Jag är livrädd för slentrianen. Det tillstånd i vilket man bara fortsätter med vanor, åsikter och tankebanor för att man alltid gjort så, utan eftertanke eller utvärdering. Utan intresse för något nytt. Att viljelöst följa vanan.
Jag tror nämligen inte att man kan vara lycklig i slentrianen, inte i längden. För om man väljer att inte följa med i en värld som ständigt utvecklas och förändras, kommer man så småningom finna att man står utanför. Att man blivit en avart som inte passar in. Att man är “passé”.
Plötsligt står man där i frysdisken och ska handla sin krögarpytt, och så står det “NYTT RECEPT!” på förpackningen. Varför i helvete då? Pytten var ju precis som jag ville ha den! Med vilken rätt har de ändrat på receptet?
I slentrianen bor bitterheten. När det sätt på vilket man alltid varit och verkat inte längre fungerar i samklang med omvärlden, känner man sig åsidosatt. Omkörd och ifrånsprungen av otacksamma människor som inte förstår det stora i ens gärning. Ens medmänniskor blir motmänniskor – de vars fel det är att man inte längre är The Shit utan bara är shit, rätt och slätt.
Då är det lätt att att rikta sitt missnöje mot allt det man anser vara nytt. De inslag i samhället som man anser tillkommit och förändrat det man en gång kände igen som sitt. Och det enklaste att rikta sitt missnöje mot är de människor som inte ser ut som en själv. De som klär sig annorlunda. De med annan hudfärg. De med annan livsåskådning än en själv.
I slentrianen gror likgiltigheten, och i likgiltighetens utkant gror extremismen som brännässlor och tistlar. Ju längre man låter dem gro, desto mer bränns och rivs det att rensa bort.
Och sen sitter man där. Bitter över att ha förlorat något som man egentligen aldrig kämpat för. I villfarelsen att det var bättre förr. Att det som är annorlunda mot det man är van vid per automatik är fel. Man har tappat vanan och förmågan att utvärdera sig själv och att anpassa sig till omständigheter. Att världen på något sätt är skyldig att stanna av när du bestämt dig för att hoppa av utvecklingståget.
Men inget var bättre förr. Det var möjligtvis annorlunda, men inte bättre.
Det var bara du som var bättre förr.