Einzelhaft

falco_einzelhaft

Falco är nog mest ihågkommen för Rock Me Amadeus nu för tiden. Han hade en hel del hits i Europa under 80-talet, men det tycks bara vara Rock Me Amadeus som stannat kvar i det kollektiva medvetandet, och han anses väl i den engelsktalande världen mest som ett one hit wonder.

Det är synd, för jag tycker hans musik förtjänar fortsatt uppmärksamhet. Hans debutplatta Einzelhaft (isoleringcell) är i mitt tycke ett mästerverk och en av 80-talets bästa tyska plattor. Zuviel Hitze (för hett) och Auf der Flucht (på flykt) känns som solklara hits. Der Kommisar, med sin fantastiska basgång, rönte mycket förtjänt framgångar även utanför de tysktalande länderna. Falco var påtagligt inspirerad av David Bowies Berlin-trilogi på flera låtar, och dansande väldigt nära plagiatets gräns på Helden von heute (hjältar idag).

Kanske är det språkbariären som gör att icke-tysktalande har svårt att ta till sig låtarna. Kanske att Falco känns för 80-talstacky för dagens öron. Och visst är produktionen lite daterad, men med ganska små förändringar och ny mastring skulle låtarna låta väldigt moderna. Soundet och känslan har varit och är onekligen fortfarande åter på modet.

2018 skulle Falco fyllt 60, om han inte omkommit i en trafikolycka i slutet av 90-talet. Kanske kommer hans musik åter vara på tapeten då.

För i de samplingsbaserade låtars tidevarv känns det konstigt att storproducenterna och hitmakarna inte kommit fram till Falco i skivbacken ännu.

Glitter-Gary

Glamrocken impade aldrig riktigt på mig i min barndom. Visst, det fanns en del svängiga låtar, och visst var T-Rexs sound jävligt fett. Men i efterhand, för de som växte upp utan den historiska kontexten, känns det hela lite…tacky?

En glamstjärna gjorde dock stort intryck på mig.

Gary Glitter.

Vågar man ens nämna hans namn längre? Efter alla anklagelser, rättegångar och fällande domar gällande sex med barn, väcker hans namn onekligen avsmak. Ett förakt som nästan helt överskuggar hans musikaliska gärning. För även om Gary Glitter går till historien som en pedofil one-trick pony, kan jag inte förneka de känslor hans musik slog an hos mig.

Det kusliga, plågade, tunga ljudet i Rock and Roll (Part 2), med Garys ordlösa vrål i bakgrunden, kan lika gärna vara soundtracket till en lyckad fest, som till en hemsökande mardröm. Och med sättet han sjunger att han är “The Leader of the Gang” kan man inget annat än underkasta sig. Han är gängets ledare. Punkt.

Det hela är egentligen ganska enkelt. Det är vanlig, släpig rock’n’roll. Ibland spelad långsamt. Ibland snabbt. Alltid hårt. Gary blandar Little Richards raka, råa energi med soulsångskänsla. Och så ekoeffekten på det. Snyggt. Ganska simpelt, men med en enorm synergieffekt.

Jag var nio år och jag var ta mig fan rädd för Gary Glitter, och jag visste inte ens hur han såg ut. Vilket förmodligen var till det bättre. Hade jag vetat att han var en lönnig snubbe i paljett-onepiece hade illusionen rämnat ganska snabbt.

Det gjorde den ändå. När jag fick veta att det var Gary Glitter som gjort Another Rock and Roll Christmas gick det inte att vara rädd för honom längre. Och när pedofilanklagelserna började rulla in många år senare, blev det nästan omöjligt att lyssna på Do You Want To Touch Me (Oh Yeah). En riktigt sorglig historia. Men jag undrar om jag någonsin kommer få känna samma musikupplevelse som Rock and Roll (Part 2) en gång gav mig?

Jag tvivlar på det.

Stad av glas

Paul Austers “Stad av glas”, första delen i New York-trilogin, är ingen lättsmält läsning. Boken kretsar kring existentiella frågor, och framför allt frågan om jaget och personligheten. Att alla människor bär på olika identiteter, som kommer fram i olika situationer eller perioder i livet, eller i vissa sammanhang och umgängen. 

Vem är du egentligen, och för vem? Den som förväntar sig svar på frågan får inga. Boken är mångfasetterad och har analyserats fram och tillbaka av betydligt mer kompetenta personer, men jag har en teori som jag ska försöka förklara. Vi får se om jag lyckas, för här kommer det nog bli väldigt meta.

Jag kommer att förutsätta att den som läser det här har läst Stad av glas. Så jag kommer inte att förklara allt från boken, och jag kan komma att avslöja saker i handlingen.

Min teori är att Daniel Quinn, huvudpersonen, är drogmissbrukare. Hans missbruk har kostat honom hans familj och karriär och tillslut även hans hälsa och liv. Låt mig förklara.

Quinn är uppenbart galen. En gång en hyllad poet och författare, som sedan nöjt sig med att skriva deckare, men som till slut helt förlorat förmågan att skriva. Han är asocial. Har tappat konceptet någonstans på vägen. Anledningen sägs vara att hans fru och son är döda och att Quinn efter deras död tappat intresset för sin omvärld. Han lever ett enkelt, tillbakadraget liv, med enkla, billiga nöjen. Ensam. De vänner han en gång haft har han tappat kontakten med.

Men är verkligen Quinns fru och barn döda, eller är Quinn frånskild och utstött? Deras död är kanske konstruerad av hans galna sinne, eftersom döden är enklare att acceptera än hans egen alienering? Det är mindre smärtsamt att de är döda än att de valt att lämna och bryta med honom. Kanske för att han vägrar erkänna sitt missbruk?

Peter Stillman (den yngre, hädanefter Peter) och Virginia Stillman – som anlitar honom i egenskap av privatdetektiv för att skydda dem från Peters far, Peter Stillman (den äldre, hädanefter Stillman), som de påstår vill mörda Peter – representerar Quinns egen familj.

Peter pratar som ett barn. Quinn påpekar till och med att han för en sekund påminner honom om hans son. Peters berättelse om sitt liv är osammanhängande. Ibland med avstickare som inte tycks ha så mycket med resten av historien att göra. Som ett barn skulle berättat något. Han säger själv att han är som ett barn. Detta på grund av att han är ett barn – Quinns son.

Virginia Stillman är en femme fatal. Vacker, smart och förförisk. Virginia är skild från en tidigare man, ett äktenskap hon beskriver som “rena katastrofen”. Hon är nu gift med Peter, men har inget sexuellt umgänge med honom. Det här tycks understryka Virginias modersroll – att hon lämnat en man för att hänge sig modersrollen. (Det sexuella umgänget ska nog inte tolkas bokstavligt, utan det Quinn uppfattar att Peter beskriver som prostituerade är i själva verket barnvakter och nannys som Virginia anlitar medan hon jobbar.) Quinn attraheras av henne, men är samtidigt misstänksam, och han har svårt att tyda hennes signaler.

Quinn ser sig som någon som måste beskydda Peter och Virginia – likt en familjefar – mot hotet som är Stillman. Han börjar skugga Stillman och noterar alla hans rörelser och förehavanden.

Stillman representerar dock Quinn själv (meta!). Den utstötte mannen, som behandlat sitt barn obeskrivligt illa. Intelligent och beläst, men oförmögen att kanalisera detta till något konstruktivt på grund av sin galenskap – precis som Quinn. Han fördriver dagarna med att leta “bevis” till sina teorier om ur-språket – även detta en vink till Quinn, som letar ledtrådar, samband och svar där inga tycks finnas.

Jag tolkar det som att familjen tar kontakt med Quinn, och “ger honom i uppdrag“ att hålla sitt missbruk (Stillman) i schack. Quinn ringer Virginia varje dag för att avrapportera om dagen – en metafor för att han checkar in, för att bevisa att han är ren. Så länge han är ren får han lov att hålla kontakten med dem.

Familjen Paul Auster representerar det som Quinn kunde haft. En lyckad författarkariär. En vacker fru. Ett vackert barn. Men allt detta rann honom ur händerna. (Austers utläggning om Don Quijote är även den en vink till Quinns mentala tillstånd och skeva världsuppfattning.)

Efter att ha träffat familjen Auster driver Quinn allt snabbare in i galenskapen, vilket jag tolkar som att hans missbruk eskalerar. Kanske inser han att han aldrig kommer få leva Svensson-livet.

Efter att Quinn tappar bort Stillman, slutar Virginia svara på hans dagliga telefonsamtal. Då bestämmer sig Quinn för att bevaka Peter och Virginias bostad från en gränd mittemot deras hus. Dag och natt, vecka ut och månad in. Antingen för att lyckas stoppa Stillman, som han tror ska komma och mörda Peter, eller att få syn på Peter eller Virginia för att varna dem.

De många obesvarade telefonsamtalen och Quinns övervakning av Peter och Virginias hem tyder på att Quinn stalkar sin exfru, och tvingar henne att flytta och gå under jorden.

Tiden går och Quinns hälsa blir allt sämre, eftersom han prioriterar bort hygien, motion och till och med mat och sömn. När han till slut får reda på att att Stillman begått självmord för flera månader sedan, blir han helt desillusionerad och driver planlöst genom staden.

Stillman representerar, i min teori, Quinns förmåga att hålla sitt missbruk i schack. Så länge han har koll på Stillman, svarar Virginia när Quinn ringer. När Quinn tappar bort Stillman, slutar Virginia svara och försvinner. Detta tyder på att Quinn tappat greppet om sitt missbruk, och då vill Virignia inte längre ha kontakt med honom. Stillmans självmord är en metafor för att Quinn passerat gränsen då han inte längre kommer kunna återvända från sitt missbruk.

På slutet verkar Quinn så världsfrånvänd att han inte längre registrerar sin omgivning. Han ligger i ett tomt rum. Får mat serverad av personer han aldrig ser. Han sover mycket, är sällan vid medvetande. Dagarna verkar korta.

Något som jag inte nämnt, men som har en central roll i berättelsen är den röda anteckningsbok som Quinn dagligen skriver i. I början av berättelsen köper han en ny röd anteckningsbok, och skriver nästan ceremoniellt sina initialer i den, vilket han noterar att han inte gjort på fem år. Är detta en metafor för att han återfaller i missbruk? Är den återupptagna kontakten med hans familj ironiskt nog det som tippar honom tillbaka i det missbruk han hållit sig ifrån i flera år?

I slutet av sin existens prioriterar han bort mat för att “hinna skriva i den röda boken” i sina vakna stunder. Att skriva i den röda boken är här en metafor för att skjuta heroin eller röka crack. Jag lutar åt att röka crack. Till och med bokens titel ger en vink åt detta, då crack ofta röks i glaspipor. När boken skrevs rasande en crack-epidemi i USA. Crack tar bort hungern, vilket skulle göra det enkelt för Quinn att prioritera bort mat. Crack-beroende kan dessutom vara vakna under långa perioder, vilket skulle förklara hur Quinn kan prioritera bort sömn under sin vistelse i gränden. När han mot slutet driver in och ur medvetande lyckas han bara hålla sig vaken länge nog att göda sitt missbruk.

Quinn “försvinner” och kvar finns bara den röda boken. Har Quinn slutligen konsumerats av sitt missbruk? Slutat att existera.

Men. Var är det då vi har bevittnat? Allt är så insvept i metaforer och flerbottnade dialoger och relationer, att det är svårt att veta exakt vad boken handlar om. Är Paul Auster Daniel Quinn? Har Paul Auster beskrivit hur han blivit kvitt ett drogmissbruk? Eller är Daniel Quinn en bekant till Auster? Paul Auster beskriver på slutet att han har dåligt samvete för att han inte hjälpt Quinn, trots att denne så uppenbart behövt det. Att de skulle varit bekanta sedan tidigare skulle också kunna vara anledningen till att Auster släpper in Quinn i sitt hem – att han hört talas om poeten Daniel Quinn kan vara en hint om att de är gamla bekanta, men att de inte setts på länge.

Eller är Daniel Quinn bara ett tankeexperiment, där författaren funderat på vad som skulle kunna hända om hans fru och son lämnade honom? Eller har Auster bara planterat en massa idéer utan substans i mitt huvud? Är alla samband desperata försök av min hjärna att skapa ordning i slumpen?

Är jag Quinn?