John Williams’ Stoner

Some describe William Stoner, the protagonist of Stoner, as a failure. That he is a failure as an academic, as a teacher, as husband – as a man. I could not disagree more.

Born on a farm into a non-intellectual home, he is sent to university to study agriculture, but switches to English literature – even though he at first is completely at loss on the subject. He is thus saved from the mind numbing farm life, to which he feels his parents have become victims. Made eloquently clear by Willimas, as Stoner makes a visit to the farm, after the death of his parents:

“Nothing had changed. Their lives had been expended in cheerless labor, their wills broken, their intelligence numbed. Now they were in the earth to which they had given their lives; and slowly, year by year, the earth would take them.”

One could argue that, from an intellectual standpoint, the earth had consumed his parents many years prior to their deaths.

In this, Stoner is a success. It is remarkable to see his intellectual awakening; to be part of this process, to witness his progress.

Awkward socially, Stoner does not make many friends or lovers in his lifetime – but being an introverted personality, he does not need much company for his happiness. His marriage, of course, is a failure, but little because of Stoner. His wife, Edith, is a clearly troubled woman, with a never ending self pity, and vicious, vengeful attitude. Their relationship is never warm, and their sexlife is, in the small sense they have one, beyond awkward. Periodically Edith makes Stoner’s life a living hell, while in other periods they simply live parallel lives, accepting but avoiding each other.

I would say that Stoner meets and marries Edith before he is emotionally awakened. That what he at first interprets as love for Edith, is in fact mere infatuation and intrigue. By their failed cold marriage he feels cheated out of a proper, passionate family life, and she feels cheated out of the social status and popularity she imagines she deserves and could’ve had, had she not been impeded by Stoner.

john_williams_stonerStoner does however find love, outside of wedlock, if only for a brief time in his life. Though he naturally would’ve wanted his love to be everlasting, it has to end, because of various circumstances. Despite this, he feels content with the fact that he had the chance to experience true love and passion – something not granted everyone, and something he had lost hope in ever finding.

A man of integrity, Stoner’s work suffers because of a feud with a colleague, who rises in ranks and makes it his mission to sabotage Stoner. Assigning Stoner classes and assignments he is clearly overqualified for, making sure to rid him of the academic satisfaction his work has previously granted him.

Stoner, in a way, reverts to the mindset of the farm boy he once was, shutting down emotionally and intellectually to endure this hardship. Accepting it as his fate, rather than to fight it. At least until he has had enough, at a point when he no longer feels he has anything to lose by challenging his organisational superiors.

In this, again, Stoner is a success. He is the only character in the book not in the slightest driven by status, prestige or titles. He is driven by the sole pleasure he finds in his work, in teaching, and in literature.

The only one I feel Stoner fails is his daughter. She becomes very emotionally scarred because of Edith’s whims, delusions and self interests. Stoner understands that the child will be hurt and inhibited by his wife’s controlling, demanding, and demeaning behaviour. Something his daughter will pay dearly for in adulthood. For this, Stoner should feel more guilt than he does.

While perhaps not a happy man, Stoner is content with how his life panned out. That he got to experience and fulfil more dreams than he could’ve hoped for, being born into a poor farmer’s family. He made his class journey. He made himself. The way he carried his intellect and competence in quiet dignity is admirable.

In William Stoner I see more success than failure.

This was written as a user review for GoodReads.com

Vad tänker du på?

Ibland är tankar inget viktigt, inget världsomvälvande, bara ett tidsfördriv. De är inte ämnade att leda någon vart, förutom till tankens slut. Som en promenad i det inre.

Kanske är det därför det inte anses vara något etikettsbrott att ställa frågan: “Vad tänker du på?” Att det snarare är en gullig, kanske rent av omtänksam handling. Att man vill vara en del av den andres tankevärld.

Men att ställa frågan “Vad tänker du på?” till någon som uppenbart sitter försjunken i tankar är en enormt självisk handling. Man stör (och förstör) den tänkandes tankebanor, utan att ha något viktigt att säga. Avbryter för man tycker sin egen rätt att stilla nyfikenheten är större och viktigare än den andres rätt att tänka färdigt.

Om den tänkande sedan blir irriterad över att, helt utan anledning, ha fått sina tankar skingrade blir hen sedd som snartstucken och otrevlig.

En intressant paradox, då tankarna ansetts som viktiga nog för att den undrande ska ha rätt att ta del av deras innehåll, men inte värda nog för att den tänkande ska ha rätt att bli arg över att de gått förlorade.

Men tänk på det såhär istället.

Du sitter och ritar en teckning. Det är inget mästerverk. Det är inget som du tänker sälja och tjäna ditt levebröd på. Men det är något du gör för att du gillar det. Något som skänker dig glädje och mening, om än bara för stunden. Nu kommer jag och kräver att få se vad du gör, fast det inte är klart. Jag kanske kräver att få hålla i teckningen, fast du är mitt i ett drag med pennan. Nu drar jag ett streck över din teckning, för den var ju ändå inget mästerverk. Inget värd. Den var ju inget viktigt.

Har du då inte rätt att bli arg på min handling?

Ibland är tankar som teckningar. Inga mästerverk. Inget viktigt. Inget världsomvälvande. Men de skänker glädje och mening, om än bara för stunden.

Låt mig då ha den stunden och avbryt mig inte bara för att stilla din egen nyfikenhet.

Vad fan tänkte du på?!

Kraftwerk

Bastrumman dunkar från alla håll. Delay på baskaggen? What kind of sourcery is this?! Morsekoden ekar ut i lokalen. Sen kommer den omisskänliga robotrösten. Jag trollbinds på en sekund.

Tscher. No. Byl.

Sa den Tjernobyl?

Harr. Is. Burg. Sell. A. Field.

Vad sa den?!

Hi. Ro. Shi. Ma.

Den sa Hiroshima! Vad fan är det som händer?

Den kalla, digitala basen markerar takten, och ett vasst syntljud klämmer ur sig en simpel, men perfekt melodislinga.

Jag är 13 år. Går sällan på disco. Gillar inte att dansa och det går inte att prata med någon, eftersom no, no, there’s no limit på volymreglaget när 2 Unlimiteds skitmusik ska månglas ut ur högtalarna och in i små stackars tonårsöron.

Men den här kvällen har jag hängt med ut. Förmodligen för att stirra trånande på nån tjej jag aldrig vågar prata med. Jag minns inte. Men jag minns mitt första möte med Kraftwerk.

Jag lyssnade förvisso mest på hårdrock och punk, men som datornörd var jag även svag för datorspelsmusik. Jag har aldrig kallat mig vare sig det ena eller det andra. Gillar jag musiken så gillar jag den, om det så är hårdrock, metal, pop, synt eller vad det nu vara månde. 

The Mix, Kraftwerks ganska svalt mottagna remix/“best of” platta från 1991, ligger mig varmt om hjärtat. Visst, den har ett kallt digitalt ljud, jämfört med det ljumma analoga ljudet från deras tidigare plattor. Men vilket kallt digitalt ljud sen! Man känner liksom metallsmaken i munnen. Ljudet är som kylan från vitt kakel. Kliniskt. Hårt lysrörsljus. Och så innehåller albumet den där fantastiska versionen av Radioactivity. Och den där vocoder-stämsången i Autobahn. Ingen bemästrar vocodern som Kraftwerk. (Lyssna bara på rösten i introt till Radioactivity på liveplattan Minimum-Maximum. Gänsehaut!)

The Mix är knappast nyskapande, vilket kanske är anledningen till att många har svårt att gilla den. Tidigare låg Kraftwerk alltid före alla andra i teknik, innovation och sound. På The Mix låg de helt plötsligt efter. Så här skulle det absolut inte låta år 1991. Och ja, The Mix-versionerna av Trans-Europe Express, Abzug och Metal on Metal är underlägsna originalutgåvorna, men de andra låtarna har helt klart sina poänger.

the_mix

Det dröjde till 1993 innan jag fick nys om The Mix. Vilket tjej jag var kär i den där discokvällen minns jag inte, men kärleken till Kraftwerk har bestått. Så snart pengarna säkrats, sprang jag till Skivlagret på Lilla Torg i Kristianstad för att köpa plattan.

Herrejävlar, vilket fult omslag!

Den stekheta sommaren 2014, lastade vi in familjen i Corollan och for till Rättvik för se Kraftwerk spela i Dalhalla. En magisk afton, och en av mina bästa live-upplevelser. Sen kan man orda om hur mycket “live” det var, men det tar vi en annan gång.

IMG_20140803_011525

IMG_20140803_011414

Allvarligt talat

En av de bästa sakerna med att sommaren är här, är att en ny omgång Allvarligt talat sänds i P1. Horace Engdahl och Lena Andersson svarar insiktfullt och välformulerat på lyssnarnas frågor.

I årets första avsnitt svarar Lena bland annat på frågan “Måste man skaka hand?”, ett aktuellt ämne efter all uppståndelse kring Yasri Khans vägran att ta kvinnor i hand. Det som gör mig lite förbannad är att jag haft ett blogginlägg på lut, som i stort är identiskt med Lenas svar på frågan – fast hon är något mer välformulerad än jag någonsin kan hoppas bli.

Nu känner jag ingen anledning att slutföra det inlägget, men rekommenderar starkt att lyssna på programmet.

Imorgon ska Horace svara på en fråga som är av stort intresse för mig, på grund av min ibland överdriva fokus på detaljer. “Är det fel att vara en besserwisser?

Att bara sitta där och sitta

“Jag bara sitter här och sitter.”

Jag hade fått frågan vad jag gjorde, och jag gjorde just ingenting. Jag bara satt där. Och satt. Tänkte. Filosoferade lite.

Det är inte alla förunnat att ha ett så rikt inre liv att det inte är något tråkigt i att bara sitta. Det kanske till och med är lite provocerande för vissa, att något så tråkigt som att sitta och glo, rakt ut i intet, kan vara både trevligt och givande för somliga. Som att man sitter och myser i sin egen självgodhet.

Eller kanske man framstår som dum. Simpel. Att man är lite egen, har lite egentid, med en hjärna som står helt still.

Så är det inte. Hjärnan är allt annat än stilla. Den bubblar och sprudlar av idéer. Av inre dialoger. Av förberedelse och bearbetning.

Man tänker i stor utsträckning med röven. En god hjärna är inget värd utan ett gott sittfläsk. 

Du borde prova nån gång, att bara sitta där och sitta.