Steve Jones – Lonely Boy

One – the number of paragraphs before Steve Jones calls someone a c*nt in his autobiography Lonely Boy. I don’t think I expected it any other way.

I’ve always thought that cockney crudeness entertaining. No banter is quite like cockney banter, and I find myself reading the words in Steve Jones voice in my head. Jones seems to have retained his English working-class vocabulary despite living in the US of A for quite some time now. I don’t know why, but I find that strangely gratifying.

Growing up, the Sex Pistols were never my favourite among the British punk bands. Come to think of it, I was more drawn to the American punk revival and the surge of Swedish bands of the early to mid 1990s. However, as time has passed I’ve become more drawn to the British punk, ska and mod movement of the late 70s.

With Johnny Rotten being the loudest and Glen Matlock perhaps being the reasonable one in the band, it’s easy to think they also were the brains. But I realise that’s a deception, especially in the case of Johnny Rotten, whose eloquence can’t be denied, but overall he’s more ego than anything else – even a raving drunk at times. Paul Cook and Steve Jones were very much the backbone, without whom it would all have been quite a different band.

And of course, nothing would’ve happened were it not for Malcolm McLaren, despite what Rotten might claim.

Lonely Boy is very honest and to the point. The book is well written, worded in the same vein in which Jones speaks. Being a dyslexic, he left the actual writing to a ghostwriter, which means the text is probably based on extensive interviews with the subject. Jones is the first to admit his memory is a bit dodgy after being addicted to every debauchery and ill behaviour known to man. So there’s been additional interviews with friends and family to fill in the gaps.

Jones tells about his lonely upbringing (hence the title), neglected by his mother, abused by his stepfather, estranged from much of his relatives and biological father. He tells of how sexual and psychological abuse, and an early inclination for heavy drinking and kleptomania, made their mark on his everyday life. It might not sound like much fun, but the stories revolving Jones stealing stuff from celebrities is quite entertaining. Especially the one involving the Rolling Stones coat.

He also sets a few records straight regarding his views the punk ethos.

Like how he never thought making money was something atrocious, or that record labels shouldn’t capitalise on their investments – i.e. on record contracts.

How D.I.Y. doesn’t mean things have to be sloppy or botched through laziness or incompetence. How it’s all fine and dandy to get drunk and stoned, but do your job and do it properly.

How the mindless violence of some punks (Sid Vicious included) made him distance himself from the whole punk culture.

He candidly and humorously recounts the downfall of the Pistols, sometimes with a little resentment but without bitterness. This makes Jones version of the story more compelling and believable than what Johnny Rotten has to say, and most certainly more believable than anything that ever came out of Malcolm McLaren!

An interesting read for anyone who likes biographies, but some basic knowledge of what happened in the London music scene in the 70s definitely adds extra flavour.

Felbubblifiering

Jag har blivit rädd. Rädd för filterbubblan.

Nej, inte på grund av de anledningar jag borde. Det vill säga hur filterbubblan tycks vara en grogrund för all möjlig form av ideologisk incest, där enbart ens redan tänkta tankar parar sig med varandra, för att sedan föda fram sjukligt dåligt underbyggda åsikter.

Jag har däremot blivit rädd för att reagera på, klicka på, eller ens hovra med muspekaren över saker. För plötsligt har någon registrerat, preparerat och profilerat all tänkbar information om ”mig”.

Därefter ändras innehåll, bilder, information, reklamutskick, ja allt möjligt för att “passa mig bättre” utifrån olika kategoriseringar. Problemet är bara det att jag oftast inte alls är intresserad av det som presenteras.

Jag hamnar i fel bubbla. Blir felbubblad. Det sker en felbubblifiering.

Facebook är absolut inte värst på det här, även om de helt sonika börjar visa reklam om Sverigemokraternas förträfflighet om man så mycket som nämner Jimmie Åkesson . Positiva eller negativa ordalag spelar ingen roll. Har du nämnt Jimmie måste du vara SDare. Punkt. Det stör mig dock inte så mycket, eftersom jag nästa helt och fullt lämnat Facebook därhän.

Av de sidor jag brukar begagna är Pinterest värst. Pinterest har ett bildflöde där de presenterar nya bilder i kategorier man brukar vara intresserad av. Jag brukar använda Pinterest för att leta efter bilder på snygga klädkombinationer, konst, inredningstips, reseinspiration. Ja, lite allt möjligt.

Problemet är att vissa saker verkar ha ett oproportionerligt genomslag och helt plötsligt, genom ett oaktsamt klick, kan ditt bildflöde fyllas av saker du inte alls är intresserad av. Du ser t. ex. en man med en väldigt snygg slips, så du klickar på den bilden för att se fler liknande bilder eller ta reda på vad det är för märke på slipsen. Men, då kanske mannen i fråga även hade skägg, och plötsligt tror Pinterest att du älskar män med stora skägg, och POFF! är skäggiga män allt du får se bilder på.

Jag är väldigt ointresserad av skägg. Inget ont om skägg i sig. Jag tycker bara inte att skägg är intressant. Skägg är ungefär lika intressant som hårfrisyrer. Jag kan titta på någons hår och tänka “Snygg frisyr” eller “Du har långt hår”, sen är mitt intresse för det ämnet slut. Samma gäller skägg.

Vad hårigt ansikte du har. Roligt för dig att du tycker om att ha det. Så, nu har vi ägnat ditt ansiktshår mer tid än det förtjänar, nu pratar vi om nåt annat.

Vad jag vill komma till är att Pinterest feltolkar mina preferenser och presenterar bilder på ett ämne jag är aktivt ointresserad av. Det sker en felbubblifiering.

Värst var nog den gången jag skulle leta upp en bild på Josephine Baker, ni vet hon som dansade med en kjol av bananer. Plötsligt fick Pinterest för sig att det enda jag var intresserad av var gamla bilder på damer i ringa beklädnad.

Pinterest var NSFW (Not Safe For Work) på fler veckor!

En mycket obekväm felbubblifiering.

 

Greven av Monte Cristo

En av mina favoritböcker är Greven av Monte Cristo. Ja, man kan nog till och med säga att Dumas var en av mina tidiga favoritförfattare – om man räknar bort barnlitteraturen.

Jag läste De Tre Musketörerna redan i femte klass, och det skriver jag inte för att skryta för jag var nog inte alls mogen för den vuxna litteraturen. Jag tyckte boken var svår och jobbig att ta mig igenom. Jag tror till och med att läraren avrådde mig från att läsa den, men jag stod på mig. Vilket tyder på en tidigt välutvecklad tjurskalle snarare än läshuvud.

Jag minns att jag vid bokredovisningen insåg att jag aldrig uttalat namnet D’Artagnan högt – eller hört någon annan säga det för den delen – och var helt handfallen inför uttalet.

Det brukar sägas att man inte ska håna den som uttalar ett ord fel, eftersom det tyder på att hen lärt sig ordet genom läsning – och då underförstått att det är fint att lära sig saker genom att läsa. Men jag vill nog hävda att om man inte kan uttala huvudpersonens namn vid en bokredovisning inför läraren och hela klassen så har man inte gjort läxan riktigt hela vägen fram.

Detta fick mitt 10- eller möjligen 11-åriga jag att ideligen staka mig på de outtalbara franska namnen, som jag dittills bara tyst registrerat. Constance de Bonacieux. D’Artagnan. Cardinal Richelieu. Et ainsi de suite.

Men jag älskade verkligen historien om de tre musketörerna och blev inte avskräckt från fortsatt läsande. (Tjurskallen, ni vet.)

Till exempel gav jag mig även i väldigt unga år på Don Quijote. Någon hade sagt att det var den mest klassiska av klassiska romaner och att den var väldigt, väldigt rolig. Biblioteket hade bara en svingammal översättning, säkert första svenska utgåvan från 1880-talet, som var torr och träig och riktigt, riktigt skittråkig!

Men Greven av Monte Cristo, den föll jag för. Hårt. Jag kände så enormt med Edmond Dantes. Jag vet inte riktigt varför jag kände så starkt med Dantes, med tanke på att som född i svensk, vit, kärnfamiljs(lägre)medelklass på tidigt 1980-tal, var förmodligen den största oförrätt jag utsatts för att jag var tvungen att klippa gräset och tvätta bilen för veckopengen.

Det finns dock ett stort problem för mig att påstå att Greven av Monte Cristo är en av mina favoritböcker. Jag har nämligen insett att jag faktiskt aldrig läst Dumas originalversion.

Jag har läst Illustrerade Klassiker. Sett otaliga filmatiseringar – favoritversionen är den från 1975 med Richard Chamberlain i huvudrollen. Jag vill även minnas att jag hört den som radioteater. Men jag insåg när jag låg och lyssnade på en version uppläst av Anthony Valentine att jag nog banne mig aldrig läst den för egen maskin.

Men vad är det för krav, att man ska behöva ha läst sin favoritbok? Låter orimligt, tycker jag. Dessutom onödigt i dessa tider av alternativa fakta. Det borde väl räcka att jag påstår att jag läst den för att det ska bli sant?

Jag har läst Greven av Monte Cristo. Den var jättebra. Terrific!

Känslan av stress (och behovet av sherpas)

Det är för mycket på listan. Saker att göra. Saker som “måste” bli klara.

Jag kan inte få lugn förrän listan är tom.

I avsaknaden av lugn tar ett diffust surr över. Som om man druckit en liter kaffe. Som pirret under spänd förväntan, minus den positiva känslan av att något roligt ska hända. Mer som en spänd förväntan på att allt ska braka ihop. På att man själv ska braka ihop.

Det är verkligen som att kroppen gör sig klar för flykt. Alla sinnen förstärks. Man registrerar allt. Blir ljudkänslig. Alla emotionella buffrar är borta.

Utan buffrar skaver allt direkt mot benet. Med varje motgång rämnar världen. Den minsta uppgift känns oövervinnlig. Det rationella tänkandet satt ur spel. Man är på helspänn. Redo att fly. Men vart? Och från vad?

Det finns ingen tydlig fiende, men allt är emot en. Det finns inget tydligt fel, men felet är ens eget.

Minsta oljud känns som en slagverksensemble, bestående av enbart cymbaler. Man vill bara att allt ska bli tyst och stilla.

Samtidigt är det i tystnaden som självföraktet gör entré.

Alla andra klarar det här. Alla andra orkar allt. Alla andra hinner allt. Alla andra är lyckliga, vältränade, surdegslångkoksidkande, solbrända, pensionssparande, tipp-topp-renoverande övermänniskor. Det är bara jag som inte orkar dammsuga. Mina barn får skörbjugg om de äter mackor till middag.

Nämnde jag att det rationella tänkandet är satt ur spel? För här är inget intellekt. Allt är emotion. Negativ emotion

– Du måste tillåta dig själv att vara i njutning. Du måste träna på att vara i njutning, sa psykologen.

Jag vet bara inte var jag förlagt min njutning, för jag vet att jag en gång haft en sån. Kanske ligger den under alla påsar med bajsblöjor? Eller åkte den ut i den där lådan med grejer vi aldrig använde? Den som jag, efter att ha klivit över den i veckor, i affekt for till tippen med.

Om den går att träna är nog min njutning lika slapp som min mage.

Jag får väl njuta av några situps då.

Jag tror för övrigt att det kommer behövas en sherpa för att ta sig över det här tvättberget.

Kan man dra av sherpas på RUT?

Läsa Hemingway

Det går inte att läsa Hemingway utan att vara starkt medveten om att det är Hemingway man läser. Författarens skugga faller över bladen och man tvingas förhålla sig både till personen Hemingway och personkulten kring honom, samtidigt som man ska förhålla sig till själva texten.

För man läser inte en bok av Hemingway, man Läser Hemingway.

Personkulten känns svårgenomtränglig tack vare alla kvasiintellektuella mans-män som slänger sig med Hemingway-citat och skrattar bullrigt och platskrävande åt sina egna skämt. Jag är inte säker på att dessa män ens existerar, men jag ser dem för mitt inre så fort Hemingway nämns. Det har länge fått mig att avstå från att läsa hans böcker.

Innan jag började med A Farewell to Arms läste jag alla sågningar av boken som jag sprang på. Jag ville gå in med inställningen att den var högt överskattat. Kanske viktigt för sin tid, men irrelevant och daterat i den rådande samtiden. Jag ville inte gilla Hemingway. Eller rättare sagt, jag ville inte vara en man som gillar Hemingway.

Farväl, armar!

Men så beslöt jag mig slutligen för att försöka läsa en bok av Hemingway. Försöka bortse från vem författaren är och bara läsa skiten som vilken dussin-bok som helst.

Jag märkte snabbt att jag gillade det. Jättemycket. Att jag tyckte det var jättebra skrivet. Fantastiskt bra skrivet.

Hemingway är rak i sitt språk men suggestiv i sitt berättare. Han undviker att förklara och beskriva alla detaljer. Han ställer krav på läsaren. Vissa saker utelämnar han för att de är så universella att de inte ska behöva påpekas.

Till exempel beskrivs aldrig smärtan när Henry får benen sönderslitna av granatsplitter. Däremot beskrivs hur benen och skorna var blöta och varma – att de är blöta och varma av blod nämns inte, för det är självklart. Det nämns att hans knäskål inte längre befann sig där en knäskål traditionellt sett befinner sig, och omständigheter som förvärrar smärtan beskrivs. Som när männen som bär honom till säkerhet tappar honom i marken. Man förstår att det gör ont utav bara helvete, men smärtan nämns inte, för den är självklar.

Andra saker utelämnar Hemingway för att de är självklara för honom, och inte avgörande för historien. Vill läsaren förstå alla detaljer är det upp till läsaren att utbilda sig vidare. Hemingway har inte tid att förklara. Han förlitar sig på läsarens egna förmågor.

En mycket svårbemästrad balansakt.

Jag slås av är hur Hemingway jobbar med meningslängd för att skapa dynamik och variera hastigheten i texten. Han är känd för sina korta meningar, men är inte uteslutande korthuggen och direkt. Han använder mycket medvetet meningsuppbyggnaden för att skapa en känsla, lika mycket som han använder orden för att förmedla handlingen. Behöver han en lång mening använder han det. Behövs inte den långa meningen håller han sig kortfattad.

Det är inte för intet han fick Nobelpriset.

Jag känner mig plötsligt tvungen att läsa mer. Så jag letar fram The Snows of Kilimanjaro, A Day’s Wait och flera andra av hans noveller. Min favorit hittills är A Clean, Well-Lighted Place.

Men jag har ju inte läst alla noveller ännu, och bara en roman, så jag får kanske fortsätta Läsa Hemingway…