Glamrocken impade aldrig riktigt på mig i min barndom. Visst, det fanns en del svängiga låtar, och visst var T-Rexs sound jävligt fett. Men i efterhand, för de som växte upp utan den historiska kontexten, känns det hela lite…tacky?
En glamstjärna gjorde dock stort intryck på mig.
Vågar man ens nämna hans namn längre? Efter alla anklagelser, rättegångar och fällande domar gällande sex med barn, väcker hans namn onekligen avsmak. Ett förakt som nästan helt överskuggar hans musikaliska gärning. För även om Gary Glitter går till historien som en pedofil one-trick pony, kan jag inte förneka de känslor hans musik slog an hos mig.
Det kusliga, plågade, tunga ljudet i Rock and Roll (Part 2), med Garys ordlösa vrål i bakgrunden, kan lika gärna vara soundtracket till en lyckad fest, som till en hemsökande mardröm. Och med sättet han sjunger att han är “The Leader of the Gang” kan man inget annat än underkasta sig. Han är gängets ledare. Punkt.
Det hela är egentligen ganska enkelt. Det är vanlig, släpig rock’n’roll. Ibland spelad långsamt. Ibland snabbt. Alltid hårt. Gary blandar Little Richards raka, råa energi med soulsångskänsla. Och så ekoeffekten på det. Snyggt. Ganska simpelt, men med en enorm synergieffekt.
Jag var nio år och jag var ta mig fan rädd för Gary Glitter, och jag visste inte ens hur han såg ut. Vilket förmodligen var till det bättre. Hade jag vetat att han var en lönnig snubbe i paljett-onepiece hade illusionen rämnat ganska snabbt.
Det gjorde den ändå. När jag fick veta att det var Gary Glitter som gjort Another Rock and Roll Christmas gick det inte att vara rädd för honom längre. Och när pedofilanklagelserna började rulla in många år senare, blev det nästan omöjligt att lyssna på Do You Want To Touch Me (Oh Yeah). En riktigt sorglig historia. Men jag undrar om jag någonsin kommer få känna samma musikupplevelse som Rock and Roll (Part 2) en gång gav mig?
Jag tvivlar på det.