förstår det stora i ens gärning. Ens medmänniskor blir motmänniskor – de vars fel det är att man inte längre är The Shit utan bara är shit, rätt och slätt.

Då är det lätt att att rikta sitt missnöje mot allt det man anser vara nytt. De inslag i samhället som man anser tillkommit och förändrat det man en gång kände igen som sitt. Och det enklaste att rikta sitt missnöje mot är de människor som inte ser ut som en själv. De som klär sig annorlunda. De med annan hudfärg. De med annan livsåskådning än en själv.

I slentrianen gror likgiltigheten, och i likgiltighetens utkant gror extremismen som brännässlor och tistlar. Ju längre man låter dem gro, desto mer bränns och rivs det att rensa bort.

Och sen sitter man där. Bitter över att ha förlorat något som man egentligen aldrig kämpat för. I villfarelsen att det var bättre förr. Att det som är annorlunda mot det man är van vid per automatik är fel. Man har tappat vanan och förmågan att utvärdera sig själv och att anpassa sig till omständigheter. Att världen på något sätt är skyldig att stanna av när du bestämt dig för att hoppa av utvecklingståget.

Men inget var bättre förr. Det var möjligtvis annorlunda, men inte bättre.

Det var bara du som var bättre förr.

 

Stress i arbetet kostar liv. Inte alltid bokstavligen. Stress tar kanske inte direkt livet av någon, men stress tar livet ifrån många.

Det känns lite märkligt, det att vi kollektivt tycks ha accepterat att offra varandra på besparingens altare. Vi har accepterat att med strömlinjeformade organisationer, utan marginaler, följer en viss vådabekämpning. Vi köper det. Så länge det inte drabbar oss personligen så är det nån annans problem. Vi kan oja oss över sakens natur, men tänker inte lyfta ett finger eller offra något eget för att förändra situationen.

Jag tror inte jag har varit på en enda anställnings- eller konsultintervju utan att ha fått frågor om hur väl jag hanterar stress. Hur stresstålig är du? Jag har tyvärr aldrig vågat vända på frågan. Varför är det viktigt att vara stresstålig på den här arbetsplatsen? Hur har ni det egentligen med arbetsmiljön och ledarskapet?

Det har blivit kotym och norm att den anställde får ta smällarna och skiten för bristfälligheter i organisationen och konsekvensen av svagt ledarskap. Man får ensam stå med utbrändheten, och inte minst den ekonomiska kostnaden, när det väl brister och skulden för år av underbemanning och överbelastning krävs in.

Det svaga ledarskapet beror inte alltid på inkompetens från mellanchefer, utan snarare på överbelastade mellanchefer som inte har tid med sin personal. Mellanchefer vars makt och möjligheter att påverka det operativa arbetet i allt större utsträckning styrs av ett ansiktslöst Excel-ark med svårbegripliga mätetal. Den engagerade mellanchefen är inte sällan den som bränns först.

Det värsta är att symptomen ofta varit väldigt tydliga under en längre period. Vi vet alla hur den stressade kollegan ser ut. Vilka personlighetsförändringar denne genomgår. Ändå är det så få som reagerar i tid. Kanske någon nära kollega. Sällan ledningen. Aldrig ledningens ledning.

Det har på något mystiskt sätt blivit individens skyldighet att värja sig mot en hel organisations imploderande krafter. Att individen ska ta ansvar för en hel organisations oförmåga att prioritera och rationalisera sin verksamhet – eller att anställa så att behoven täcks. Det är som vanligt en “kostnadsfråga”, och i allt för många organisationer i Sverige har vi valt att bränna människor istället för pengar. Det blir billigast så, inbillar vi oss.

Att ständigt hålla personalen så nära bristningsgränsen som möjligt har blivit en konst och en dygd, och det misstas ständig för effektivitet. Huruvida man som personal har någon som helst ork kvar vid arbetsdagens slut är mindre viktigt. För även där man säger sig förespråka “balans mellan arbets- och privatliv”, får det helst inte balansera så att arbetet synligt påverkas negativt. När jämvikt ska uppnås, förväntas motvikterna allt som oftast regleras på den privata sidan av vågen.

Allt för besparingen. Skattebetalarna kräver det. Allt för vinsten. Aktieägarna kräver det. Skattebetalarna och aktieägarna, som inte sällan är vi själva.

Lyckligtvis är inte alla organisationer fullt så cyniska som jag målar upp, men med skenande sjuktal och utbrändhet är de inte heller speciellt ovanliga. Och när ersättaren för den ihopsäckade, sjukskrivne, före-detta kollegan sedan ska anställas, kommer frågan åter upp:

Hur stresstålig är du?

Du hörde av dig från ingenstans på ett socialt media och frågade om vi skulle ses på kvällen. Det var många år sedan vi sågs senast. Vi bor på olika platser i landet och har med åren glidit ifrån varandra.

Jag blev glad, men var bortrest just då. Jag skulle komma hem ett par dagar senare. Bad om ditt nummer, så jag kunde ringa när jag var tillbaka, för du skulle vara i krokarna ett tag till.

Du skickade aldrig ditt nummer.

När jag kom hem skrev jag tillbaka och gav några alternativ på dagar då jag kunde ses. Du fick bestämma tiden, för jag kunde vara flexibel.

Inget svar.

Så kom jag ihåg att det är så här det är med dig. Att det var därför vi slutade ses. Att det var därför jag gav upp.

Du tycker du är så mycket häftigare än jag. Att din tid är så mycket mer värd än min. Att du av någon anledning äger rätten att behandla mig med nonchalans. Det är som om du hör av dig bara för att få känna dig åtråvärd. Lägger ut ett lockbete för att se om jag hugger.

Och jag hugger, söker kontakt, och du ignorerar. Får mig att känna mig desperat, ja nästan patetisk i mina försök att nå den vän jag en gång hade. För jag saknar dig. Jag saknar den du var. Men den du blev, den du är, gör mig alltid besviken.

Besviken på att du är som du är. Besviken på att du inte respekterar mig och den vänskap vi en gång hade. Besviken på mig själv, för att jag fortfarande hoppas du ska förändras tillbaka till den du en gång var. Besviken på att jag låter dig spela på min lojalitet till mina vänner.

För du är inte min vän. Vi är bara främlingar med ett gemensamt förflutet, och det här var sista gången du fick göra mig besviken.