Du hörde av dig från ingenstans på ett socialt media och frågade om vi skulle ses på kvällen. Det var många år sedan vi sågs senast. Vi bor på olika platser i landet och har med åren glidit ifrån varandra.
Jag blev glad, men var bortrest just då. Jag skulle komma hem ett par dagar senare. Bad om ditt nummer, så jag kunde ringa när jag var tillbaka, för du skulle vara i krokarna ett tag till.
Du skickade aldrig ditt nummer.
När jag kom hem skrev jag tillbaka och gav några alternativ på dagar då jag kunde ses. Du fick bestämma tiden, för jag kunde vara flexibel.
Inget svar.
Så kom jag ihåg att det är så här det är med dig. Att det var därför vi slutade ses. Att det var därför jag gav upp.
Du tycker du är så mycket häftigare än jag. Att din tid är så mycket mer värd än min. Att du av någon anledning äger rätten att behandla mig med nonchalans. Det är som om du hör av dig bara för att få känna dig åtråvärd. Lägger ut ett lockbete för att se om jag hugger.
Och jag hugger, söker kontakt, och du ignorerar. Får mig att känna mig desperat, ja nästan patetisk i mina försök att nå den vän jag en gång hade. För jag saknar dig. Jag saknar den du var. Men den du blev, den du är, gör mig alltid besviken.
Besviken på att du är som du är. Besviken på att du inte respekterar mig och den vänskap vi en gång hade. Besviken på mig själv, för att jag fortfarande hoppas du ska förändras tillbaka till den du en gång var. Besviken på att jag låter dig spela på min lojalitet till mina vänner.
För du är inte min vän. Vi är bara främlingar med ett gemensamt förflutet, och det här var sista gången du fick göra mig besviken.