För ett tag sedan pratade en bekant med mig om att allt fler kvinnor blir chefer. Jag tyckte det var bra ur jämställdhetsperspektiv, men hon befarade att det kan leda till en statussänkning av chefsyrket, snarare än en statushöjning för kvinnor. Det vill säga att det som är socialt kodat som kvinnogöra automatiskt får lägre status.
En pessimistisk inställning kan man tycka, men jag kan ändå inte låta bli att dra en parallell till ett liknande resonemang som snurrat i mitt huvud ett tag.
Nuförtiden har intellektet och att vara beläst ganska låg status. Experter och akademiker får mindre utrymme och makt över samhällsdebatten, medan tyckare och populister får härja fritt med sina “lättbegripliga” men inkompletta världsbilder.
Detta sker samtidigt som andelen unga män i högre utbildning minskar och pojkars genomsnittliga resultat i grundskolan blir allt sämre än flickornas.
Är det en indikation på att när fler kvinnor än män skaffar sig högre utbildning, och därmed tar mer plats som experter, tappar intellekt och akademiska prestationer så mycket i status att det blir oattraktivt för unga män att skaffa sig en högre utbildning? Eller för pojkar att ens anstränga sig i skolan? Gör kvinnans allt starkare position som expert och akademiker att vi letar efter sanningen någon annanstans?
Spekulationer förstås, men samtidigt inte orimliga frågor att ställa.
Det har förvisso aldrig varit så att pojkar som grupp uppmuntrats till goda resultat i skolan. Samma inställningen som beskrivs i Kluvet land – att idealet för pojkar är att inte anstränga sig i skolämnena – rådde även för 25 år sedan, när jag gick i högstadiet.
Det var aldrig de som pluggade och stretade som hade status.
Jag vill inte påstå att det var coolt att ha dåliga betyg, men att få alla rätt på matteprovet gav definitivt inte samma status som att springa snabbast på gympan. Fotbollsträningen var absolut viktigare än historieläxan, ofta med de vuxnas goda minne.
Och visst är det väl ändå så att våra sportstjärnor, även i vuxen ålder, har högre status än våra professorer och forskare? Trots att det verkligen inte är sportstjärnorna som står för mänsklighetens framsteg och utveckling.
Även artister och musiker har högre status än akademiker i vissa lägen. Jag menar, hur rättfärdigar man egentligen att Alexander Bard får sitta och fladdra med skägget i var och varannan tyckarstuga? Han är jätteduktig låtskrivare och producent, men bör hans åsikter i viktiga, komplexa frågor få så stort utrymme som de fått och fortfarande får i media?
(Svaret är alltså nej, om ni undrar. Nej, det borde de inte.)
Nu menar jag inte att professorer och forskare tidigare varit våra stora mediastjärnor. För så är det givetvis inte. Men jag anser att risken nuförtiden är större än förr, att tyckande från en sång-och-dans-man får fäste i debatten. På bekostnad av välgrundade fakta från den akademiska världen. Och jag befarar att det bara blir värre om vi tillåter status på en allt mer kvinnodominerad högre utbildning att minska och status för pojkaktig arrogans och pajaseri att öka.
Därför är det viktigt att kvinnors akademiska arbete, kunskap och framgångar värderas lika med mäns. Både monetärt, i samhällsstatus, kulturellt och i medietid. Men också att pojkar i grundskolan inte uppmuntras i sin syn att plugg bara är för flickor och att idrottsprestationer är viktigare än bildning. Vi får inte låta unga män börjar se det som “kvinnligt” – och där med mindre lockande – med högre utbildning. Vi måste sluta inbilla oss att en man klarar sig på sitt sunda förnuft.
För det duger ta mig fan inte! Med sunt förnuft allena begriper man sig inte på världen. För det krävs bildning, erfarenhet och forskning.
Nu kanske inte Idiocracy är en regelrätt dokumentärfilm (OBS: ironi) men den ger ändå något av ett framtidsscenario där intelligens och intellekt satts ur spel.
Ett scenario som får en att vilja ställa sig på barrikaderna och vråla:
Intelligenta: Utbilda er! Avla mer!
