Du är väl ingen flicka heller?

Pojken är ledsen. Jag vet inte varför. Han går på samma förskola som mina barn, men jag vet inte vad han heter för de går inte i samma grupp. Han är en tanig liten kille, gissningsvis fem år, har glasögon och spretigt rörelsemönster. Han formligen strålar av osäkerhet.

Pappan är brottare. Det syns på de breda axlarna och den stenhårda kroppen, men framför allt på blomkålsöronen. Vi är ganska ofta på förskolan vid samma tider, pappan och jag. Han hälsar ibland. Ibland inte. Han ser alltid allvarlig ut, nästan aggressiv. Går alltid i mjukisdress (jag gissar att han är tränare eller gympalärare) och han lämnar alltid bilmotorn på när han hämtar och lämnar. Det ska gå snabbt.

Jag “har svårt” för den pappan.

Det här är en dag då pappan inte hälsar. Han går med arga steg mot grinden in till gården. Den lille killen knatar efter med korta snabba steg, hulkande av gråt. Jag ska just hoppa in i bilen efter att ha lämnat mina barn på förskolan.

“Sluta gråta! Du är väl ingen flicka heller?” fräser pappan ur sig, just som jag stänger bildörren.

Jag sitter stilla en liten stund. Stackars, stackars pojke. Vilken jävla förbannelse, att som tanig, osäker brillorm födas som son till en sån där.

Nej, jag har givetvis inte hört hela samtalet eller varit med under morgonen och det kan absolut vara så att pojken varit jobbig och byggt upp en frustration hos pappan. Det har jag full förståelse för, jag har själv genomlidit många frustrerande morgnar innan dagislämningen.

Men jag vet att ingen någonsin slutat gråta för att någon säger åt dem att sluta gråta. Man kanske slutar fälla tårar och lär sig att svälja sin gråt, som vi pojkar och män fått lära oss så länge nån kan minnas, men man slutar inte gråta. Man bara dämmer upp tårarna, men tårar hittar alltid ut på något sätt, i någon form, förr eller senare.

Jag känner inte pappan, men jag kan typen. Pappan vill att pojken ska skämmas för att han gråter, för gråten är obekväm för pappan.

Men förväntas pojken finna tröst i skammen? Och är det skamligt att “vara som en flicka”?

 

Rätt man med fel namn på rätt plats

– Du tänker alltså inte ge mig paketet?

– Nej, inte utan giltig legitimation.

Vi hade hamnat i en loop, expediten och jag. När vi gifte oss tyckte jag det var viktigt att vi skulle ha samma efternamn och min fru ville inte byta Lagré mot Nilsson. Det föll således på mig att byta efternamn.

Sagt och gjort.

Efter att ha hämtat ut nytt körkort (med mitt nya namn, men med samma bild som mitt gamla, numera makulerade kort) hade jag ytterligare ett ärende; jag skulle hämta ut en försändelse från Ginza. Det var lite plastfickor och påsar för vinylskivor.

Det var nu problemet uppstod.

– Ja, nu har jag ju bytt namn sen jag beställde det här, sa jag. Men jag tog med både mitt gamla och mitt nya körkort.

Expediten tittade på mig och sedan på de två legitimationerna.

– Men den här är ju inte giltig, sa han nästan förorättat.

– Nej, jag inser det, men det är ju samma bild på, samma personnummer. Jag har alltså bytt namn sedan beställningen gjordes.

– Jag kan inte lämna ut paketet utan giltig legitimation, svara expediten och slog ut med armarna.

Jag insåg nu att jag borde ha utfört mina ärenden i omvänd ordning. Givetvis kan man inte lämna ut paket vind för våg, men legitimeringen bör väl ha som syfte att fastställa identiteten på personen som aspirerar på paketet.

Det borde inte vara helt unikt att någon byter namn eller att försändelser får fel namn. Det är inte heller ett felfritt system, med tanke på att vem som helst vid namn Marcus Nilsson skulle kunna hämta ut paketet. De kollar ju inte om det är rätt Marcus Nilsson som vill ha paketet. Marcus Nilsson, ett namn som bärs av många tusen människor i vårt avlånga land.

Det verkar faktiskt fruktansvärt osannolikt att någon skulle förfalska ett körkort, makulera det, och sen försöka lura till sig Ginza-försändelser. Om expediten inte kan, eller vill, dra en simpel slutsats borde väl hen ersättas med en maskin?

– Jag hör vad du säger, men du ser väl att det är jag på den här legitimationen, sa jag och visade upp min nya legitimation.

Expediten svarade att så föreföll vara fallet.

– Bra, jag ber dig nu rikta uppmärksamheten mot den gamla, förvisso makulerade legitimationen, men med samma bild och samma personnummer som den nya, giltiga legitimationen. Jag har alltså bytt namn.

– Jag får alltså inte lämna ut paketet utan en giltig legitimation.

– Nej, men det verkar väl sannolikt att paketet är till mig, eller hur? Jag kan uppvisa en legitimation med rätt namn och styrka min identitet med en annan legitimation?

– Jag är ledsen.

– Är du verkligen det?

– Jag kan inte hjälpa dig.

– Hur föreslår du att jag ska göra nu då?

– Skaffa en giltig legitimation.

– Men jag har ju för fan en giltig legitimation!

– Men på den står det inte rätt namn.

Där stod jag, på Direkten på Kronprinsen i Malmö och kände som om jag slungats in i Terry Gilliams Brazil, framför ett maktfullkomligt kioskbiträde. Jag hade så mycket att säga – och ännu mer att vråla.

Jag var så arg att jag nästan självantände. Det var inte bara det faktum att expediten inte ville ge med sig som gjorde mig arg, utan också att han log snett och verkade mysa lite i situationen. Jag fick gå hem tomhänt och ringa Ginza, och de skickade prompt en ny försändelse i mitt nya namn.

Tack, Ginza!

Jag blev påmind om den här incidenten efter att ha lyssnat på Calle Norlén i Spanarna härom fredan. Han fick nämligen inte hämta ut ett paket adresserat till Calle Norlén, eftersom det står Carl Norlén på hans legitimation.

Lyckohetsen

Vi hetsas att jaga lyckan och att tro att lyckan är det ultimata målet. Vad vi glömmer är att lyckan är flyktig och inte låter sig fångas. Den låter sig inte jagas. Den måste inväntas. Men vem har tid att vänta? Och vad är lycka egentligen?

I Anekdot för sänkande av arbetsmoralen berättar Heinrich Böll om en fiskare som bara gör det han behöver för att klara sig för dagen, för att sedan lata sig den övriga tiden. En förbipasserande turist försöker få honom att förstå att om han bara anstränger sig så kommer hans avkastning blir mycket större. Att om fiskaren bara stretar på, kommer han inom några år att kunna leva ett bekymmersfritt och lugnt liv. Fiskaren upplyser turisten om att han redan gör det.

Visst är fiskarens lugn och tillfredsamhet lockande, men samtidigt känns hans lathet och oambition ömklig. Att inte vilja ha ut mer av livet känns så slösaktigt på något sätt, men vad som är avundsvärt hos fiskaren är hans målmedvetenhet. Han vet vad hans mål är och det är inte svårt att uppnå. Han uppnår det varje dag.

Problemet är att veta vad man vill, vart man vill och när målet är nått.

Lyckan är ett rörligt mål och du når aldrig dit, för lyckan flyttar sig ständigt. Lyckan är flytande, vilket gör den nästan omöjlig att hålla i sin hand. Det gör det meningslöst att försöka fånga lyckan. För när du väl siktat och nått dit där du trodde lyckan var, har den redan flyttat på sig, och skulle du vara snabb nog att få tag i den, rinner den nästan direkt ur din hand.

Att fånga lyckan är som att försöka klappa en förvildad hund. Minus rabiesrisken.

Det finns således ingen anledning att jaga lyckan, utan uppgiften är att finna meningen, syftet och målet. Meningen med att gå upp på morgonen. Syftet med att gå till jobbet. Målet med ens strävan. Har man siktat rätt kommer lyckan att slå en följe längs vägen, för lyckan är varken meningen, syftet eller målet, utan följeslagaren.

Om man bara vet vart man är på väg, delar med sig av sina framgångar och är någorlunda sympatisk, kommer den förvildade hunden snart att slå en följe.

Tids nog kommer den låta sig bli klappad.

Just nu får jag inte klappa hunden.

Njuuut

Det är många irriterande saker som de sociala medierna för med sig i sitt kölvatten. En förvisso harmlös men i mitt tycke väldigt irriterande företeelse är folks benägenhet att uppmana, ja ibland rent av beordra, sina bekanta att njuta. Ibland inte bara med ett, utan med flera på varandra följande u – njuuuuuuut – och inte sällan med en helt absurd mängd påföljande skiljetecken. Njuuuuuuut!!!!!!

Detta trots att de flesta människor är fullt kapabla att njuta på sitt eget initiativ. Jag skulle vilja påstå att ingen väntar på signal från en avlägset släkting eller gammal kurskamrat innan man låter njutandet börja.

Jag lägger upp en bild på Facebook, så får vi se om jag får tillåtelse av Eva-Britt att njuta av mitt vin i solnedgången.

Skulle man applicera det här beteendet utanför de sociala mediernas något rubbade universum, skulle man genast blir stämplad som en komplett och fullbordad idiot.

Du sitter på Halvars Glass, en klassisk kiosk på Norrköpings södra promenad, och mumsar på din strut med rom-russin, när Lollo i receptionen plötsligt kommer cyklande. I förbifarten vrålar hon: “Ser underbart ut! Njuuuuuuuuuuut!!!!” U:na rullar ekande mellan husen och klingar bort medan hon rundar kröken vid De Geergymnaset och försvinner ner för Gymnastikgatan.

Jaha. Här satt jag och tvingade i mig glassen under vånda, tills du informerade mig om att de här är ett sånt där tillfälle då man ska passa på att njuta. Tack! Vad skulle jag göra utan din input. Hmm…varför köpte jag rom-russin? Det är ju skitäckligt.

Det största problemet för mig med “njuuuut”-kulturen är inte bara att arrogansen stör mig – att någon så fullständigt nedvärderat min förmåga att själv avgöra vad som är ett lämpligt tillfälle för mig att njuta. Nej, ett annat stort problem är att jag har lite svårt för auktoritära beteenden. När någon beordrar mig att njuta, vaknar den gamla tonårspunkaren i mig och tänker: Så fan heller! Fuck you, I won’t do what you tell me! Sen är den njutningen förstörd.

Så snälla, det är inte din uppgift att ge folk tillåtelse att njuta. Ingen väntar på din signal. Ditt uttalande besitter en total avsaknad av informationsvärde.

Alltså, jag förstår att det är välment. Skriv gärna “Åh, ser underbart ut!” eller “Najs!” eller “Gud så härligt!” men allvarligt, skippa njuuut:et.

Pojk för sin klänning

Vissa kanske tycker det är en absurd fråga, men vet ni hur svårt det är att köpa en klänning till en pojke?

Alla klänningar för små barn är så chockråsa, hjärtbeklädda, volangtjohejiga, puffärmade, rosettprydda och prinsessiga att jag inte ens skulle köpa dem till en dotter. Än mindre till en pojke. För jag vill inte “klä honom som en flicka”, jag vill bara köpa en förbannad klänning till min pojke, som verkligen, verkligen gillar att ha klänning. Han tjatar om klänningar jämt och har dem på sig så ofta han kan. Det är inget vi fått honom till, det är en smak han skaffat sig helt själv.

Samtidigt vill jag inte trä på honom något som får Babsan att se nedtonad och diskret ut i jämförelse. Jag vill inte göra ett statement. “Se på mig, så fritänkande jag är! Skåda mitt normöverskridande barn! I’m raisin’ him gay.”

För det är inte det jag vill. Jag vill bara ha en klänning. En klänning till en pojke.

Okej. Nu hör jag hur många av er ropar: Vaffan, fattar du inte att ungen kommer bli mobbad? Vad är du för jävla förälder, va? Släppa iväg en POJKE i klänning? Hur fan tänker du? Ska han få testa heroin också, eller?

Så. Innan alla haters ringer soc, låt mig förklara. Det handlar alltså om att låta honom ha ett klädesplagg han gillar, inte om att låta honom tortera smådjur. Han är ännu så liten att han inte “förstår” att klänningar “är för flickor”. En del av hans jämnåriga kamrater förstår det, och de kommenterar på det ibland, men ingen retar honom. Ännu.

Det kommer med all säkerhet komma en dag då han blir ordentligt tilltryckt för att han går klädd i klänning. Det kommer inte gå många år till förrän hans jämnåriga inte nöjer sig med att kommentera över hans klänning, utan kommer låta honom veta med all önskvärd tydlighet att han sticker ut på fel sätt.

Den dagen kommer han bli ledsen. Efter den dagen kommer han förmodligen inte vilja ha klänning mer. Den dagen kommer även jag bli ledsen, för det kommer vara dagen han lär sig om alla hämmande konventioner, grupptryck och grupphat.

För tro mig, resten av världen – ja, kanske just du – står redo och villig att trycka på honom åsikter om vad han kan och inte kan göra. Om vad han kan och inte kan vara. Resten av världen kommer kritisera och trycka ner honom. Konvensionen kommer snart nog ta ifrån honom väldigt många av hans friheter. Och haters gonna hate.

Men tills den dagen kommer, låter jag honom gå till förskolan i klänning. Jag låter honom gå i klänning när vi fikar på stan och när vi går till lekparken. För jag vill inte vara den som tvingar honom att sluta göra något han gillar, något så totalt harmlöst som att bära klänning, bara för han har snopp.

Så jag som förälder behöver alltså inte förklara för honom att klänning är fel. Det kommer ni andra göra. Det jag som förälder behöver göra är att köpa honom en förbannad klänning, som inte ser ut som något en docka har på sig eller som stulen rekvisita från en After Dark-show, och vet ni hur jävla svårt det är?