Solitär

Ensamhet har en negativ klang på svenska. Ingen ska behöva vara ensam. Ensamhet leder till depression. Och visst är ofrivillig ensamhet sorglig och deprimerande. Men den självvalda ensamheten kan vara underbar.

På engelska skiljer man på solitude (att vara avskild och ohämmad) och loneliness (att vara nedstämd på grund av ensamhet). På svenska är solitär en synonym för patiens – ett lite tantigt kortspel, för någon med många porslinsfigurer på spetsdukar.

Jag tror fler behöver ensamhet och stillhet. Jag tror fler behöver ha tråkigt. När hjärnan har tråkigt börjar den stöka och rensa i vrårna. Den gräver sig ner i de där kartongerna i källaren, som man inte rört på många år. Och plötsligt… Nämen, hej! Här ligger mina gamla dagböcker! Och fotoalbumet jag trodde var borta. Och den här gamla CD-skivan, som jag tyckte så mycket om.

Men nu för tiden har vi aldrig tråkigt eller gräver i det gamla. Vi har skärmar som förser oss med nytt, hela tiden. Eller skaffar vi oss ett hus, med ständigt behov av uppmärksamhet och omtanke. Som att bo i en stor, dyr jävla tamagotchi.

Det där passar säkert vissa, men blir för mycket för andra.

Ensamheten kanske känns mossig, men för många föds de bra idéerna i ensamhet och stillhet. Nya idéer. Djupa resonemang. Googlar man på mossa får man mest träffar om hur man bekämpar mossa. Mossa på taket. Mossa i gräsmattan.

Bekämpa inte mossan, omfamna den!

Jag tror det är dags att börja bejaka sin introversion även om man inte identifierar sig som introvert. Det här ständigt hetsande, extroverta selfievärlden vi lever i börjar kännas osund och gjord. Vi har gjort det nu. Kan vi göra nåt annat ett tag? Kanske lägga patiens?

Winning!
Winning!

Brad Meltzer – Identity Crisis

I’m not sure why I even bother with cross-over comics. They usually feel like some comic book artist wanted to draw ALL the superheroes in one go and pitches a decent idea, that in the end just doesn’t work.

I like the set-up of the story, where some villain is going after the family of the heroes. Stories where superheroes are portrayed as humans rather than super-humans usually open up for some proper drama. Not in Identity Crisis though.

The story unfolds as an average (at best!) whodunit, where various DC cidentity_crisisomic owned characters fight and argue and fight some more. The story never grips me, and it’s all horribly overacted, and questions of morality that are brought up feel…I don’t know, somewhat contrived.

Oh, and then there’s the ever ongoing feud between Batman and Superman, that makes all the nerds giggly and excited. Whose side are you on? Who would take who out, should it come to blows? (Superman, the boring Mr. Goody Two Shoes, would of course turn Batman into a bloody pulp, lest Batman fits some kryptonite on his gloves – always the kryptonite, yawn! But I digress.)

The end result is really rather boring, though with very well crafted drawings. If Identity Crisis has anything going for it, it looks good. Rags Morales and Michael Blair has done a smashing job.

But without the story to back it up, it’s just a bunch of nice pictures.

This review was written as a user review for GoodReads.com

Dom där

”Jag menar ju inget illa när jag säger neger.”

Två damer har satt sig vid bordet bredvid. Det är en varm julidag och jag står och väntar på min fru utanför ett kafé på Baltzarsgatan i Malmö. Vår yngsta son har just somnat i vagnen.

”Jag tycker dom där tar för lätt illa upp. Så lättkränkta.”

De är klädda som riktiga damer. Den ena i en pastellblå klänning i lätt tyg – kanske silke – med krås runt krage och knäppning. Den andra har en gråbrun ulldress med kavaj och kjol, som förvisso är ganska tunn, men som ändå ser för varm ut. Båda har nypermanentade frisyrer och talar som om de var en och samma mun.

”Så har jag ju alltid sagt.”

”Det heter ju neger! ”

”Ja, neger betyder ju svart. Svart man.”

”Precis!”

De har köpt en kanna bryggkaffe att dela på och varsin bit morotskaka, och parkerat sig vid ett av de små borden på kaféets framsida. Ett vingligt parasoll ger flyktig skugga medan det vajar i den lätta vinden. Damen i kråsklänning får växlande solen i ansiktet. Hon tar upp ett par tonade glasögon av Margaretha Krook-modell.

”Snart förbjuder man väl negerbollar också.”

”Ja, det är inte klokt!”

Jag tänker att chokladbollens framtid ser nog så ljus ut, men att negerbollen kanske försvinner när språket anpassar sig till ett samhälle med större kulturell bredd.

”Att vi, som bott här i alla de tider ska behöva anpassa oss till dom där.”

”Man tycker ju att dom där borde vilja passa in här. Annars kan dom väl flytta hem igen?”

Jag har också bott här i alla tider. I all min tid i alla fall. I början av mitt liv sa jag också negerboll, eller negerbulle. På den tiden var en man med mörk hy en neger, på samma sätt som en kvinna med ljust hår var en blondin. Jag menade inget illa med något av orden, men varken neger eller blondin är utan negativ laddning.

”Ja, jag är inte rasist, och jag vill inte på något vis tvinga dom där att flytta, men jag var här först. Varför ska jag ändra mig?”

Jag var också här före många av ”dom där”. Men när jag insåg att vissa tog illa upp av just det ordet, neger, då var det ingen större uppoffring för mig att sluta använda det. Ingen uppoffring alls, faktiskt. Och en negerbolls karaktäristiska smak och utseende ligger trots allt närmre chokladen än negerns. Således är chokladboll ett bättre namn.

”Men jag ska säga dig en sak, som jag blir kränkt av!”

Priset på torsken? Dunka-dunka-musik? Att du, trots din höga ålder, tvingas visa hänsyn mot andra – framför allt mot de som behöver den mest?

”När jag stiger på bussen, och där sitter en sån där jävla svarting och kör, och han minsann inte hälsar på mig!”

”Man blir ju förbannad!”

”Ja, kränkt!”

Ja. Man blir förbannad…

Min fru kommer ut med två takeaway-latte. Jävla kärring, mumlar jag.

”Va?!”

”Nej nej, inte du. Dom där.”

Einzelhaft

falco_einzelhaft

Falco är nog mest ihågkommen för Rock Me Amadeus nu för tiden. Han hade en hel del hits i Europa under 80-talet, men det tycks bara vara Rock Me Amadeus som stannat kvar i det kollektiva medvetandet, och han anses väl i den engelsktalande världen mest som ett one hit wonder.

Det är synd, för jag tycker hans musik förtjänar fortsatt uppmärksamhet. Hans debutplatta Einzelhaft (isoleringcell) är i mitt tycke ett mästerverk och en av 80-talets bästa tyska plattor. Zuviel Hitze (för hett) och Auf der Flucht (på flykt) känns som solklara hits. Der Kommisar, med sin fantastiska basgång, rönte mycket förtjänt framgångar även utanför de tysktalande länderna. Falco var påtagligt inspirerad av David Bowies Berlin-trilogi på flera låtar, och dansande väldigt nära plagiatets gräns på Helden von heute (hjältar idag).

Kanske är det språkbariären som gör att icke-tysktalande har svårt att ta till sig låtarna. Kanske att Falco känns för 80-talstacky för dagens öron. Och visst är produktionen lite daterad, men med ganska små förändringar och ny mastring skulle låtarna låta väldigt moderna. Soundet och känslan har varit och är onekligen fortfarande åter på modet.

2018 skulle Falco fyllt 60, om han inte omkommit i en trafikolycka i slutet av 90-talet. Kanske kommer hans musik åter vara på tapeten då.

För i de samplingsbaserade låtars tidevarv känns det konstigt att storproducenterna och hitmakarna inte kommit fram till Falco i skivbacken ännu.

Glitter-Gary

Glamrocken impade aldrig riktigt på mig i min barndom. Visst, det fanns en del svängiga låtar, och visst var T-Rexs sound jävligt fett. Men i efterhand, för de som växte upp utan den historiska kontexten, känns det hela lite…tacky?

En glamstjärna gjorde dock stort intryck på mig.

Gary Glitter.

Vågar man ens nämna hans namn längre? Efter alla anklagelser, rättegångar och fällande domar gällande sex med barn, väcker hans namn onekligen avsmak. Ett förakt som nästan helt överskuggar hans musikaliska gärning. För även om Gary Glitter går till historien som en pedofil one-trick pony, kan jag inte förneka de känslor hans musik slog an hos mig.

Det kusliga, plågade, tunga ljudet i Rock and Roll (Part 2), med Garys ordlösa vrål i bakgrunden, kan lika gärna vara soundtracket till en lyckad fest, som till en hemsökande mardröm. Och med sättet han sjunger att han är “The Leader of the Gang” kan man inget annat än underkasta sig. Han är gängets ledare. Punkt.

Det hela är egentligen ganska enkelt. Det är vanlig, släpig rock’n’roll. Ibland spelad långsamt. Ibland snabbt. Alltid hårt. Gary blandar Little Richards raka, råa energi med soulsångskänsla. Och så ekoeffekten på det. Snyggt. Ganska simpelt, men med en enorm synergieffekt.

Jag var nio år och jag var ta mig fan rädd för Gary Glitter, och jag visste inte ens hur han såg ut. Vilket förmodligen var till det bättre. Hade jag vetat att han var en lönnig snubbe i paljett-onepiece hade illusionen rämnat ganska snabbt.

Det gjorde den ändå. När jag fick veta att det var Gary Glitter som gjort Another Rock and Roll Christmas gick det inte att vara rädd för honom längre. Och när pedofilanklagelserna började rulla in många år senare, blev det nästan omöjligt att lyssna på Do You Want To Touch Me (Oh Yeah). En riktigt sorglig historia. Men jag undrar om jag någonsin kommer få känna samma musikupplevelse som Rock and Roll (Part 2) en gång gav mig?

Jag tvivlar på det.